Om du är bara en liten del som mig, så älskar du Fallout. Men inte för att det är något speciellt, för det är i princip ett hopkok av allt möjligt i hela serien, men det är också det som gör det så fantastiskt.
Enklaste sättet att kategorisera vartenda Fallout spel är att säga kaos. Men det är också kaoset som gör Fallout till Fallout.
Nu ska jag inte prata om Fallout 4, Fallout 76, inte ens om Fallout 3 och New Vegas. Eller Brotherhood of Steel och Tactics för den delen, inte för att man pratar om varken Brotherhood of Steel och Tactics, men den delen kan vi skippa.
För tillfället.
Utan jag pratar självklart om de första två spelen. Vilket en hel del av er kanske aldrig ens har spelat, men det är väldigt okej i sig. De är väldigt olika från Bethesdas versioner och vision av Fallout.
Jag spelade Fallout för första gången någon gång runt 1999, precis innan skiftet in till det nya millenniet som var år 2000.
Sommaren 1999: Piratkopiering, Videobutiker och Minsta Möjliga Budget
Det var faktiskt min kusin som introducerade det till mig den sommaren när jag satt hemma i hans rum och han visade mig en helt ny värld inom gaming. En värld så enorm, så jag var bara tvungen att ha det. En snabb rip, och tre veckor senare av väldigt mycket gaming, så var jag tillbaka hemma med en helt egen och nästan helt laglig kopia av Fallout.
Under de veckorna jag var hos min kusin så undvek vi Fallout så mycket som möjligt, för jag ville spela det själv hemma sen. Så vi spenderade en av våra veckor med att hyra runt 30 Playstation spel totalt, rippa vartenda ett, och sen spela som bara den.
Driver, Syphon Filter, och många fler var ett par av de spelen vi rippade.
Bäst av allt, butiken vi hyrde spelen i förstod vad vi gjorde och ägaren bara skrattade åt oss. Han tog dessutom bara betalt för ett enda spel då man kunde byta om man inte var nöjd eller hade roligt inom en viss tidsram. Så vi utnyttjade det ganska så rejält.
Men helvete vad det var värt det.
Vi sparade några tusenlappar generellt sett på att göra det än om vi hade köpt spelen. Och vi sparade väldigt många hundralappar än om vi hade behövt hyra vartenda ett.
Så vi tackade ägaren genom att köpa runt två kilo godis och en hel del dricka av honom då han varit så snäll. Det kostade fan lika mycket som att vi skulle hyrt fyra spel av honom dock, för billigt var det absolut inte, även om året var 1999.
Efter ett par dagar av väldigt många promenader till och från video butiken vi hyrde spelen ifrån, så hade vi en rejäl samling spel att välja mellan.
Helt klart en av de bästa somrarna i mitt liv.
Min kusin ägde en laglig kopia av Fallout, så självklart rippade han det åt mig så jag fick spela det också.
Men fy fan säger jag bara.
Interplays Fallout: 150 Dagar av Ren Panik och Brutal Svårighetsgrad
Fallout, det absolut första spelet, är en shitshow av förvirring och mindre irritation. Inga guider, ingen hjälp, bara en tidspress som gick förbannat fort när man väl lämnade Vault 13. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag dog, och hur många gånger som jag misslyckades med att ens hitta vatten chippet.
Troligtvis runt 100 gånger innan jag ens förstod vad fan jag höll på med. Och det var bara första dagen.
Varenda gång jag dog, varenda gång jag misslyckades, så svor jag. Men samtidigt så föll jag mer och mer för hur rikt spelet var i dess fattigdom på nästan allting.
För det är det som gör Fallout och Fallout 2 så unika. De var rika när det kommer till en intressant värld som man vill utforska, där man vill gå runt, där man vill prata med alla NPC’r. Däremot var dem väldigt fattiga samtidigt, i alla fall fram tills när Chris Avellone publicerade The Fallout Bible.
Och jag vet vad ni tänker, de var ju redan extremt rika med historia, lore, och allt möjligt. Absolut, men samtidigt så var det tillräckligt med plotholes och saker som inte stämde så man hade kunnat använda dem som en sil. Däremot kan jag absolut säga en sak, de var nästintill perfekta för vad de var. I dag är Fallout mer som ett stort hål snarare än en sil, så jag fördrar silen alla dagar i veckan.
Men första Fallout var svårt, extremt svårt.
Visst, man kan sitta och säga att man förstod allting och visste exakt vad man skulle göra direkt. Men det är ren bullshit. När det kommer till Fallout 3 och New Vegas, absolut, där kan man sätta sig utan en guide, utan en tutorial, utan någonting och bara spela. Oddsen är att du klarar av spelen relativt enkelt ändå.
För där handlade det om att utforska. Ingen press. Ingen tid. Bara gå runt. Följa waypoints och markeringar.
Däremot om du satte dig med det första Fallout, så är chansen att du dog inom de första 10-15 minuterna väldigt hög. Dels för att man inte visste vad man gjorde, tills man lärt sig det man behöver, men också för att man kunde springa på en Deathclaw direkt efter grottan om man hade extrem otur.
I Fallout 3 och New Vegas så kan man vända om och försöka springa därifrån. Om inte annat kan du cheesa från en höjd där de inte når dig.
I Fallout så är inte det lika lätt då det är ett tur baserat spel. Dock så kunde man absolut vända om och be till Gudarna att man hade tillräckligt med AP (action points) för att kunna göra en escape innan fanskapet nådde en.
Hade man däremot inte det och deathclaw’n nådde dig, så var du garanterat död.
Samtidigt i Fallout 3 och New Vegas så kan man skippa hela main storyn i hur många timmar som helst, det finns ingen tidspress, ingen rush, ingenting som gör att du måste spela main storyn överhuvudtaget.
Faktum är att spelar jag Fallout 3 idag, så är chansen att jag spenderar 100 timmar på att bara utforska innan jag ens tar mig till Megaton. För det är i utforskandet magin ligger när det gäller Bethesda’s Fallout.
I första Fallout har du 150 dagar på dig att hitta vatten chippet. Vilket låter som väldigt mycket när man ser siffran. Tills man inser att det kan ta mellan 15-30 dagar att nå ett litet område. Då försvinner dem 150 dagarna väldigt fort. Och spelar man det då för första gången, framförallt på 90 talet och tidigt 2000, så är det lättare sagt än gjort att klara det inom den tidsramen.
Efter några försök, eller hundratals försök, så är det absolut lättare att klara av spelet då man förhoppningsvis lärt sig vart man ska gå, vad man ska säga, hur man ska lägga alla sina poäng och så vidare.
Men första gången, nästan omöjligt.
Självklart kunde du få 100 extra dagar om du säkrade en leverans av vatten till Vault 13 när du besöker The Hub, men det hade man inte en aning om första gången man spelade.
Jag hade inte en aning om det i alla fall. Och jag är väldigt skeptisk till att jag var ensam om inte veta om det. Och ja, jag ångrade mig ganska så rejält att jag inte spelade Fallout tillsammans med min kusin den sommaren så jag fattade vad jag höll på med.
Men det var värt tårarna.
Fallout 2 däremot ger dig 13 in-game år att klara det, vilket är förbannat lång tid. Men då man har mycket längre tid på sig att utforska kartan och undersöka allting så mycket man kan, så kunde man ändå känna av en viss tidspress. Inte på grund av själva begränsningen, men för att byn (Arroyo) du kommer ifrån aldrig slutade tjata på dig via telepati.
Fick fan mardrömmar av den där snubben som bara dyker upp och säger ”Chosen” i sin raspiga röst.
Roligast av allt är att de 13 in-game åren är en kodad hardlimit på grund av att du kunde få en korrupt sparfil om du nådde längre än så. Liten intressant tidbit där.
Interplay var unika på väldigt många sätt.
Men det är allt det som gör Fallout och Fallout 2 så väldigt unika i dagens synsätt. På den tiden när de kom ut, 1997 och 1998, så var det helt annorlunda. Inte för att spelen var lättare, men för att utvecklare och studios vågade ta en risk med spelen.
Samtidigt så var marknaden mycket mer öppen mot vad den är idag.
Retro vs Modernt: När Spelutvecklare Vågade Låta Spelaren Dö
Spel var svårare då. Inte för att utvecklarna hatade spelarna, utan för att det nästan var standard på många sätt. Bara ta Ghosts and Goblins till NES som ett exempel så förstår ni vad jag menar. Eller Ninja Gaiden som ännu ett exempel på spel där man slet av sig håret.
Samtidigt så blev många spel mycket lättare att klara av i samma veva, men PC spel var fortfarande annorlunda mot konsol.
Idag är majoriteten av spel nästan för lätta på många sätt, och man har alltid en tutorial som man blir påtvingad om nu spelet inte låter dig stänga av det. Dock är det inte många som tillåter att man stänger av det helt och hållet, tyvärr.
I samma veva så har man många olika svårighetsnivåer i spelen, förutom några stycken som Souls serien och dess like. Men i övrigt så kan man justera väldigt mycket överlag.
Absolut kunde du justera svårighetsnivån i Fallout också, Wimpy, Normal eller Rough i strid. Easy, Normal, Hard i gameplay. Men de gjorde inte så jättemycket för du fick inte mer tid på dig, utan du fick antingen +20 extra poäng vid start på Easy, eller -10 i poäng om du valde Hard. Så tidsramen ändrades inte och tiden gick inte direkt långsammare heller.
Däremot kunde strider och dylikt bli lättare. Så det är väl en win i sig antar jag. Inte för att det hjälpte så mycket, men onödigt att klaga.
Ta sen Fallout 3 och du inser att det enda som ändras är hur snabbt fiender dör, och hur mycket eller lite skada du kan ta. Det är fortfarande ingen tidspress, du har fortfarande en main story du kan skippa helt och hållet i hundratals timmar. Du får inga penalties heller för den delen beroende på svårighetsnivå.
Gör allt det Fallout 3 till ett sämre spel jämfört med Fallout och Fallout 2?
Absolut inte, för det är ett fantastiskt spel. Det är bara inte ett bra Fallout i helhet. Samtidigt som det var en ny iteration av vad det en gång varit.
När det gäller Fallout: New Vegas, vilket är väldigt mångas favorit av de nyare spelen, så är det exakt samma där för mig. Dock har New Vegas något som Fallout 3 saknade, Tim Cain och Chris Avellone som en del av teamet som utvecklade det.
Och tack vare att det var skaparna av första och andra spelet, så fick vi ett modernt Fallout som faktiskt var förbannat bra. Även om det nästan är ospelbart utan hundra moddar för att det ska funka på PC, eller konstant kraschar på PS3 och Xbox 360.
Bethesda vs Originalet: När Fallout-Loren Blev Irrelevant
För att för mig, så lever Fallout och Fallout 2 djupare inom mig själv än något Bethesda har släppt genom årens gång. Mycket av det jag lärt mig, läst, älskat, blev helt plötsligt inte ens viktigt eller relevant längre.
Lore ändrades, togs bort, eller ignorerades totalt. Hela områden har aldrig nämnts i något annat Fallout spel, inte ens i Amazon’s tv-show. Och nämner de dem så har de sprängt dem. Men vi kommer till det en annan gång.
Och det är där som de nyare Fallout spelen går under för mig. Älskar jag dem för vad de är fortfarande? Absolut, de är fantastiska spel i sig.
De är bara inte Fallout på samma sätt som jag är uppvuxen med.
Allt det ligger givetvis hos mig, och har inget med Bethesda att göra överlag. Men det är förbannat surt och tråkigt när man ser vissa saker i Bethesda’s versioner som ignorerar det som de första två spelen hade lagt som grund för hela universumet Fallout lever inom.
Men det är Bethesda’s IP, eller Microsoft’s antar jag då de köpte ZeniMax och Bethesda för ett tag sen. Så de är fria att göra vad de vill med dem, helt och hållet.
Jag har dock accepterat att Fallout troligtvis aldrig mer kommer bli Fallout. Inte riktigt på samma sätt som Fallout och Fallout 2 var. Men samtidigt så tackar jag Bethesda för att de lyckades introducera serien till väldigt många fler än som tidigare ens visste om det.
Så på det sättet är det otroligt roligt att se Bethesda utveckla spelserien. Även om de förstört mer och mer med varje release de gjort hittills och mest sannolikt släpper i framtiden också.
Men jag är glad ändå, för jag hade nöjet att uppleva de två första spelen när det var de enda Fallout spelen som fanns. Förutom Fallout Tactics, men vi pratar inte om Fallout Tactics.
Även om det var förbannat kul när det kom.
Sen att följa upp den mindre katastrofen som var Fallout: Brotherhood of Steel med Fallout 3, är ju väldigt onödigt att klaga på i längden enligt mig. Vi fick ju åtminstone något kul och bra utav det trots allt.
Vad är dina minnen av Fallout? Blev du introducerad till serien genom Fallout 3? Eller fick du också gråta efter RNG Gudarna övergav dig i originalet?
Oavsett vilket, dela dina minnen i kommentarerna!
Information:
Titel: Fallout
Release år: 1997
Plattform: PC
Utvecklare: Interplay
Genre: Postapokalyptiskt RPG
Serie: Fallout
Original pris: 399-549kr
Personlig rekommendation:
Har du inte spelat de första Fallout spelen så rekommenderar jag att du gör det. Inklusive Brotherhood of Steel och Tactics, för oavsett vad man tycker om dem så är de värda att spela. Mestadels för att de är en del av historia när det gäller Fallout i sig, hur mycket man än må hata dem på många sätt. Ha dock i åtanke att Tactics och Brotherhood of Steel inte nödvändigtvis är canon.
Tactics är till mesta dels inte canon, och BoS är inte canon överhuvudtaget.
Pricecharting, Maj 2026:
Fallout Anthology PC: $20 Löst, $90 CIB, $182 NEW
Steam, Maj 2026:
Fallout Franchise Bundle – Steam: €147 med -20%
Fallout Classic Collection – Steam: €19.99
Fallout – Steam: €9.99
Fallout 2 – Steam: €9.99
Fallout Tactics – Steam: €9.99
GOG, Maj 2026:
Fallout – GOG: 109kr
Fallout 2 – GOG: 114kr
Fallout Tactics – GOG: 114kr
Fallout: Brotherhood of Steel – Pricecharting:
PS2 PAL: $20 Löst, $77 CIB, $108 NEW
Xbox PAL: $34 Löst, $51 CIB, $85 NEW
För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:
Fallout Anthology: https://www.pricecharting.com/game/pc-games/fallout-anthology
Brotherhood of Steel: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=fallout+brotherhood+of+steel