Vid förbokning i april 2019 satt jag klockan tolv på natten, sidan uppdaterad tjugo gånger i minuten, Klarna som betalalternativ redan inmatat i förväg så att jag skulle vinna de där avgörande sekunderna. Jag har min PS5 säkrad. Tur var väl det. Pandemin gav inte bara död utan också brist på allt, även konsoler.

Dreamcast, PS3, Xbox 360, PS4, Xbox One, PS5, Series X, jag har förbokat dem alla, ofta innan jag ens visste vad de skulle kosta.

Det spelade knappt någon roll vilka lanseringsspel som fanns. Man köpte löftet eller hoppet om att det skulle bli bättre nu. Nästa generation skulle innebära bättre grafik, nya världar och nya möjligheter. Man ville vara där dag ett, packa upp kartongen, känna den där nya-konsol-lukten och sätta igång innan resten ens hört talas om maskinen.

Men, det där hoppet har lämnat mig.

Och ju mer jag läser om vad som faktiskt händer i konsolvärlden just nu, desto mer förstår jag varför.

Rykten

PS6 och nästa Xbox har spökat i ryktesfloran i flera år nu, men 2026 har varit året då allt blivit rörigare snarare än tydligare. Ursprungligen pratade man om ett lanseringsfönster runt 2027, i linje med det traditionella sju-åriga konsolintervallet.

Läckor har cirkulerat kodnamn som ”Orion” för Sonys maskin och ”Magnus” för Microsofts, och analytiker och insiders som Tom Henderson har målat upp bilden av två tillverkare som sitter i samtal om att skjuta upp allting.

Anledningen stavas AI och ockerpriser på RAM.

Sedan dess har tidslinjen bara glidit längre bort. Bloomberg rapporterar att Sony funderar på att flytta PS6-lanseringen ända till 2028 eller till och med 2029, vilket i så fall skulle bli det längsta glappet mellan två Playstation-generationer någonsin. Nästa Xbox pekas fortfarande mot 2027 i vissa källor, men även det kallas för ett ”best case scenario” snarare än ett löfte.

RAM-krisen som styr allt

Anledningen till allt detta stök är lite absurd. Det är inte spelutveckling eller kreativa visioner utan RAM-minnen. Den globala minnesbristen har fått priser på RAM att skjuta i höjden under 2026, med spridningseffekter på GPU:er, SSD:er och till och med gamla hederliga hårddiskar.

Det gissas att krisen kan hålla i sig långt in i 2027.

Konsekvensen är att konsoltillverkarna, som traditionellt sett subventionerat hårdvaran och tagit igen förlusten på mjukvaruförsäljning, nu tvingas räkna om hela sina affärsmodeller. Ryktena pratar om nästa generations konsoler som betydligt dyrare än dagens.

Microsofts maskin har nämnts i samma andetag som fyrsiffriga dollarbelopp. Även Valves Steam Machine, som till slut lanserades i slutet av Juni 2026 efter upprepade förseningar just på grund av minneskrisen, landade på strax över tusen dollar.

Valve har varit ovanligt ärliga med att de prissätter maskinen ”som en dator, inte som en konsol”.

Till skillnad från konsolerna så får man förvisso installera vad man vill på en Steam Machine, så Valve kan inte räkna med att få igen sina pengar via mjukvaruförsäljning.

Ingen bryr sig om bättre grafik längre

Det som slår mig mest är hur lite av samtalet faktiskt fortfarande handlar om grafik. Visst, förr var det själva säljargumentet med nästa generation. Vi dubblar polygonantalet, vi ger riktig raytracing, vi erbjuder fotorealism.

Nu är stämningen i stort sett den motsatta.

De flesta spelare jag stöter på verkar nöjda med hur bra spel redan ser ut. Utvecklare har knappt hunnit utnyttja kraften i PS5 och Xbox Series X fullt ut innan nästa generation redan diskuteras. Frågan folk ställer är inte ”hur mycket snyggare blir det”, utan ”hur mycket dyrare blir det, och varför behöver jag det här.”

Det säger något om var vi är i konsolernas livscykel: den tekniska utvecklingen har sprungit ifrån vad de flesta faktiskt efterfrågar.

Microsoft öppnar dörren mot PC och stänger igen den i ansiktet

Den mest dramatiska förändringen är ändå Microsofts identitetskris. Under 2025 och tidigt 2026 pratade dåvarande Xbox-chefen gång på gång om att nästa Xbox skulle vara ”väldigt premium, väldigt high-end.”

I praktiken kommer det vara en Windows-dator klädd i konsolform, med full tillgång till alla PC-butiker och launchers, inte bara Microsofts egna. Tanken var att Xbox skulle sluta vara en låda och bli ett ekosystem som fanns överallt: på din TV, din mobil och din PC.

Kampanjen ”Everything is an Xbox” kan nog gå till historien som det största hjärnsläppet någonsin inom branschen. Ingen ville ha det budskapet, och framförallt inte kunderna.

Sedan hände något. I mars 2026 lämnade de två högsta cheferna plötsligt sina poster, och Microsoft plockade bort det mesta av marknadsföringen kring ”Everything is an Xbox”-kampanjen som symboliserat deras strategi.

Nya Xbox-chefen Asha Sharma har istället pratat om en ”return to Xbox”. Ingen fattar vad hon menar konkret, men ett sving tillbaka mot att konsolen, den fysiska lådan, återigen ska stå i centrum av varumärket, samtidigt som man fortsätter stötta PC, mobil och moln.

Det är svårt att inte se det som ett tecken på att den rena PC-visionen skrämde både investerare och lojala konsolspelare. Varför ska vi ens köpa en Xbox om vi kan köpa en PC? Varför ska vi köpa en Xbox Series X när allt släpps till PS5?

Paniken och förvirringen hos Xbox är underhållande. Nyligen har ett rykte börjat snurra om att Microsoft ska tillåta skivor på sin nästa maskin. Det är bättre än inget, men det kommer med allra största sannolikhet innebära att du bara kan spela gamla spel på skivor – inte nya.

Sony blir mer och mer som ett investmentbolag

Sony å sin sida rör sig försiktigare men i samma riktning. PS6 ryktas bli digital helt utan skivläsare.

Parallellt cirkulerar rykten om en dedikerad Playstation-handhållen enhet, internt kallad ”Project Canis”, vilket skulle göra Sonys ekosystem ännu mer likt det Valve och Microsoft redan byggt med sina handhållna spelenheter.

Vi har skrivit spaltmetrar om deras blunder om att döda skivan i sina maskiner. Eftersom de samtidigt envisas med att inte släppa spel på samma frekventa sätt som tidigare så blir frågan samma här. Varför ska jag köpa en PS6 när PC redan finns?

Sonys chefer höll tidigare spel varmt om hjärtat, men nu ska man styra allt efter var datan pekar. Hur gick det med era live-service-satsningar?

Har ett exemplar av Concord i hyllan, som ni desperat ville sopa under mattan.

Steam utmanar på riktigt

Och mitt i allt detta står Valve, som efter år av rykten faktiskt levererade Steam Machine, en kub-formad dator som kör SteamOS, byggd på anpassad AMD-hårdvara, med hela ens befintliga Steam-bibliotek tillgängligt på TVn.

Den må vara dyrare och något svagare på pappret än många hoppats, men den representerar något de gamla konsoltillverkarna saknar just nu.

Steam Machine har en tydlig identitet. Det är en öppen plattform som körs på Linux, inte en låst ekosystem-fälla, och den lutar sig på Steam Decks redan etablerade rykte som bevis på att ”PC för konsolspelare” faktiskt fungerar.

Så vad är det jag saknar?

Jag tror det är hoppet. Förr visste jag inte vad jag förbokade. Ett löfte, en låda, ett pris, ett releasedatum, en uppsjö exklusiva spel jag inte kunde få någon annanstans, men oavsett vad så visste jag att det skulle bli bättre.

Idag vet ingen, inte jag, journalisterna eller uppenbarligen tillverkarna själva om deras nästa ”konsol” kommer bli bättre för spelarna. Allt tyder på att det bara kommer bli bättre för tillverkarna. De vet inte ens om det är en konsol. Är det en dator? En prenumerationstjänst? En launcher? Finns det några spel? Kommer den kosta 5000 kr eller 15 000 kr? Kommer den ens komma 2027, eller får vi vänta till 2029?

Den där magiska natten då jag satt uppe och tryckte ”köp” i blindo, övertygad om att jag köpte glädjen i framtiden, den kommer jag nog inte uppleva igen.

Inte för att jag blivit less på spel. Utan för att själva definitionen av vad en konsol är håller på att lösas upp, mitt framför ögonen på oss, en RAM-prisökning i taget.

Nästa konsolgeneration gissar jag på att det blir den sista.

Sony kommer sälja klappkasst och mer styra till att bli en spelutvecklare som alla andra. Xbox läggs ner och bakas in i Windows. Kvar står Nintendo och kör sin egen grej medan PC blir normen.

Som spelsamlare känns det oerhört trist. Som gamer känns det som jag tvingas till ett annat intresse.

Jag vill inte ha er nästa generation.

Det är nästan så att jag lutar mig tillbaka med en whiskey i vänstra näven och nötter i den andra och ser allt brinna. Numera ser jag det med nöje: hur Sony skjuter sig själv i foten och sviker miljontals gamers i samma veva.

Jag njuter inte för gamers räkning, utan jag njuter av att se hur mycket hat PlayStation får motstå medans de själva spelar oberörda.

Under tiden händer en massa tragiska saker på Xbox-sidan så man börjar numera undra om man lever i en surrealistisk komedifilm. Men på något sätt bryr jag mig inte lika mycket när det gäller Xbox eftersom PlayStation var först med allt det innovativa för just den tiden.

Playstation var en banbrytande uppstickare som vann folkets kärlek.

Sony har hängt med i mitt liv som en röd tråd; de satte trender och de var banbrytande. De första mer avancerade 3D-spelen kom till PlayStation. Musiken skapade trender. Digitala samplingar och hela musikspår från artister kunde nu vara med i ett TV-spel.

Specifikt genren ”jungle drum & bass” blev en välkänd musikgenre under andra halvan av 90-talet och en bra bit in på 2000-talet just pga PlayStation’s revolutionerande lagringsmedium som då slog allt.

Jag minns själv hur jag fullkomligt älskade soundtracket till WipeOut 2097 där bla The Prodigy, Fluke och The Chemical Brothers gjorde musik som hamnade som ljudspår i bakgrunden på det polygon-perfekta futuristiska hyper-farts spelet.

Sony var till och med ett av bolagen som senare uppfann blu-ray mediet, och nu dödar de sin egna skapelse under kapitalismens och monopolets altare. De fullkomligt mördar en hel kultur genom några enkla meningar online; maken till iskall skamlöshet och arrogans har jag aldrig någonsin hört talas om från något företag, någonsin.

Ett respektlöst avsked

PlayStation’s besked, som de förövrigt gjorde på sin blogg, var ett så opersonligt och kallt besked som det bara kan bli.

Det gjorde mig först en aning ställd. Därefter kom tänk om-tanken, som sedan utbyttes i ren frustration. Jag började kika på reaction-videos och rants och andra som kommenterat situationen. Sedan började jag förstå på en djupare nivå: De vill ha monopol. Deras aktieägare och vinst går före allt vad heter kärlek till spel, fansen och samlarna (sneglar specifikt på Jesper och Patrik här).

Kundlojalitet existerar inte på samma nivå längre, pengarna styr allt nu hos PlayStation. Deras plan måste gå igenom. Sedan kom den ännu djupare insikten: kniven i hjärtat och girigheten som numera skamlöst går hand i hand med PlayStation.

Alla dessa spelminnen. Öppna ett fodral, stoppa in en skiva i konsolen, stänga ”klick!” och höra hur skivan jobbar där under huven samtidigt som en diskret fläkt drar igång.

Vi kommer aldrig mera höra en kommande PlayStation konsol jobba på det sättet igen. Vi kommer aldrig höra hur ett spel laddas in i konsolen ifrån skivan. Aldrig mera kommer vi få plocka ur en rykande varm skiva som jobbat hårt några timmar, för att sedan kylas av uppe på hyllan igen.

En iskall arrogans

Sedan kommer den djupaste insikten: Sony skiter totalt i oss, våra minnen, samlarna, spelbutikerna, den fria konkurrensen, byta spel med en annan, låna ut sitt spel. Nej, sånt ser vi aldrig mera. Om man vill äga en framtida PlayStation konsol, alltså. Och troligtvis blir det samma sak med Xbox.

Du kommer framåt att köpa en licens, alltså en tidsbegränsad tillåtelse att använda ett spel.

That’s it.

För tro inte att du äger det, de kan ta tillbaka det när som och du får såklart inte pengarna tillbaka heller.

Jag är inte ens en samlare i rätta ordets bemärkelse (samlar enbart på Zelda-spel) men jag vill ju likt förbannat ha mina favoritspel på hyllan ändå. Personligen så blir det att enbart köpa fysiska spel framöver. Ja, jag har köpt några digitala i mitt liv, men aldrig mer.

Så långt det går tänker jag protestera mot en fullt digital framtid och enbart köpa fysiskt.

Svälj stoltheten Sony och lyssna på fansen

Patrik här hade en intressant idé. Behåll fysiska spel -men gör dom till Collectors Editions. Det tycker jag låter som en klockren idé. Låt paketet komma med någon pryl, eller något annat som hör till spelet, som man inte kan få tag i digitalt.

Jag tror fansen är beredda att slänga ut någon hundring eller två mer, om det innebär att fysisk spel-media hålls vid liv.

I bet Sony inte ens har sneglat åt det hållet. Förblindade av dollartecken och aktieägarnas ivriga förväntningar.

”Fram med champagne flaskan!”, tänker de snarare.

Men förhoppningsvis sätter de champagnen i halsen när resultatet visar rött framöver.

Nu tittar jag åt Nintendo med hoppets ögon; må ni hålla liv i det fysiska. Det är det enda vi ber om.  Folk kommer att vända sig till er i ett sista rop på hjälp. Svik oss inte.

Gaming handlar i grunden om kärlek, passion, hobby, glädje och minnen.

Glöm inte bort vart ni började PlayStation.

Play Has No Limits.

Som nu har ändrats till ”Play Has Limits” av fans världen runt.

Förlora inte er själva, PlayStation.

60% av alla gamers är 30+. Genomsnitt gamern är 42 år. Det är generationen som hjälpte till att göra Playstation till vad det är idag.

Men det betyder tydligen inget för dem.

När det kommer till just Sagan om Ringen så finns det oändligt med material att använda för att bygga ut det ännu mer åt nästan vilket håll man vill. Däremot så har vi miljontals fans som skulle bli skitsura om man bygger ett mindre universum i ett redan stort och etablerat universum om man tar sig för många friheter med det.

Vilket vi märkte med Shadow of War.

Även om båda spelen blev relativt populära och var coola som fan så var det väldigt många som hatade hur det var upplagt, speciellt med hur de gjorde Shelob.

Personligen så anser jag att universum som Tolkien’s Middle-Earth och hela Sagan om Ringen är till för att expandera och bygga inuti. För det finns ju miljontals med stories man kan komma på som på något sätt anknyter till böckerna eller filmerna.

Sen att vi har fått några absolut episka spel utav hela skiten är ju något man inte borde klaga över direkt. Allt från filmspel till strategi med episka settings och massiva strider.

The Lord of the Rings: The Two Towers till PS2 är definitivt ett av de spel folk verkligen älskar. En stor anledning är att man får spela i och se delar av filmerna som Peter Jackson aldrig tog med i dem, samtidigt som skådespelarna själva gör rösterna. Vilket gör allting förbannat mycket mer episkt på ett sätt.

Dock avskyr jag det spelet på mer än ett sätt, samtidigt som jag älskar det.

Det finns en viss hatkärlek där helt enkelt. Och även om spelen i Peter Jacksons trilogi är episka och riktigt jävla bra, så stör jag mig på att man inte kan skippa cutscenes, och hur jävla kassa kontrollerna är överlag.

Styrningen och fightingen är helt okej, men timingen är helt åt helvete och allting blir förbannat rörigt väldigt fort när hela skärmen skakar av explosioner och dylikt fram och tillbaka. Helms Deep är dock riktigt jävla coolt att springa runt i och fightas, men det är inte kul samtidigt för allt nästan är för mycket på grund av alla skakningar.

Alla moves är dessutom extremt veviga, vilket har sin charm, men spelar jag som Aragorn eller en väderkvarn? Ibland börjar man faktiskt fundera på det ju mer man spelar det. Dock följer det samma fightingprincip som det första The Witcher-spelet gjorde i strid, upprepande attacker utan variation. Vilket är lite tråkigt i längden.

Och att man inte kan skippa alla förbannat långa cutscenes hjälper inte direkt heller.

Laddningstiderna är uppenbart inte så jävla bra om man säger så då spelet kom till PS2, GameCube och Xbox, även GameBoy Advance. Hade totalt glömt bort hur långa laddningstider det var, för satt i över en minut och väntade på att få se min statusskärm.

Sen att spelen de släppte baserade på filmerna blev och är hyllade, älskade, och helt ärligt förbannat episka är en helt annan femma. De blev populära för att du fick spela som dina favoriter från filmerna samtidigt som alla hopp mellan sekvenser och gameplay ansågs vara seemless.

Idag när man spelar det så ser det förjävligt ut rent ut sagt, men måste erkänna att det var förbannat coolt hur det hoppade så snyggt mellan film och spel, även om skillnaden är markant idag. Speciellt med tanke på hur pass begränsad teknologin de arbetade med var.

Filmerna är ju klassade som mästerverk med både CGI och allt annat runt omkring. Spelen blev hyllade av samma anledning. För på den tiden var det inte jättelätt att få en snygg och cool transition mellan en filmad sekvens och gameplay, så därav är det förbannat coolt och långt före sin tid på många sätt.

Nu fanns det självklart andra spel som redan använde sig av samma funktion med hoppet mellan sekvens och spel, redan på PS1 fanns det. Dock var det väldigt få som gjorde det på en så pass episk och stor skala som dessa spel gjorde det.

Men det är också det som gör att man inte kan skippa cutscenes. Tyvärr.

Självklart förstår jag poängen med det, speciellt för ett spel som Sagan om Ringen, men fy fan vad det förstör flytet man är inne i efter en häftig och episk strid.

Jag kommer nämligen ihåg hur jag kände första gången jag spelade det. Farsan hyrde det på Video Film Center och överraskade mig med det en helg. Fan vad glad jag blev, för filmen var riktigt jävla ball även om jag inte direkt var något större fan första gången jag såg den.

Förrän jag såg extended edition och många fler saker helt plötsligt made fucking sense då alltså.

Det jag kommer ihåg primärt är hur häftigt det var första gången man spelade det och man såg hur scener från filmen gick så sömlöst mellan sekvens och gameplay, minns att jag tyckte det var riktigt coolt.

Tills jag spelade om det några månader senare och insåg att man inte kunde skippa sekvenser. Då försvann charmen väldigt fort för man vill in och slåss så fort som möjligt för man redan sett allting flera gånger.

Så redan då, relativt tidigt tvåtusental, så störde jag mig på att man inte kunde skippa sekvenser som kunde vara flera minuter långa. Störde mig så pass mycket på det att jag slutade spela det ganska fort.

Ändå köpte jag både De Två Tornen och Konungens Återkomst några år senare.

Båda spelen led av exakt samma problem dock. Oskippbara sekvenser som till slut får dig att vilja stänga av spelen.

Samtidigt så var det kul att göra ett återbesök, även om majoriteten av tiden spenderades på att titta på sekvenser snarare än att spela något.

Är The Lord of the Rings: The Two Towers värt att spela om?
Både ja och nej. Vill du uppleva de episka striderna från filmerna i ett mer personligt format, då ska du absolut spela det. Vill du kunna skippa sekvenser, så är svaret ett fett nej.

Spelet är skitbra i övrigt. Det har sina skavanker som alla spel har, men det har samtidigt sin charm. Att man dessutom kan spela som Aragorn, Legolas, Gandalf och andra gör ju allt så mycket bättre givetvis men frågan är om det räcker hela vägen fram. För även om du avgudar Sagan om Ringen så finns chansen att du kommer avsky spelet på grund av alla sekvenser man inte kan skippa.

Helt ärligt, det blir för mycket av det goda.

Vart kan du spela det utan att äga en fysisk kopia?
Du kan självklart emulera spelet. Min personliga rekommendation för Emulator är PCSX2 för PS2, även om det finns andra. Sen kan du ladda ner en kopia av det på Romsfun. Du kan välja att ladda ner spelet i BIN/CUE-format (Redump) eller det smidiga CHD-formatet för att spara lagringsutrymme.

Pricecharting, Juli 2026:

PAL: $4 LÖST, $6 CIB, $44 NYTT

NTSC US: $7 LÖST, $11 CIB, $54 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Lord Of The Rings Two Towers: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=lord+of+the+rings+two+towers

Trött på att prata om det också för den delen, skulle kunna dra ihop en hel förbannad roman på skiten vid detta laget.

Förstå detta först, Sony ljuger. Det är bara så enkelt det är.

Har sett många som inte fattar hur dålig situationen faktiskt är. Många sitter och säger ”skit i det, spelar ingen roll”, och många andra nötter säger saker som ”utvecklarna måste kunna tjäna pengar, så detta är bra för dem”, även dumma argument som ”Sony’s reor är sjukt billiga och bättre för alla”.

Okej.

Det spelar roll. För om du tror att spelen blir billigare så lever du i en fantasivärld och har inte sett hur industrin har behandlat sina fans och användare de senaste 15 åren med stigande priser, dåliga idéer och spel som inte levereras i tid. Och då ska vi inte ens gå in på dem spelen som är trasiga vid release heller.

Dessutom kan fysiska kopior av vara upp till 90% billigare för exakt samma spel digitalt.

Pratar vi nya spel bara, ja då är priset nästan detsamma givetvis, men jämför ett spel som kom ut för tre-fyra år sen och kolla priserna. Jag garanterar att du kan hitta den fysiska kopian en hel del billigare än den digitala, ny som begagnad. Reor räknas inte då de är sporadiska och varierar från butik till butik, därav opålitliga för faktiska siffror.

Men okej, vi ignorerar att spelindustrin har sagt i snart 10 år att spelen är för billiga och utvecklare inte tjänar några pengar längre.

Först och främst, det stämmer inte. Majoriteten av alla publishers inom industrin rapporterar omsättningar och vinster i miljarder varje år. Ändå sparkar de folk i drösor, ändå lägger de ner spel under utveckling, ändå slänger de in mikroslop-transaktioner i alla sina spel.

Dagens utvecklare svarar till aktieägare, inte fansen. Om du inte har förstått det vid detta laget så är du fan dum.

För det andra, det spelar roll, för att tar de bort fysiska tv-spel så tar de bort valmöjligheter. Tv-spel är då den enda median som inte har fysiska kopior längre. Musikindustrin säljer fortfarande CD-skivor och LP-skivor i enorma mängder. Filmindustrin säljer hela dröser av DVD och Blu-Ray filmer än i dag.

Streaming må dominera för både film och musik, men fysiska kopior säljer ändå i mängder. Varför? För att valmöjligheten fortfarande finns. Dessutom ger det dem en fin extra klirr i kassan vid bokslut. Något som tydligen Sony inte vill ha.

Sony’s siffror säger dessutom att Playstation Store inte finns tillgängligt för alla. För 120+ länder har inte tillgång till PSN alls. Inte ens hela Asien har det.

För tro det eller ej, men Asien består av mer än Japan, Kina och Korea. Varav alla tre har sin egen PSN med stabila nät överlag. Kina’s PSN är lite halvt speciellt då det anses vara censurerat, men företag både stora och små importerar fysiska spel från Japan, Korea, USA och även Europa på grund av restriktioner på PSN.

Med andra ord, den fysiska marknaden är enorm i Kina även om landet är till mestadels digitalt.

Sen kanske man borde nämna att Japans fysiska marknad är massiv i alla avseenden, större än någon annanstans på planeten. Det existerar en hel kultur runt det med hundratals butiker runt om i det landet som endast säljer fysisk media.

I Filippinerna älskar de Playstation, samma i Vietnam. Men ingen av dem har en egen Playstation Store. De importerar därför fysiska spel och använder VPN för att kunna använda online funktioner för vissa spel. Precis som Kina gör i många avseenden.

Dessutom har inte Filippinerna det bästa nätet i världen, tyvärr.

Sen säger in-officiella försäljningssiffror från outlets hur Playstation 5’s digitala version inte utgör mer än 27% av Sony’s hela Playstation 5 marknad, och det är USA endast isåfall. Om det nu stämmer kan jag inte verifiera, men det är värt att tillägga då personen som läckt tidigare siffror om andra enheter och nummer har haft rätt i dem fallen.

Och siffrorna om hur bara sju spel har sålt mer än 100K fysiska kopior i USA glömmer nämna hur uppblåsta alla siffror om digitala köp faktiskt är. Siffrorna ger dessutom inte en helhet av den fysiska marknaden, för även om ett spel säljer 275K fysiska kopior så inkluderar det siffror från stora retailers så som Walmart, Amazon, etc medans de faktiskt kan ignorera mindre butiker för de inte är kopplade till samma system som de större butikerna är.

Sen är det självklart lätt att säga ”cope harder” till det överlag, men sanningen är att vi inte vet de totala siffrorna på något. Men kan du gå till Elgiganten och köpa en fysisk kopia av ett spel idag? Ja. Kan du göra det om 3-4 år? Troligtvis inte.

Sony säger dessutom också att digitala köp dominerar för dem. 

Det de glömmer nämna dock är ju att de räknar alla nerladdningar från Playstation Store som köp, detta inkluderar gratis saker man kan ladda ner, free-to-play spel, mikrotransaktioner och allt annat du kan ladda ner via Playstation Store. Inklusive digitala bonusar för pre-orders och fysiska spel.

För varje grej du laddar ner, gratis eller inte, skickar alltid ut ett kvitto där det står ”Tack för ditt köp”. Även om du inte betalade något för det, även om det bara var en gratis bonus som inkluderades i ditt köp från början. Dina gratis spel från PSN varje månad? Räknas som ett separat köp även om du redan betalar för premium och får spelet helt gratis.

Laddar du dessutom ner ett gratis paket av bonusar för ett spel så räknas varje sak i det paketet som ett separat köp för Sony. Så en enkel 100% gratis nerladdning kan de räkna som upp till fem eller fler köp via sitt system för att manipulera siffror att presentera till investerare och för marknaden för att kunna fösa bort fysisk media. Och det är inte bara Sony som gör det, Microsoft, Nintendo och andra plattformar gör exakt likadant.

Allt för att de ska kunna tjäna mer pengar och göra digitala spel dyrare.

Men du kan ju tro att spelen inte kommer stiga i pris och hur utvecklare inte tjänar pengar. Sanningen säger dock annorlunda, och det tar fan inte mer än 5 minuter att hitta all den informationen själv om man använder det man är född med, hjärnan.

Och bara för att Polygon, Gamerant, IGN och andra mainstream siter som lever på sponsrade inlägg och annonsörer säger något annat så betyder det inte att deras skitsnack stämmer. Det är välkänt hur både Sony och Microsoft har använt alla dessa siter för att sprida uppgifter som gynnar det de vill säga när sanningen säger något helt annat.

Men det är så det funkar med mainstream siter som dem, de är giriga och säljer gärna sin integritet till högstbjudande även om det går emot alla principer. De har bevisat det om och om igen. Sen att folk fortfarande läser deras skit i övrigt är något som förbigår mig, men det är som det är.

Fansen är oftast smartare dock, oftast.

Vi har dessutom redan sett ett liknande försök som Sony nu gör med Microsoft tidigare. 

Hur gick det för Microsoft då? Inte så bra om man säger så, de försöker fortfarande ta mark inom industrin efter deras misstag för snart 15 år sen. Ett misstag som nästan dödade Xbox One innan den ens kom ut på marknaden.

På tal om Microshit, nu vill de även slänga in annonser om du väljer att streama spel via deras plattformar. Ni vet, Stadia 2.0, fast Mikroshits egna version.

Deras officiella dokument säger hur annonsen ska synas innan man börjar spela och hur annonsen måste ha värde. Först och främst, det finns noll annonser med värde för den som tittar på dem. För det andra, har vi inte tillräckligt med annonser uppkörda i våra nyllen överallt dagligen som det är redan?

Tydligen inte, för snart kan alla Xbox och PC användare som använder Microsofts egna launchers och plattformar alltså få avnjuta annonser också. Och då det endast går att streama Xbox spel via deras egna launcher, så har du inga andra val.

Vad dessa annonser är vet ingen, men det är ju högst troligt att det är annonser för andra spel. Med andra ord kommer utvecklare betala hundratusentals om inte miljontals kronor för att synas inför dina ögon innan du får spela det spel du ville spela. Sen klaga på att de inte tjänar tillräckligt med pengar och hur spelarna gör dem fattiga när de inser de spenderat för mycket på annonser, som de alltid gör.

Nu säger de dock att man ska kunna slippa annonserna, men inga uppgifter om hur eller vad det innebär än. För deras dokument säger att spelare ska kunna spela på andra sätt än att behöva se en annons. Så med andra ord kan det bli att du får betala för att slippa annonser, även om du redan betalar för att kunna streama deras spel.

Men visst, vi säger att endast digitalt är bra.

Ni kan ju fortsätta intala er själva det. För ni kommer stå där sen med skägget i brevlådan och undra hur det kunde bli så dåligt som det blev. Det är så det alltid har slutat när vi tillåter bolag att göra som de vill.

För att avsluta hela den här skiten, så tycker man ju att vi borde förstå hur utvecklare sitter och klagar på att spel kostar $300 miljoner dollar att utveckla när det var deras egna val att spendera alla dem pengarna från första början.

Och sanningen är att några av de högst rankade och mest spelade spelen de senaste åren endast har kostat en liten del av vad de säger sig lägga ut på spelen.

GOTY 2023 vinnaren, Baldur’s Gate 3 hade en tredjedel av $300 miljoner dollar. Och GOTY 2025 vinnaren, Expedition 33, hade runt 3% av den budgeten. Palworld, ett av de mest populära spelen just nu kostade runt $6,7 miljoner dollar, till och med Kina’s storspel, Black Myth: Wukong som sålde runt 10 miljoner exemplar på några dagar kostade studion närmre $45 miljoner dollar.

Även Minecraft, vilket är ett perfekt exempel på många sätt, hade nästan noll i budget då Notch utvecklade det själv på sin fritid innan han började sälja det.

Och tro det eller ej, men Minecraft är fortfarande ett av de mest köpta och spelade spelen än i dag med över 300 miljoner sålda exemplar.

Det utvecklas dessutom fortfarande, nästan 20 år efter att det kom ut.

Våra farföräldrar hade böcker i hyllan, våra föräldrar hade VHS, LP och kassett band, vi hade CD skivor och TV-spel. Men vad ska våra barn ha i hyllan när de växer upp om allt blir digitalt framöver?

Ena spelet bättre än det andra.

Efter det så gjorde de en slags pivot till mer action snarare än survival horror, en genre de till mestadels var med och skapade. Jag hade nöjet och privilegiet att få uppleva allt detta genom mina tonårs dagar, och varje gång jag gör en tillbakablick så ser jag på det med ett stort leende.

Inte tonåren i sig, för de var hemska samtidigt som de var episka. Fester, tjejer, kompisar, tv-spel, supandes, och dumheter på moppen som faktiskt skulle tagit livet av mig ett flertal gånger.

Nu kan man tänka att det är tjejer, kompisar och fester jag ser tillbaka på med ett leende på läpparna, men det är det inte. Inte ens i närheten.

Det är tv-spel. Uppenbarligen.

Inte för att det kanske är så svårt att gissa då det är Lastgen.se jag skriver detta på, och vi pratar ju mest om tv-spel och hur vi upplevde spelen genom vår barndom gentemot något annat.

Men det är också det som gör Lastgen till Lastgen. Precis som Capcom är Capcom genom deras arbete med survival horror och fantastisk action.

Nu antar jag att majoriteten av er som läser detta känner till Dino Crisis. Och ifall ni inte gör det så uppmuntrar jag er att spela det för att uppleva det själva, givetvis utan guider och tutorials, för det är så vi på 90-talet upplevde det.

Nu är det kanske ganska uppenbart att Dino Crisis fängslade mig direkt. Inte bara för att det var Resident Evil med dinosaurier, utan för att det var ett helt nytt spel med helt nya karaktärer. 

Ett nytt äventyr och en ny story som faktiskt inte är helt urusel om man tittar på det.

Jag vet att många föredrar Dino Crisis 2, men för mig har originalet alltid varit det riktiga mästerverket. Vilket det absolut inte är några fel på, men det var ett shooting gallery snarare än ett äventyr. 

Visst, man spelar som Regina igen, men hur kul och bra det än må vara så kan det aldrig slå det första spelet. 

Inte för mig i alla fall.

Inte bara är Dino Crisis ett helt otroligt bra spel, det har även några av de bästa replikerna jag hört i ett spel. En replik, som jag och flera jag känner, rankar som den absolut bästa repliken någonsin kommer från Regina när hon ser en halvt uppäten kropp.

”That’s disgusting.”

Det är inte repliken i sig som gör den så bra, utan det är sättet hon säger den på som gör den så bra. Hur nonchalant hon levererar hela saken medans hon vevar med armen innan hon sätter handen på höften.

Det är klockrent och den absolut bästa leveransen av någon replik någonsin.

Första gången jag spelade det och kom till den sektionen så satt jag med min kusin, men vi spelade aldrig igenom det för vi hade inte tid till det. Livet kom tyvärr i vägen även när man var ung tonåring, framförallt när sommarlovet tar slut och vi insåg för sent vilket spel vi satt och väntade med.

Sånt är livet.

Dock så kommer jag väl ihåg när den repliken verkligen satte sig i huvudet på mig och det var när jag och en polare satt och spelade det i hans morsas lägenhet. Ingen av oss kunde sluta skratta och vi gladeligen laddade om och sprang till den sektionen flera gånger bara för att höra repliken igen och igen.

Så jävla bra är den.

Visst, nu finns det extremt många andra bra repliker från många andra spel med bra leverans också, men detta kommer från ett spel från 1999. Vilket bara gör allt så mycket bättre.

Sen kan man väl argumentera att Duke Nukem har en av de bästa replikerna i något spel som någonsin gjorts, framförallt en av de mest ikoniska. Men för mig så når den inte hela vägen fram, hur episk och ikonisk den än må vara.

Allt blir så mycket bättre när man inser hur pass dålig voice acting var på den tiden i tv-spel. Resident Evil skiner när det gäller dålig voice acting från just den tiden, dock är tvåan väldigt bra även om ljudkvalitén är urusel i jämförelse. 

Samtidigt så blev kvalitén snabbt mycket bättre runt millenieskiftet, men det är något speciellt med just Dino Crisis. Kanske är det för att hela voice acting delen är så pass bra överlag i hela spelet att just den repliken sticker ut så pass mycket. 

Eller så är det bara leveransen av det som gör den bäst. 

Oavsett vilket så är jag så otroligt tacksam att jag fick vara med och uppleva det när spelet kom ut, under en tid då varken Youtube eller Twitch fanns, eller ens guider online var en stor del av hela kulturen. Idag har du guider, let’s plays och livestreams tillgängligt vart du än är och vilken tid på dygnet du än behöver det.

På den tiden fungerade det annorlunda. 

Man kunde inte leta upp något på internet och man kunde inte söka efter guider, inte lika lätt som idag. Ville man veta något fick man allt lista ut det själv eller ringa en kompis man visste hade spelat det.

Samtidigt fick man i många fall hoppas att den kompisen kom ihåg vad man pratade om också, vilket inte alltid var fallet.

Sen att spelet är över 25 år gammalt innebär ju också att även om jag kommer ihåg allting idag även om jag inte spelat det på 15 år snart, så kan jag lika gärna ha glömt bort allting i spelet om tjugo år. Jag kommer troligtvis glömma hundratals spel jag spelat genom livet. 

Men om det är en sak jag aldrig kommer glömma så är det Regina som tittar på en halvt uppäten kropp, viftar lite med handen och säger i den mest nonchalanta tonen du kan tänka dig:

”That’s disgusting.”

Och kanske är det just därför Dino Crisis fortfarande betyder så mycket för mig.

Från och med januari 2028 kommer inga nya Playstation-spel längre att ges ut på skiva, varken från Sony själva eller från externa utvecklare. (M3, Sweclockers) De sista fysiska nysläppen sker i slutet av 2027, och därefter är det bara digitalt som gäller. Sony motiverar beslutet med att konsumentbeteendet redan har förändrats.

Enligt bolagets egna siffror är omkring 80–85 procent av all Playstation-försäljning redan digital, medan fysiska skivor bara stod för ungefär 3 procent av intäkterna 2025.

Läckor från Insomniac har senare visat att dessa inte stämmer, utan det är helt enkelt andra skäl som står bakom. Gissningsvis kontroll, men såklart också pengar. Rent affärsmässigt är det knappast förvånande.

Ändå landade nyheten i mig som en spark i pungen, och jag har försökt förstå varför.

Jag tror det är för att den råkar krocka med något annat. Känslan av att min tid som spelare, i alla fall den formen av den, snart är förbi. Jag fyllde 41 i år, och jag hade inte väntat mig att min existentiella kris skulle handla om PS5-skivor, men här är vi.

Jag hade förväntat mig detta av Microsoft eller Nintendo, men att Sony som mer eller mindre har fött fram både DVD och Blu-ray är de som skjuter tekniken i huvudet slår hårt i hjärtat.

Butiken är död

Det finns en väldigt specifik känsla jag saknar redan innan den är helt borta. Att gå in på spelbutiken med månadspengen i fickan och inte ha en aning om vad man skulle komma ut med.

Man stod där och läste baksidestexter, tittade på omslagsbilder man aldrig sett förut, kanske frågade personalen bakom disken vad som var bra.

Ibland blev det en fullträff, ibland ett spel man aldrig rörde igen, men beslutet var ens eget, format av vad som faktiskt fanns framför en just den dagen, inte av en algoritm eller vad Sony ansåg att just jag borde köpa.

Jag har turen att idag fortfarande ha en lokal spelbutik i Västervik där jag bor, men informationen som jag får från ägaren är dyster.

Ibland tjänar han 10 kr på att sälja ett spel för att Sony har höjt inköpspriset till sådana sjuka nivåer. Han har därför slutat ta in deras produkter, det finns inget syfte längre. Sony vill inte bara suga ut så mycket pengar de kan från spelarna, utan också från butikerna.

Barn som växer upp efter 2028 kommer aldrig få den upplevelsen på det sättet.

Deras ”browsing” blir en digital butik med rekommendationer, recensionspoäng synliga direkt och ingen chansning på ett omslag som bara såg coolt ut. Det är inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden, man slipper köpa skräp, men det är en annan sorts relation till spel, mindre slumpmässig, mindre fysisk, mindre ens egen upptäcktsresa.

Vissa skräpspel som jag äger är de jag håller högst fortfarande. Man var så illa tvungen att spela sitt val.

Du äger ingenting, du kommer inte gilla det

Det som oroar mig mest är ändå inte nostalgin, utan kontrollfrågan. När allt är digitalt är det plattformsägaren som bestämmer, när och hur länge du får tillgång till det du ”köpt”.

Vi har redan sett det här, bokstavligen: Sony strök samma vecka som sitt besked om skivor tillgången till över 500 köpta filmer från Playstation-användares bibliotek, med hänvisning till att licensavtalen löpt ut och utan några återbetalningar.

Efter massiv kritik gjorde Sony vadå? Ingenting. Radiotystnad är deras PR-strategi.

Sonys egen formulering är talande: man har enligt egen utsago inte licensrättigheterna till innehållet man sålde, bara en tidsbegränsad rätt att distribuera det. (Sportskeeda)

Det här är precis den logiken som nu appliceras fullt ut på spel också. En skiva i en hylla bryr sig inte om vilket avtal Sony har med en utgivare om fem år. En digital licens gör det, till hundra procent.

Det är, som en artikel uttryckte det, skillnaden mellan att äga ett spel och att ha köpt åsikten om att man äger det. (Critical Playground)

Patriks perspektiv:

Det som irriterar Patrik är att alla från början sa att digitala spel skulle bli billigare för att konkurrera med fysiska skivor. Sen blev inte så fallet, vilket alla mestadels accetepterade.

Dessutom sa de i många fall att fysisk media var för dyrt att tillverka när det var det enda som fanns, när verkligheten var att det kostade dem 20kr per kopia att trycka totalt, men ändå var inte digitala spel 20kr billigare.

Nu är digitala spel generellt sett alltid dyrare än fysiska kopior av samma spel. Och priserna kommer bara bli dyrare, tyvärr. För det är så det fungerar när monopolet skiftar.

Och trenden visar att fysisk media går uppåt medan digital media står i samma siffror. Bara för att folk vill ha något att hålla i. Så Sony’s siffror är fantasier för de vill kontrollera marknaden då alla andra marknader visar på en uppåt trend i fysisk media.

CD-skivor slår säljrekord globalt, bluray-filmer och DVD’er säljer för enorma summor som knappt pratas om. Till och med vinyl står i siffror som kan konkurrera med 70-talets försäljning.

Men dessa marknader lever i en symbios, en symbios vi inte får ta del av om Sony får sin vilja igenom att ta bort fysiska spel.

Samtidigt som allt detta pågår så skulle majoriteten acceptera, mig själv inkluderat, om fysiska spel bara blev collectors editions för runt 1000-1500kr istället.

Vilket hade sparat Sony huvudvärken och deras kraschande börs.

När konkurrensen försvinner och politikerna blundar

Utan fysiska skivor försvinner också de sista resterna av en fungerande andrahandsmarknad, ingen som säljer vidare, byter eller lånar ut spel till en polare. Det tar bort ett av de få naturliga medel som funnits mot höga priser.

Möjligheten att välja bort butiken helt och handla begagnat, eller att helt enkelt äga något oberoende av plattformens goda vilja. När allt istället går genom en enda digital butik, kontrollerad av en enda tillverkare, försvinner konkurrenstrycket som annars hållit tillbaka priserna.

Sony bestämmer i praktiken själva vad ett spel ska kosta, när det ska vara rea, och om det överhuvudtaget ska finnas kvar att köpa.

Samtidigt är intrycket att lagstiftare i stort sett står vid sidan om. Frågor om digitalt ägande, plattformsmakt och konsumenträtt i spelbranschen hanteras sällan med samma allvar som motsvarande frågor inom till exempel böcker, musik eller film, trots att branschen omsätter mer än film och musik tillsammans.

Det är svårt att skaka känslan av att beslutsfattare helt enkelt inte tar spel på allvar som den kulturform och marknad den faktiskt är.

Sommarens samlande

Jag har märkt att min egen samling har växt ovanligt snabbt i sommar, och jag tror inte det är en slump. Det är knappast ett medvetet, rationellt beslut, kanske mer en reflex.

Om dagen snart kommer då jag inte längre kan köpa ett fysiskt spel, oavsett om jag vill eller ej, känns det som att kroppen försöker hamstra en känsla innan den blir otillgänglig. Det säger nog mer om mig och var jag är i livet just nu än om Sony, men de två sakerna råkade krocka i samma sommar, och resultatet blev den här texten.

Tråkiga tider kommer. Eller annorlunda tider kommer, och jag är inte säker på att jag kommer gilla det. Som Patrik uttryckte det i sin krönika förra veckan:

Det var bättre förr.

Tack vare Sony.

Förr i tiden brände man böcker om man inte ville att allmänheten skulle få ta del av informationen. Idag stänger man ner servern och slänger bort nyckeln.

Med en skiva hade det inte varit möjligt.

Som tur är finns det personer som kämpar för att kulturen ska tillhöra folket. Nedan följer en sådan berättelse, som nog Sony skulle göra allt för att undvika i framtiden.

September 1996.

Resident Evil hade precis skakat om hela spelvärlden och Capcom var redo att visa vad nästa kapitel hade att erbjuda. Bilder på Leon S Kennedy och Elza Walker började synas i spelmagasin över hela världen. Spelet verkade vara på god väg och Capcom meddelade att de är 70% klara med spelet. Det fanns spänning i luften.

Sedan tystnade allt.

Double down-principen

Bakom kulisserna hos Capcom pågick en mindre kris. Trots att spelet bedömdes vara ungefär 70% klart och planerat att släppas i mars 1997 så var ansvariga djupt missnöjda med vad de hade skapat.

På 90-talet hade Capcom en så kallad ”double down-princip”, den innebar att uppföljaren till deras spel skulle vara större, snyggare och bättre än föregångaren. Resident Evil 2 levde inte upp till denna princip och regissören Hideki Kamiya och producenten Shinji Mikami tog det drastiska beslutet att skrota hela projektet och börja om från grunden.

Det kanske med facit i hand inte var världens sämsta beslut. Resident Evil 2, som lanserades i Januari 1998 sålde en miljon exemplar på 96 timmar.

För fans av serien som följt varje skärmdump under 1996-1997 så räckte det med en titt på Resident Evil 2 vid release för att förstå att något fundamentalt hade förändrats.

Elza Walker var borta. Raccoon PD såg annorlunda ut. Hela färgtonen hade skiftat.
Mer action, mindre skräck

Spelet som släpptes anses bland många att vara det bästa i serien, men till trots så ekade en fråga i mitt huvud som skulle gå obesvarad i mer än femton år.

Vad hände med originalet?

Existerade det fortfarande någonstans? Fansajter dök upp. Forum fylldes av spekulationer. Intervjuer med gamla anställda grävdes igenom på jakt efter ledtrådar. Det som senare blev kallat Resident Evil 1.5 hade blivit en legend.

2011 lyckades en liten grupp fans köpa en kopia av prototypen från en privat spelsamlare.

Den hölls hemlig till en början, men 2012 läckte bilder och information från projektet ut online, men det skulle dröja till februari 2013 innan Resident Evil 1.5 äntligen läckte ut på nätet. Den så kallade ”Magic Zombie Door”-builden var oerhört instabil och ofärdig, men det spelade ingen roll.

Efter femton år av jakt och myter kunde alla slutligen se vad Capcom en gång hade bestämt sig för att begrava.

Idag är Resident Evil 1.5 inte längre bara ett fragment av spelhistorien.

Tack vare dedikerade fans, inte minst Project Retro Games så finns det en ordentligt restaurerad och spelbar version av prototypen. Det är ett spel som aldrig skulle ha existerat men som nu kan upplevas i en form som respekterar originalmaterialet och gör det tillgängligt för alla som vill förstå hur nära det var att Resident Evil 2 egentligen skulle bli något helt annat.

Elza Walker lever. Raccoon City ser fel ut på precis rätt sätt. Och ett av spelvärldens mest fascinerande ”what ifs” är inte längre bara en legend.

Det är spelbart, på skiva, hemma hos mig. Nedan ser ni en uppdaterad version av MZD, helt spelbart. Den senaste uppdateringen släpptes 2025, så projektet är fullt levande än idag.

Take that Sony.

Idioter.

Du kan vara i dina tidiga tonår och känna en viss nostalgi runt något spel du och dina föräldrar satt och spelade när du var fem eller sex år gammal. Du kan vara över fyrtio som jag är och känner nostalgi om hur spel var bättre förr.

Vi sitter med kompisar, eller så sitter vi och småfnissar för oss själva när vi ser en komedi där någon sitter och säger ”Back in my day” i den där gnälliga raspiga rösten som äldre gubbar alltid har i filmer och serier.

Men sanningen är att vi är den gubben. Vi är alla den äldre mannen som sitter där och beklagar sig över hur världen ser ut idag jämfört med hur den såg ut när vi var unga.

För nostalgin som vi alla känner över ett spel, en film, en serie, ett jobb, familj, vänner, bekanta, födelsedagar och allt annat som existerar. Det är den som gör att vi anser det var bättre förr.

Och på många sätt så var det bättre förr.

Inte I terminologin att livskvalité eller löner var bättre förr, utan i terminologin där världen kändes annorlunda. Såg annorlunda ut. Musiken var bättre, spelen var roligare, talangen vi ser i filmer var bättre på ett helt annorlunda sätt mot vad det är i dag.

Samtidigt så är det också nostalgin som gör att allting var bättre förr när det på många sätt inte var det.

För titta på DOOM, GTA, och tusentals andra titlar som exempel.

Vi sitter och pratar om hur vi spelade dem när vi var unga, hur balla de var, hur coola de var, hur verkliga de kändes, och allt mitt i emellan. Sen sätter vi oss och kikar på spelet idag, kanske spelar det till och med och inser inom 5 minuter hur jävla fel vi faktiskt hade.

Även om spelet inte suger även i dag, så är det fan inte bra heller. Kontrollerna är skit, miljöerna ser ut som skit, svårighetsnivåerna är hemska, och grafiken ser ut som ett hopkok av jpg’s och polygoner.

Men för oss så är det bland det vackraste som finns.

Oavsett om vi stänger av efter 5 minuter, eller spelar igenom det igen även om vi kanske avskyr det halvvägs för vi har såna jävla problem med det.

Efteråt dock så är det som att vi aldrig spelade om det igen. För det enda vi kommer ihåg i slutändan är hur det fick oss att känna från början, hur det fick oss att må, hur det fick oss att skratta. Hur allting vi tittade på kändes verkligt, ballt, coolt, episkt, även när det egentligen såg förjävligt ut.

Ändå så älskar vi det. Hur det än ser ut, hur kasst det faktiskt än må vara, så får det oss att le och må bra. För spelar vi om dessa gamla nostalgitrippar i dag så är chansen att vi känner oss som barn igen. Om än för bara 10 minuter innan vi inser hur jävla dåligt det egentligen är.

Men den lilla stunden, de få minuterna vi får innan verkligheten slår oss i ansiktet, är en livstid av minnen som får oss att känna oss levande, känna oss unga igen.

Och det är helt jävla underbart.

Samtidigt så får det en att vilja gråta när man väl inser hur förbannat dåligt spelet, filmen, eller serien faktiskt är egentligen.

Fast det är exakt som med förhållanden och relationer.

Man kommer aldrig ihåg det dåliga efter man gjort slut. Det är alltid de bra stunderna man längtar efter, man saknar, man ser tillbaka på. Tills verkligheten slår till och man inser att de bra stunderna inte var så många egentligen.

För många av oss så inser vi inte det förrän vi går tillbaka till det.

Då kan verkligheten slå till på några minuter, medan för andra av oss så kan det ta flera månader eller även år av samma skit utan att vi tänker på det för att det är helt naturligt mot vad det egentligen borde vara.

Men samtidigt finns det saker som faktiskt var bättre förr också. För det handlar inte bara om nostalgi.

Vi ägde spelen vi köpte, vi fick hela spel vid lansering, och vi behövde aldrig oroa oss för DRM eller utvecklare som försökte få en att spendera mer pengar för något kosmetiskt eller något annat helt meningslöst.

Sen kan vi absolut sitta och argumentera hur spelen är bättre idag, mer välgjorda och hur grafiken är tusen gånger bättre. Och på många sätt har vi all rätt att tycka det, men samtidigt så måste vi också inse att du aldrig kan äga en digital kopia av ett spel, oavsett vilken plattform du köpt det på.

Inte ens Steam. 

För skulle Valve gå under, eller förändra hur tjänsten fungerar i framtiden, så sitter du inte med samma kontroll över dina spel som om du ägde dem på en fysisk skiva. Ditt ägande bygger i slutändan på att plattformen fortsätter existera i den form den existerar i idag.

Än mindre om du skulle glömma bort vilken email du registrerade ditt konto med. För förlorar du tillgång till ditt konto, så kan du inte bara sätta i en skiva och spela spelet, utan då sitter du där och kan ha förlorat tiotusentals kronor för att du totalt glömt bort din inloggning. Och har du glömt allt det, då kan inte ens Steam Support hjälpa dig att få tillgång till ditt konto igen.

Tyvärr.

Dock så innebär inte fysiska versioner i dag att du knappt äger det heller. För många av dagens moderna spel är så pass trasiga vid lansering att de kräver en day-one patch för att det ens ska starta första gången. Men har du skivan, vilket oftast innebär att du kan starta och spela spelet ändå, så har du alltid tillgång till det även om det kanske inte skulle starta längre.

Och har du glömt ditt konto för Playstation, Xbox eller Nintendo vid det laget, så kan du bara skapa en ny profil och sätta i skivan eller kassetten/minneskortet och installera det för att sen spela det. Inte svårare än så.

Det var uppenbart redan med PS4 generationen när PS4 lanserades att industrin var på väg dit.

PS3 och Xbox 360 hade fortfarande spelbara spel vid lansering. Sen kunde de självklart få en patch eller uppdatering som gjorde dem bättre och stabilare, men spelet du köpte var alltid ditt och var alltid spelbart utan en day-one patch.

Spelindustrin idag är inte som den en gång var.

För låt mig vara helt ärlig. Vi kommer alla vid något tillfälle i våra liv sitta där på verandan och säga ”Back in my day” till våra barn och barnbarn.

Det är en oundviklig verklighet när det kommer till nostalgi.

Och för min del, så välkomnar jag det, även om jag blivit den där gubben som sitter där och svär över hur allt var bättre förr.

Inte värdet för spelet i sig, utan för att det är just fysisk media som ger värde. Vilket vi redan har sett i stigande priser för fysiska spel sedan de annonserade ut det.

Dessutom så är deras ursäkt ”Shifting trends in consumer behavior” bara rent jävla skitsnack. Det handlar om att de vill kontrollera hela flödet för de tjänar mer pengar på det.

Andrahandsmarknaden för nya spel försvinner, spel blir dyrare, och de kontrollerar vem och hur många som kan få en refund för ett spel. Dessutom äger du inte spelen du köper heller tack vare det, för det enda du köper är en licens. En licens de kan plocka bort när de vill på grund av vilken anledning de nu än väljer.

En licens du alltid har tillgång till med fysisk media, vilket är något de inte kan ta ifrån dig om du sitter med en skiva.

När det började pratas om det med hur vi såg hur mycket började skifta runt 2020 så klassades det som en konspirationsteori och att utvecklare och bolag som Sony, Microsoft och Nintendo aldrig skulle göra något sånt. 

Nehe, och vad är det som händer nu? För det är exakt det som har hänt.

Jag pratade om det redan innan Google annonserade Stadia. För jag sa redan då att det var bara början för hur spel kommer bli 100% digitala och hur vi inte kommer kunna köpa fysiska spel snart.

Tog inte så lång tid från det till Sony’s uttalande här nu heller.

Visst, Stadia överlevde inte så länge som de kanske hade hoppats på, men alla tecken fanns där redan då. Sony, Microsoft, EA, Activision, och alla andra såg potentialen i det redan långt innan dess.

De har sett det sen långt innan PS3 och Xbox 360 kom ut på marknaden. De enda som faktiskt höll ut och höll sig ifrån digitala kopior på spel var Nintendo, tills de släppte Switch då vill säga. 

För det är en digital-first konsol, vare sig du tror det eller inte.

Nu kanske Nintendo kommer hålla ut längre än Sony och Microsoft överlag med fysiska kopior för sina spel, men det är bara en tidsfråga tills även dem kommer fokusera på endast digitala spel. Troligtvis med Switch 3 eller kanske en ny konsol eller potentiellt en ny version av Switch 2 om några år.

Men ursäkten kommer vara densamma.

Alla kommer säga likadant som Sony nu har sagt. Även om sanningen är annorlunda. Folk köper fysisk media för att det känns som att du faktiskt äger det då, fast sanningen är helt annorlunda.

För du tror väl inte att dina fysiska PS5 spel eller Xbox Series X spel är något du egentligen äger? Det gör du inte. Hade du gjort det så hade inte en day-one patch för nästan alla större titlar krävts för att du ens ska kunna starta det, och digitala bonusar hade aldrig blivit en grej för digitala pre-orders.

Och visst, man kan sitta och argumentera att Steam var först ut med digital only och det stämmer på många sätt, men Valve har alltid sagt att du fortfarande äger licensen av spelet du köper via Steam. Med andra ord så måste kopian du redan betalat för finnas tillgänglig för nerladdning även om spelet tas bort från butiken. Så rent ägandeskap är det inte på det sättet, vilket inte fysiska skivor och spel är heller på samma sätt, men du äger en licens att ha tillgång till det under den period du väljer att ha tillgång till det helt enkelt.

Steam ger dig även full tillgång till att spela spelet utan att ens starta plattformen, så du kan alltid flytta på filerna till en extern hårddisk och spela det när du vill utan att ens ha det igång.

Dessutom ger Steam 100% pengarna tillbaka om du spelat mindre än 2 timmar av ett spel på, tror det är 30-60 dagar efter köp, oavsett vilket spel det är, och de ställer noll frågor om varför du vill ha pengarna tillbaka.

Sen att i princip noll spel, förutom Ubishit och IO Interactive, kräver en internetuppkoppling för att fungera spelar mindre roll. För allt Sony behöver göra är att släppa en patch som blockerar alla spel som inte kommunicerar med deras server på något sätt. Så även om en day-one patch inte är nödvändig eller ens internet för den delen, så kan det ändras när som helst. Normalt sett hade jag sagt att man inte behöver oroa sig för det, men Sony har inte direkt visat sig vara några att lita på just nu. Just nu vet man tyvärr aldrig vad de har i åtanke för framtiden.

Så jag tycker det är dags för piratkopiering att komma tillbaka i fullforce nu, för vi behöver det.

”If buying isn’t owning, piracy isn’t stealing.”

Det är så enkelt det är. Jag står stenhårt fast vid den principen som en som piratkopierade på 90-talet redan, och som frekvent höll på med det fram till runt 2010 någon gång. Så det är nog dags att damma av alla gamla torrents och hårddiskar man har liggandes, hitta en gammal brännare, köpa en jävla massa tomma skivor, och göra som man gjorde på 90-talet och början på 2000.

Piratkopiera.

För det är det enda de lyssnar på i längden, det är det enda sättet som faktiskt kan göra skillnad mot deras bullshit. Och om spelindustrin fortsätter den här utvecklingen ska de fan inte bli förvånade när piratkopieringen ökar igen.

Oavsett vad som sker så blir det SteamOS och Linux för mig framöver då Windows är AI, och Apple är inte långt därifrån heller. Linux är det enda operativsystemet som är fritt från all den skiten idag.

Speciellt för gaming. Och visst, nu är det lätt att säga att Linux inte är primärt för gaming överlag, och det stämmer, men SteamOS öppnar mest sannolikt snart upp för all hårdvara. Och det inkluderar Linux.

För att så länge Valve fortsätter driva Steam som de gör idag kan du fortfarande komma åt spelen du köpt, även om de tas bort från butiken. Det är betydligt bättre än många andra alternativ. 

Även om det är digital-only.

För om spelindustrin fortsätter ta ifrån spelarna kontrollen över spelen de köper, ska de inte bli förvånade om fler börjar söka sig till andra sätt att bevara och komma åt dem.

Gabe Newell sammanfattade det redan 2009:

“Piracy is almost always a service problem and not a pricing problem.”

För ju sämre spelindustrin behandlar sina kunder, desto mer relevant blir det citatet. Och det är kanske den verkliga anledningen till att så många av oss fortfarande kämpar för fysisk media.

För det handlar om en enda sak och det är inte att vi vill sätta ett spel i hyllan.

Vi vill äga det vi köper. Inte bara en licens de kan dra bort när de vill. Vi vill kunna spela ett spel vi köper idag om 20 år. Vi vill kunna ge det till våra barn och barnbarn så att de kan spela det vi spelade när vi var små.

Det är det allting handlar om. Bevaringen av ägandeskap.

Sanningen är att Fallout är Fallout, oavsett vem som utvecklar det, oavsett vem som äger det. Det är bara så det är. Sen har vi alla personliga åsikter om precis allting, exakt som det ska vara.

Med det sagt, här följer min åsikt om vad Bethesda aldrig riktigt förstått med Fallout.

Om du har spelat de första två spelen så har du lite mer koll än om du inte gjort det. För det mest uppenbara som Bethesda aldrig riktigt förstått, är att Fallout inte är retro futurism på samma sätt som de presenterar det.

Vad menar jag nu?

Enklaste sättet att förklara det på är att Bethesda’s version av Fallout är 1950 med en modern twist. Men det Fallout egentligen är, eller borde vara helt enkelt, är en förstörd framtid med 1950 års färgschema och design.

Okej, det förklarar kanske inte riktigt vad jag menar.

Spring runt i Fallout 4 eller Fallout 76 och du hittar enormt mycket grejer som skriker Amerika 1950-1960 tal, och det är väldigt charmigt i sig. Allt från bilar till brödrostar påminner väldigt mycket om gamla Amerikanska diners man sett i filmer och serier genom åren. Nästan lite Grease över allting man kan hitta, filmen med John Travolta och Olivia Newton-John då alltså.

Men samtidigt så är inte det Fallout. Även om det är det vi blivit vana vid idag med hur pass populärt Fallout 4 visade sig bli. Fallout 76 ska vi inte ens prata om, för det är inte Fallout och det passar inte in överhuvudtaget i diskussionen, men det är extremt mycket 50, 60, och 70 talets Amerika i det jämfört med de andra spelen.

Fallout 3 var lite mer medveten om vad hela poängen handlade om, för det kändes mer som ett first-person Fallout spel mer än Oblivion med skjutvapen, även om det i princip är ett reskinned Oblivion i sig.

Men de som verkligen förstod hela poängen med Fallout är Obsidian med New Vegas, vilket är ganska självklart då både Chris Avellone och Scott Everts plus ett helt gäng andra från Interplay var med och utvecklade det.

Så självklart förstod de hela poängen med vad Fallout egentligen var.

För New Vegas är unikt, inte bara i att det är det buggigaste spelet av allihopa, men också för att det är troget till originalen på ett sätt inget av Bethesdas spel har lyckats vara.

Jag älskar New Vegas för vad det är, vilket är ett first-person Fallout spel, hur trasigt och buggigt det än må vara. Det jag verkligen inte gillar med det överlag är hur stela alla röstskådisar är, men det är likadant med alla Bethesda spel och alla Fallout överlag.

Dock så har karaktärerna personlighet, vilket de absolut inte har i Bethesdas spel.

Tyvärr så säger det inte så jättemycket egentligen, men det har charm som faktiskt fungerar i jämförelse.

Sen är jag inget större fan av hur slött spelet är.

Men jag kan förlåta dem problemen New Vegas har, inte för att jag är en NV fan-boy, utan för att jag vet hur mycket tidspress Obsidian var under när de gjorde det. Bethesda gav dem nämligen bara 18 månader från start till release, vilket innebar att de inte kunde göra så mycket playtesting och allt det de behövde göra för att kunna släppa ett fantastiskt spel.

Hade Bethesda varit generösa och gett Obsidian tre år på sig, som de hade hoppats på att få, så hade spelet inte bara varit större utan också mycket mer välutvecklat och stabilt.

Sorgligaste är nog dock att vi troligen aldrig kommer få en uppföljare till New Vegas, eller ens en remaster för den delen.

Sen lär det nog märkas vad som händer överlag. Dock tror jag det är en väldigt liten chans att någonting skulle kunna hända där. 

Tyvärr.

Det Bethesda inte förstår dock är det visuella. De första två Fallout spelen hade logik även när de var ologiska, och hela den visuella stilen var unik. Sen tog Bethesda över och gick all-in på en 50-tals Amerikans estetik som inte riktigt stämmer.

Sen att Bethesda inte förstår mycket om Fallout överlag är en helt annan historia, men det de totalt har missat är hela det visuella språket. Även om jag på många sätt har hyllat hur pass mycket Fallout serien ser ut och känns som Fallout, men showen är mer Fallout än vad Bethesdas Fallout är.

Det är det som är så jävla sjukt. Amazon har ett bättre visuellt språk än vad Bethesda har och Bethesda äger IP’n.

Största problemet med Fallout dessa dagar är att tar du bort den blåa Vault-suiten så faller hela konceptet runt Fallout isär direkt. Men tar du bort den från originalen och New Vegas, så är det fortfarande Fallout.

Min åsikt är att Bethesda inte förstår mycket om vad Fallout egentligen är eller hur det ska se ut. Samtidigt så vet jag att de vet hur det egentligen ska se ut då FO3 var väldigt mycket i rätt riktning med det visuella.

Allt föll med Fallout 4, och sen kollapsade det totalt med 76.

Vilket är förbannat sorgligt att se. Men det sorgligaste av allt är att det troligtvis inte blir något New Vegas 2, eller ens en remaster av det.

För sanningen är troligtvis att Bethesda saknar mer än bara kunskapen och talangen till att kunna göra ett spel i samma kaliber som New Vegas på flera år. Ett spel som Obsidian gjorde på 18 månader.

Men Bethesda gör inte dåliga spel, Starfield åt sidan, utan det är att de försöker göra något nytt av något redan etablerat. Och det är där de faller platt, för de förstår inte poängen med vad som gjorde det etablerade så pass unikt och älskat.

Och tyvärr så säger det allt man behöver förstå.

EDIT: Jag är medveten om ryktena och uppgifterna om att Obsidian utvecklar ett nytt Fallout spel just nu, men jag är dock väldigt skeptisk till dessa nyheter och rykten då Microsoft precis sparkat runt 3000 personer. Varav många av dem fanns hos både Obsidian och Bethesda. Så jag tar dem uppgifterna med en rejäl nypa salt. Stämmer dem dock så kan vi kanske få ett nytt Fallout om ett par år redan.