Personligen är jag helt slut när det kommer till allt det idag och jag är säker på att många andra är det också.

Det har blivit så illa att jag knappt finner det roligt eller intressant längre. Spel som annonseras ser likadana ut för mig, jag ser alla problem med dem direkt och ser mig själv inte ens vilja testa spelet själv längre.

Men varför har det blivit så?

Min åsikt är att det är precis som med dagens mobiler. Jag är trött på smartphones, extremt jävla trött på dem. Telefoner när jag växte upp var en del av oss på ett helt annat sätt, exakt som tv-spel var.

Det fanns inga krav på 3G, 4G eller 5G för att någonting ska funka i telefonen, hade du mottagning kunde du ringa och smsa utan problem, allt du behövde. Exakt som med äldre konsoler, inga internet krav och inga installationer med uppdateringar och patchar för att spel ens ska fungera.

Förr så tog du med dig telefonen ut ifall du behövde ringa hem för att få skjuts eller för att fråga om man kunde sova hos en kompis. Idag sker allt via externa appar som förbigår telefonnätet för både SMS och samtal men kräver internetuppkoppling och spårar det du säger och vart du är istället.

Exakt som konsoler inte fungerar som de ska om du inte uppdaterar eller kopplar upp dig på nätet.

Jag saknar tiden då telefoner var telefoner och jag saknar tiden då tv-spel var en kassett eller en skiva du satte i och kunde börja spela på några sekunder upp till ett par minuter beroende på generation.

Inte för att dagens teknologi eller spel inte har sina fördelar, det har dem absolut, men det finns fan ingen kreativitet kvar i det.

Sony har gått så långt som att göra sig av med Kojima.

Hideo Kojima som var med och la hela grunden för Playstations framgång med spel som Metal Gear Solid. Dock har detta gjort Xbox och Asha extremt glada, för nu är Hideo Kojima och Kojima Productions en del av Xbox.

Och visst, Kojima’s spel är inte för alla och de kan oftast anses vara väldigt nischade. Men det är prestigen bakom hans namn som säljer. För spelarna vet att de får kvalité, en kvalité nästan ingen annan utvecklare eller skapare har bakom sig i modern tid.

Absolut kan man säga att Sony är sura på honom på grund av vissa förseningar, potentiellt över budget, men kan de investera över $300 miljoner dollar i ett spel de tog bort efter två veckor, så kan de fan investera några extra miljoner för att få ut kvalité kan man tycka.

Xbox verkar ju vara sugna på det.

Det kan låta totalt irrelevant mot vad jag sagt från början och hur ”dum” teknologi är bättre än dagens moderna ”smarta” teknik, men det är väldigt relevant.

För det är tack vare dagens nya ”krav” och teknologi som gör att Kojimas spel har gått över budget, anledningen till att Sony har lämnat sina rötter och gör allt för att förstöra hela sitt egna bolag idag.

Det är dagens mer smarta teknologi som gjort så att Sony anser digitalt är framtiden. För allting är digitalt idag. 

Och allting började med våra smartphones.

Metal Gear Solid och dess uppföljare har alltid pressat konsolerna de lanserats på till sitt yttersta. Mestadels för att Kojima alltid har fokuserat på optimering och kvalité kombinerat, men det är också det som gjort spelen så pass populära och imponerande.

När Metal Gear Solid 2 kom ut så var man imponerad över hur snyggt ett spel kunde vara på den tiden. Speciellt om man jämförde med andra spel, även många av dagens moderna spel ser för fan sämre ut än vad MGS2 gör än i dag.

Innebär det att ”dum” teknologi var bättre? Absolut inte, men det tillät utvecklare att innovera, optimera och ge kvalité jämfört med hur det ser ut idag. De kunde vara kreativa för att kreativitet sålde och krävdes för att pressa industrin framåt.

Dagens teknologi med AI, ram priser, hårddisk priser, smarta funktioner, patchar, internet krav och allting annat har förstört hela industrin.

Utvecklare vet att de tjänar mer på digitala spel jämfört med fysiska, dels för att de kan kontrollera priserna, men också för att de kan garantera mer försäljning för de kan marknadsföra det på ett helt annat sätt jämfört med fysisk media.

Men du kan inte sälja det vidare eller lämna tillbaka det, så bekostnaden är på dig, konsumenten. Bara för att utvecklare och Sony ska kunna tjäna några extra kronor.

Framtiden för samlare, gamers och ungdomar ser inte ljus ut när det kommer till tv-spel. Samma med telefoner och allting annat för den delen.

Idag spåras allt vi gör, våra telefoner lyssnar på oss, våra smart-tv’s filmar och spelar in allting vi gör i rummet de finns, alla våra transaktioner spåras till vad för varor vi köper, din historik på Youtube och Netflix lagras och säljs. Allt det bara för att kunna sälja mer personliga annonser som sen pressas ut till oss individuellt baserat på vad vi säger, vad vi söker på, vad vi köper och vart vi går.

Nej, tacka vet jag 90-tal då internet var en lyxvara alla inte hade tillgång till, då tv-spel var imponerande med grafik och funktioner man bara kunde drömma om ett årtionde tidigare. Och tacka vet jag tiden då TV apparater såldes på grund av storlek och om de var widescreen eller inte snarare än pixlar, färgåtergivning och fördröjning.

Tacka vet jag telefoner som var telefoner och inga spårningsapparater som gör oss dumma medans de kallas smarta.

Nej. Det är fan dags att gå tillbaka till dum teknologi helt och hållet.

För det har fan blivit löjligt det här.

Men ett av mina favorit demon genom tiderna är helt klart demot för Toshinden.

Anledningen är enkel, förbannat enkel faktiskt. Jag och min kusin spenderade en hel sommar, bokstavligt talat hela sommaren, med att spela Toshinden demot från morgon till kväll. Inte för att vi inte hade något annat att spela, det hade vi, utan för att vi avgudade det spelet.

Från andra dagen på sommarlovet till sista veckan av sommarlovet så spelade vi det, dag, kväll, natt.

Ibland blev vi bokstavligt talat utsparkade ur huset för vi inte slutade spela det, men vad gjorde vi då? Jo vi gick och fiskade och snackade Toshinden hela tiden, försökte göra moves från våra favorit karaktärer och skrattade.

En dag så var vi ute från bara några minuter efter vi vaknat, helt själva hemma hela dagen, men vi gick ut för att vi ville göra så många moves vi kunde. Vi såg troligtvis helt jävla efterblivna ut om någon såg oss, men vi var 11-12 år gamla och levde i vår egen värld.

Ses vi idag så kan vi fortfarande prata om den sommaren, våra favorit karaktärer och alla deras coola moves.

Jag spelade alltid som Eiji eller Kayin. Min kusin spelade alltid som Ellis och Eiji. Ibland lirade vi båda även som Sofia när vi hade hela spelet senare, men mest för att vi tyckte hon var sexig. Även om hon bara var polygoner.

Men fantasin hos unga grabbar är svår att matcha.

Sen att vi lirade som Ellis var ju för att man blev smått förälskad i henne och hur söt och badass hon var. Samtidigt så avgudade vi gubbfan Fo Fai också med hans coola moves och vapen.

Idag har Battle Arena Toshinden till mestadels försvunnit från folks minne verkar det som. Även om det var det första fightingspelet till Playstation som definierade en era av fightingspel. Mortal Kombat må ha varit det första blodiga och ett av de första, Tekken må ha börjat som ett ball arkad spel, Street Fighter må ha lagt grunden till vad fightingspel kunde vara, men inget av dem var Toshinden.

Inget av dem är Toshinden än i dag.

Battle Arena Toshinden ligger mig så varmt om hjärtat att jag fortfarande tänker tillbaka på den sommaren jag och min kusin spenderade tillsammans och spelade demot dygnet runt. Året därpå fick jag ett samtal från min kusin, han hade nämligen köpt spelet. 

Så gissa vad vi gjorde det sommarlovet.

Något år efter det så köpte mina föräldrar det spelet till mig och jag spelade det som utav bara helvete.

Men idag är det nästan helt bortglömt förutom hos fans av spelet.

Battle Arena Toshinden var inte bara det första fightingspelet på Playstation här i Sverige, det var också det första spelet som verkligen fångade mitt hjärta. Karaktärerna kändes coola, episka och roliga samtidigt som de kändes verkliga på något sätt.

Det är svårt att förklara, men majoriteten av moves man kunde göra kändes inte överdrivet overkliga, även om de givetvis inte är verkliga samtidigt. Som sagt, svårt att förklara.

Toshinden var även ett av de första fightingspelen som tillät 3D-sidesteps med vapen, något Tekken inte introducerade förrän Tekken 2. Toshinden var med andra ord inte bara det första fightingspelet till Playstation här i Sverige, det var även banbrytande i genren.

Helt klart imponerande i alla avseenden.

Idag lever inte Toshinden kvar på ett sätt som någon pratar om, knappt några som känner till det. Men nämn Tekken och majoriteten har garanterat sett det eller spelat det, precis som Mortal Kombat och Street Fighter.

Personligen tycker jag det är sorgligt hur ett spel som definierade en era har glömts bort så pass mycket som det gjort. Dock är det så det funkar när andra spel som anses vara bättre kommer ut och tar över scenen.

Det kom tre mainline spel av Battle Arena Toshinden. Första som kom ut 1995, och sista som kom ut ’96-’97. Officiellt är det fyra mainline spel, men ingen räknar det fjärde som kom 1999 då det övergav original karaktärerna och introducerade nya tråkiga karaktärer istället.

Visst, nu kom det ett Toshinden spel runt 2009 till Nintendo Wii som någon kanske har spelat. Men det hade inget med originalen att göra, utan det var ett spin-off spel för att kapitalisera på namnet av en annan utvecklare.

Med andra ord, inte Toshinden.

Men nu kanske vi snart får se en ny generation av ungdomar upptäcka spelen då Edia annonserade för snart ett år sen att de ska porta Battle Arena Toshinden Trilogin som så många älskade. Och förhoppningsvis är det bra ports av spelen, för om det är något spel som förtjänar att återuppstå så är det definitivt Battle Arena Toshinden.

Toshinden må inte ha levt så länge, men det är fan odödligt i mina ögon.

Information:

Titel: Battle Arena Toshinden

Release år: 1995

Plattform: Playstation

Utvecklare: Tamsoft, Digital Dialect, Playmates Interactive Entertainment

Genre: Fightingspel

Original pris: 499kr – 599kr

Personlig rekommendation:

Är du en samlare eller fightingspel entusiast så rekommenderar jag att Battle Arena Toshinden är ett spel du ska äga och spela. Om inte annat än att det är klassiskt, utan också för att det är förbannat roligt.

Försök bemästra moves och karaktärer och njut av det episka soundtracket till spelet. Du blir inte besviken av att spela det. För det är mycket bättre än man faktiskt kan tro från första början.

Lyssna på soundtracket på Youtube här.

Pricecharting, Augusti 2026:

PAL: LÖST $10, CIB $14, NYTT $38

JP NTSC: LÖST $7, CIB $9, NYTT $45

NTSC: LÖST $12, CIB $19, NYTT $154

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Battle Arena Toshinden: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=battle+arena+toshinden&go=Go

Dessutom har jag aldrig varit ett större fan av Skyrim, men diggade Morrowind någorlunda förr. Även om jag inte spelat vare sig Skyrim eller Morrowind på väldigt många år så rekommenderar jag definitivt att spela dem om man gillar fantasy.

När Oblivion kom så tänkte jag inte ens på att det existerade. På något sätt missade jag nog alla nyheter om det, eller så sket jag helt enkelt i dem. 

Chansar på det sistnämnda faktiskt.

Skyrim kom ut 2011, runt 5 år efter Oblivion och har fått re-release på re-release på diverse konsoler och hårdvaror. Till och med Amazon Alexa har en spelbar tal version av spelet. Skyrim har blivit en meme på helt fel sätt och det är helt och hållet självförvållat från Bethesda.

Så när snacket om Elder Scrolls VI började nästan direkt efter Skyrim kom ut, så började jag fundera på vad fan som hände med fjärde delen av Elder Scrolls, vilket är Oblivion.

Dock så intresserade det mig inte att kolla in eller ens ge det en chans. Mestadels för jag var upptagen med annat under samma tidsperiod, och för att jag hellre spelade andra spel som Mass Effect istället. Jag må älska fantasy överlag, men det är sådär på många sätt då de alla oftast är väldigt lika varandra i både utseende och utförande, vilket är på både gott och ont.

Det finns några guldklimpar och jag tror Baldur’s Gate 3 faktiskt är ett av de mest unika på länge jämfört med andra. Inte för att det erbjuder mycket nytt inom fantasy, utan för att story och karaktärer är otroliga.

Men för bara några veckor sedan så ploppade Oblivion upp i skallen på mig igen. Varför vet jag inte, men ville helt enkelt spela det.

Så jag pingade min kollega Jesper, fick låna hans kopia och sen körde jag igång.

Och måste faktiskt säga att Tamriels värld är magisk och otroligt vacker för ett så pass gammalt spel som Oblivion faktiskt är.

Oblivion är fartfyllt men tomt

Det jag gillar med Oblivion är att det faktiskt tar fart direkt. En dungeon och fiender bara några minuter in i spelet, svärd och sköld lika snabbt. Vilket är väldigt onödigt att klaga på om man säger så.

Dock är det långt ifrån ett fantastiskt spel i många avseenden, men det har några av de bästa miljöerna jag har sett i något spel. Vilket är väldigt imponerande för ett spel från 2006, speciellt med tanke på hårdvaran från den tiden och hur svår den var att utveckla för.

Det är märkbart att Bethesda var i sitt esse när de gjorde Oblivion, för världen är helt fantastisk och det skiner Bethesdas prime rakt igenom.

Bethesda är inte kända för spel med substans eller speciellt bra stories, men de är otroliga på världar och utforskning.

Sen att Oblivion är lika tomt som Skyrim, samtidigt som det är mer befolkat, säger nog mer om Bethesda än man faktiskt tror. För det är mer än märkbart att Bethesda hade sina prioriteringar rätt när de gjorde Oblivion, även om det märks att de tog sig vatten över huvudet vid fler än ett tillfälle med spelet.

Först och främst, världen är tom men utforskbar.

Det jag menar är att du kan springa i 5-10 minuter åt ett håll utan att stöta på någonting alls, inte ens en fiende. Men när fiender, som vargar mer specifikt, ser dig så jagar de dig över hela kartan så länge du inte går in i en stad.

Vilket är väldigt roligt på ett sätt, samtidigt som det är jobbigt för du kan ha flera vargar som jagar dig om du skiter i att döda dem. Och ingen av dem ger upp eller försöker något nytt. Sen kan man självklart springa till närmsta stad och låta vakterna och soldaterna där ta hand om dem så du slipper slösa durability på ditt vapen.

Allt sånt är dock överkomligt acceptabelt för mig.

Däremot så kan du springa på flertalet ruiner med dungeons på bara några få minuters avstånd till varandra och varenda dungeon påminner om den andra. Inte nog med det, rummen och områden inne i dem förvirrar dig till gränsen att du går vilse även om du bara gått igenom två tre rum. Vilket är förbannat irriterande efter ett tag och gjorde så jag undvek dungeons så mycket som jag kunde.

Visst, man har en karta och allt det, men att behöva ta upp kartan hela tiden för att se vilket av alla håll du måste springa åt för att komma ut är inte roligt. Framförallt så berikar det inte direkt upplevelsen av spelet.

Därför är Oblivion tomt.

Inte för att dungeons och städer inte finns, det finns massor, utan för att majoriteten av alla dungeons är identiska med skit loot och ingen är direkt värd att ens utforska.

Städer är annorlunda samtidigt som de alla är lika.

Dock så älskar jag att springa runt i Imperial City och utforska, för du kan sno väldigt många nycklar av folket och gå in i en hel del olika hus och loota om man vill, utan att åka dit för inbrott för du lockpickar. Samtidigt så är områdena i staden olika samtidigt som de ser lika ut, för varje del fyller en egen funktion.

Men bortser vi från identiska dungeons, en hel del städer och mindre byar, så är Oblivion helt fantastiskt att utforska.

Du kommer stöta på väldigt många ruiner, den ena större än den andra, men även om de ser väldigt lika varandra ut så är det alltid intressant att spekulera för sig själv vad som funnits där tidigare.

Chansen är dock att du aldrig får svar på det, tyvärr.

Osammanhängande storyline och episka questlines

Själva storyn i Oblivion är inte dålig, men den är långt ifrån bra. Mestadels för att det är Bethesda och stories har aldrig varit något de har varit bra på överhuvudtaget.

Dock är den acceptabel även om den inte går ihop alls.

Ni som spelat spelet vet exakt vad jag pratar om, så för att undvika spoilers för er som inte spelat det, så säger jag inte mer än så. Men spela spelet, pay attention till storyn och sen förstår ni exakt vad jag menar.

Min personliga favorit questline i Oblivion är helt klart Dark Brotherhood.

Fy fan vad bra den är. Osammanhängande och lustig, absolut, men förbannat jävla bra överlag.

Man blir investerad, man vill veta mer, man kan även bli en vampyr om man vill. Fast rekommenderar inte vampyr delen för helvete vad jobbigt det blir med hur du inte kan göra mycket på dagarna om du inte ”ätit” innan och har full kraft.

Rekommenderar dock starkt att prova vara vampyr, för den är rolig med hur du får välja om du vill bita eller stjäla från någon som sover, oavsett vem det är också.

Förbannat roligt även om det känns mer som cosplay vampyr än något annat.

Däremot är jag inget större fan av DLC questlines och dylikt, mestadels för de är helt ointressanta för mig. Även om jag måste erkänna att Shivering Isles har ett par olika vägar att gå som gör det lite roligare, även om det mest beror på att man ser väldigt fort att Bethesda slutade ta sig själva på allvar med den.

Överlag dock, storyline suger men questlines har vissa guldkorn.

Och spelar du Oblivion bara för Dark Brotherhood’s questline så är det mer än värt det. För den delen är något jag till hundra procent rekommenderar att spela, även om du faktiskt kan skita i resten av spelet.

Vad tycker jag då om Cyrodiil och Oblivion?

Cyrodiil är ett magiskt men tafatt område i Tamriel. Jag önskar det fanns mycket mer än det faktiskt gör, även om det finns en hel del.

Men själva storyn var en besvikelse, speciellt när man hört så många som spelat det säga det är den bästa storyn i Elder Scrolls, vilket jag inte kan förstå alls. Skyrim’s story är bättre och den är fan urusel jämfört med 99% annat som finns.

Dock så älskar jag att springa runt i Cyrodiil och utforska, för det är där spelet skiner och verkligen känns levande jämfört med Skyrim. Skyrim är fint, men förbannat tom, även om man jämför med Oblivion som är ett nästan sex år äldre spel.

Överlag så är Cyrodiil magiskt.

Tafattheten hamnar i dåliga questlines, dålig main story, identiska dungeons och fiender som kan jaga dig över hela kartan utan rast.

Magin ligger i hur det ser ut, vad världen berättar när ingen story finns, hur man tittar på alla Oblivion Gates första gången man ser dem, och hur mycket man vill utforska även om man vet att det knappt är värt det.

Så Cyrodiil och Oblivion må vara tafatt, men det är fan magiskt samtidigt.

Är Oblivion värt att spela 2026?
Absolut, speciellt om du är ett fan av Skyrim samtidigt som du inte behöver vara det alls. Men Oblivion är utan tvekan peak när det gäller Elder Scrolls serien, och Bethesda var definitivt i sin prime när de gjorde det.

Även om du bara skulle spela det för en enda questline så är det värt det. Spelet är dessutom billigt och lätt att få tag på. Speciellt om du utgår efter original versionen jämfört med remaster som jag rekommenderar att man gör.

Vart kan du spela det utan att äga en fysisk kopia eller köpa det?
Du kan självklart emulera spelet. Men ha i åtanke att PS3 och Xbox 360 kräver en ganska bra dator för att kunna flyta på bra, så rekommenderar PC versionen om du ändå ska emulera det. Annars kan du självklart hitta det på diverse ROM sidor.

Pricecharting, Augusti 2026:

GOTY PS3: $9 LÖST, $11 CIB, $28 NYTT

GOTY XBOX 360: $10 LÖST, $10 CIB, $26 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Oblivion: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=Oblivion&go=Go

Det är nästan så att jag lutar mig tillbaka med en whiskey i vänstra näven och nötter i den andra och ser allt brinna. Numera ser jag det med nöje: hur Sony skjuter sig själv i foten och sviker miljontals gamers i samma veva.

Jag njuter inte för gamers räkning, utan jag njuter av att se hur mycket hat PlayStation får motstå medans de själva spelar oberörda.

Under tiden händer en massa tragiska saker på Xbox-sidan så man börjar numera undra om man lever i en surrealistisk komedifilm. Men på något sätt bryr jag mig inte lika mycket när det gäller Xbox eftersom PlayStation var först med allt det innovativa för just den tiden.

Playstation var en banbrytande uppstickare som vann folkets kärlek.

Sony har hängt med i mitt liv som en röd tråd; de satte trender och de var banbrytande. De första mer avancerade 3D-spelen kom till PlayStation. Musiken skapade trender. Digitala samplingar och hela musikspår från artister kunde nu vara med i ett TV-spel.

Specifikt genren ”jungle drum & bass” blev en välkänd musikgenre under andra halvan av 90-talet och en bra bit in på 2000-talet just pga PlayStation’s revolutionerande lagringsmedium som då slog allt.

Jag minns själv hur jag fullkomligt älskade soundtracket till WipeOut 2097 där bla The Prodigy, Fluke och The Chemical Brothers gjorde musik som hamnade som ljudspår i bakgrunden på det polygon-perfekta futuristiska hyper-farts spelet.

Sony var till och med ett av bolagen som senare uppfann blu-ray mediet, och nu dödar de sin egna skapelse under kapitalismens och monopolets altare. De fullkomligt mördar en hel kultur genom några enkla meningar online; maken till iskall skamlöshet och arrogans har jag aldrig någonsin hört talas om från något företag, någonsin.

Ett respektlöst avsked

PlayStation’s besked, som de förövrigt gjorde på sin blogg, var ett så opersonligt och kallt besked som det bara kan bli.

Det gjorde mig först en aning ställd. Därefter kom tänk om-tanken, som sedan utbyttes i ren frustration. Jag började kika på reaction-videos och rants och andra som kommenterat situationen. Sedan började jag förstå på en djupare nivå: De vill ha monopol. Deras aktieägare och vinst går före allt vad heter kärlek till spel, fansen och samlarna (sneglar specifikt på Jesper och Patrik här).

Kundlojalitet existerar inte på samma nivå längre, pengarna styr allt nu hos PlayStation. Deras plan måste gå igenom. Sedan kom den ännu djupare insikten: kniven i hjärtat och girigheten som numera skamlöst går hand i hand med PlayStation.

Alla dessa spelminnen. Öppna ett fodral, stoppa in en skiva i konsolen, stänga ”klick!” och höra hur skivan jobbar där under huven samtidigt som en diskret fläkt drar igång.

Vi kommer aldrig mera höra en kommande PlayStation konsol jobba på det sättet igen. Vi kommer aldrig höra hur ett spel laddas in i konsolen ifrån skivan. Aldrig mera kommer vi få plocka ur en rykande varm skiva som jobbat hårt några timmar, för att sedan kylas av uppe på hyllan igen.

En iskall arrogans

Sedan kommer den djupaste insikten: Sony skiter totalt i oss, våra minnen, samlarna, spelbutikerna, den fria konkurrensen, byta spel med en annan, låna ut sitt spel. Nej, sånt ser vi aldrig mera. Om man vill äga en framtida PlayStation konsol, alltså. Och troligtvis blir det samma sak med Xbox.

Du kommer framåt att köpa en licens, alltså en tidsbegränsad tillåtelse att använda ett spel.

That’s it.

För tro inte att du äger det, de kan ta tillbaka det när som och du får såklart inte pengarna tillbaka heller.

Jag är inte ens en samlare i rätta ordets bemärkelse (samlar enbart på Zelda-spel) men jag vill ju likt förbannat ha mina favoritspel på hyllan ändå. Personligen så blir det att enbart köpa fysiska spel framöver. Ja, jag har köpt några digitala i mitt liv, men aldrig mer.

Så långt det går tänker jag protestera mot en fullt digital framtid och enbart köpa fysiskt.

Svälj stoltheten Sony och lyssna på fansen

Patrik här hade en intressant idé. Behåll fysiska spel -men gör dom till Collectors Editions. Det tycker jag låter som en klockren idé. Låt paketet komma med någon pryl, eller något annat som hör till spelet, som man inte kan få tag i digitalt.

Jag tror fansen är beredda att slänga ut någon hundring eller två mer, om det innebär att fysisk spel-media hålls vid liv.

I bet Sony inte ens har sneglat åt det hållet. Förblindade av dollartecken och aktieägarnas ivriga förväntningar.

”Fram med champagne flaskan!”, tänker de snarare.

Men förhoppningsvis sätter de champagnen i halsen när resultatet visar rött framöver.

Nu tittar jag åt Nintendo med hoppets ögon; må ni hålla liv i det fysiska. Det är det enda vi ber om.  Folk kommer att vända sig till er i ett sista rop på hjälp. Svik oss inte.

Gaming handlar i grunden om kärlek, passion, hobby, glädje och minnen.

Glöm inte bort vart ni började PlayStation.

Play Has No Limits.

Som nu har ändrats till ”Play Has Limits” av fans världen runt.

Förlora inte er själva, PlayStation.

60% av alla gamers är 30+. Genomsnitt gamern är 42 år. Det är generationen som hjälpte till att göra Playstation till vad det är idag.

Men det betyder tydligen inget för dem.

När det kommer till just Sagan om Ringen så finns det oändligt med material att använda för att bygga ut det ännu mer åt nästan vilket håll man vill. Däremot så har vi miljontals fans som skulle bli skitsura om man bygger ett mindre universum i ett redan stort och etablerat universum om man tar sig för många friheter med det.

Vilket vi märkte med Shadow of War.

Även om båda spelen blev relativt populära och var coola som fan så var det väldigt många som hatade hur det var upplagt, speciellt med hur de gjorde Shelob.

Personligen så anser jag att universum som Tolkien’s Middle-Earth och hela Sagan om Ringen är till för att expandera och bygga inuti. För det finns ju miljontals med stories man kan komma på som på något sätt anknyter till böckerna eller filmerna.

Sen att vi har fått några absolut episka spel utav hela skiten är ju något man inte borde klaga över direkt. Allt från filmspel till strategi med episka settings och massiva strider.

The Lord of the Rings: The Two Towers till PS2 är definitivt ett av de spel folk verkligen älskar. En stor anledning är att man får spela i och se delar av filmerna som Peter Jackson aldrig tog med i dem, samtidigt som skådespelarna själva gör rösterna. Vilket gör allting förbannat mycket mer episkt på ett sätt.

Dock avskyr jag det spelet på mer än ett sätt, samtidigt som jag älskar det.

Det finns en viss hatkärlek där helt enkelt. Och även om spelen i Peter Jacksons trilogi är episka och riktigt jävla bra, så stör jag mig på att man inte kan skippa cutscenes, och hur jävla kassa kontrollerna är överlag.

Styrningen och fightingen är helt okej, men timingen är helt åt helvete och allting blir förbannat rörigt väldigt fort när hela skärmen skakar av explosioner och dylikt fram och tillbaka. Helms Deep är dock riktigt jävla coolt att springa runt i och fightas, men det är inte kul samtidigt för allt nästan är för mycket på grund av alla skakningar.

Alla moves är dessutom extremt veviga, vilket har sin charm, men spelar jag som Aragorn eller en väderkvarn? Ibland börjar man faktiskt fundera på det ju mer man spelar det. Dock följer det samma fightingprincip som det första The Witcher-spelet gjorde i strid, upprepande attacker utan variation. Vilket är lite tråkigt i längden.

Och att man inte kan skippa alla förbannat långa cutscenes hjälper inte direkt heller.

Laddningstiderna är uppenbart inte så jävla bra om man säger så då spelet kom till PS2, GameCube och Xbox, även GameBoy Advance. Hade totalt glömt bort hur långa laddningstider det var, för satt i över en minut och väntade på att få se min statusskärm.

Sen att spelen de släppte baserade på filmerna blev och är hyllade, älskade, och helt ärligt förbannat episka är en helt annan femma. De blev populära för att du fick spela som dina favoriter från filmerna samtidigt som alla hopp mellan sekvenser och gameplay ansågs vara seemless.

Idag när man spelar det så ser det förjävligt ut rent ut sagt, men måste erkänna att det var förbannat coolt hur det hoppade så snyggt mellan film och spel, även om skillnaden är markant idag. Speciellt med tanke på hur pass begränsad teknologin de arbetade med var.

Filmerna är ju klassade som mästerverk med både CGI och allt annat runt omkring. Spelen blev hyllade av samma anledning. För på den tiden var det inte jättelätt att få en snygg och cool transition mellan en filmad sekvens och gameplay, så därav är det förbannat coolt och långt före sin tid på många sätt.

Nu fanns det självklart andra spel som redan använde sig av samma funktion med hoppet mellan sekvens och spel, redan på PS1 fanns det. Dock var det väldigt få som gjorde det på en så pass episk och stor skala som dessa spel gjorde det.

Men det är också det som gör att man inte kan skippa cutscenes. Tyvärr.

Självklart förstår jag poängen med det, speciellt för ett spel som Sagan om Ringen, men fy fan vad det förstör flytet man är inne i efter en häftig och episk strid.

Jag kommer nämligen ihåg hur jag kände första gången jag spelade det. Farsan hyrde det på Video Film Center och överraskade mig med det en helg. Fan vad glad jag blev, för filmen var riktigt jävla ball även om jag inte direkt var något större fan första gången jag såg den.

Förrän jag såg extended edition och många fler saker helt plötsligt made fucking sense då alltså.

Det jag kommer ihåg primärt är hur häftigt det var första gången man spelade det och man såg hur scener från filmen gick så sömlöst mellan sekvens och gameplay, minns att jag tyckte det var riktigt coolt.

Tills jag spelade om det några månader senare och insåg att man inte kunde skippa sekvenser. Då försvann charmen väldigt fort för man vill in och slåss så fort som möjligt för man redan sett allting flera gånger.

Så redan då, relativt tidigt tvåtusental, så störde jag mig på att man inte kunde skippa sekvenser som kunde vara flera minuter långa. Störde mig så pass mycket på det att jag slutade spela det ganska fort.

Ändå köpte jag både De Två Tornen och Konungens Återkomst några år senare.

Båda spelen led av exakt samma problem dock. Oskippbara sekvenser som till slut får dig att vilja stänga av spelen.

Samtidigt så var det kul att göra ett återbesök, även om majoriteten av tiden spenderades på att titta på sekvenser snarare än att spela något.

Är The Lord of the Rings: The Two Towers värt att spela om?
Både ja och nej. Vill du uppleva de episka striderna från filmerna i ett mer personligt format, då ska du absolut spela det. Vill du kunna skippa sekvenser, så är svaret ett fett nej.

Spelet är skitbra i övrigt. Det har sina skavanker som alla spel har, men det har samtidigt sin charm. Att man dessutom kan spela som Aragorn, Legolas, Gandalf och andra gör ju allt så mycket bättre givetvis men frågan är om det räcker hela vägen fram. För även om du avgudar Sagan om Ringen så finns chansen att du kommer avsky spelet på grund av alla sekvenser man inte kan skippa.

Helt ärligt, det blir för mycket av det goda.

Vart kan du spela det utan att äga en fysisk kopia?
Du kan självklart emulera spelet. Min personliga rekommendation för Emulator är PCSX2 för PS2, även om det finns andra. Sen kan du ladda ner en kopia av det på Romsfun. Du kan välja att ladda ner spelet i BIN/CUE-format (Redump) eller det smidiga CHD-formatet för att spara lagringsutrymme.

Pricecharting, Juli 2026:

PAL: $4 LÖST, $6 CIB, $44 NYTT

NTSC US: $7 LÖST, $11 CIB, $54 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Lord Of The Rings Two Towers: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=lord+of+the+rings+two+towers

Trött på att prata om det också för den delen, skulle kunna dra ihop en hel förbannad roman på skiten vid detta laget.

Förstå detta först, Sony ljuger. Det är bara så enkelt det är.

Har sett många som inte fattar hur dålig situationen faktiskt är. Många sitter och säger ”skit i det, spelar ingen roll”, och många andra nötter säger saker som ”utvecklarna måste kunna tjäna pengar, så detta är bra för dem”, även dumma argument som ”Sony’s reor är sjukt billiga och bättre för alla”.

Okej.

Det spelar roll. För om du tror att spelen blir billigare så lever du i en fantasivärld och har inte sett hur industrin har behandlat sina fans och användare de senaste 15 åren med stigande priser, dåliga idéer och spel som inte levereras i tid. Och då ska vi inte ens gå in på dem spelen som är trasiga vid release heller.

Dessutom kan fysiska kopior av vara upp till 90% billigare för exakt samma spel digitalt.

Pratar vi nya spel bara, ja då är priset nästan detsamma givetvis, men jämför ett spel som kom ut för tre-fyra år sen och kolla priserna. Jag garanterar att du kan hitta den fysiska kopian en hel del billigare än den digitala, ny som begagnad. Reor räknas inte då de är sporadiska och varierar från butik till butik, därav opålitliga för faktiska siffror.

Men okej, vi ignorerar att spelindustrin har sagt i snart 10 år att spelen är för billiga och utvecklare inte tjänar några pengar längre.

Först och främst, det stämmer inte. Majoriteten av alla publishers inom industrin rapporterar omsättningar och vinster i miljarder varje år. Ändå sparkar de folk i drösor, ändå lägger de ner spel under utveckling, ändå slänger de in mikroslop-transaktioner i alla sina spel.

Dagens utvecklare svarar till aktieägare, inte fansen. Om du inte har förstått det vid detta laget så är du fan dum.

För det andra, det spelar roll, för att tar de bort fysiska tv-spel så tar de bort valmöjligheter. Tv-spel är då den enda median som inte har fysiska kopior längre. Musikindustrin säljer fortfarande CD-skivor och LP-skivor i enorma mängder. Filmindustrin säljer hela dröser av DVD och Blu-Ray filmer än i dag.

Streaming må dominera för både film och musik, men fysiska kopior säljer ändå i mängder. Varför? För att valmöjligheten fortfarande finns. Dessutom ger det dem en fin extra klirr i kassan vid bokslut. Något som tydligen Sony inte vill ha.

Sony’s siffror säger dessutom att Playstation Store inte finns tillgängligt för alla. För 120+ länder har inte tillgång till PSN alls. Inte ens hela Asien har det.

För tro det eller ej, men Asien består av mer än Japan, Kina och Korea. Varav alla tre har sin egen PSN med stabila nät överlag. Kina’s PSN är lite halvt speciellt då det anses vara censurerat, men företag både stora och små importerar fysiska spel från Japan, Korea, USA och även Europa på grund av restriktioner på PSN.

Med andra ord, den fysiska marknaden är enorm i Kina även om landet är till mestadels digitalt.

Sen kanske man borde nämna att Japans fysiska marknad är massiv i alla avseenden, större än någon annanstans på planeten. Det existerar en hel kultur runt det med hundratals butiker runt om i det landet som endast säljer fysisk media.

I Filippinerna älskar de Playstation, samma i Vietnam. Men ingen av dem har en egen Playstation Store. De importerar därför fysiska spel och använder VPN för att kunna använda online funktioner för vissa spel. Precis som Kina gör i många avseenden.

Dessutom har inte Filippinerna det bästa nätet i världen, tyvärr.

Sen säger in-officiella försäljningssiffror från outlets hur Playstation 5’s digitala version inte utgör mer än 27% av Sony’s hela Playstation 5 marknad, och det är USA endast isåfall. Om det nu stämmer kan jag inte verifiera, men det är värt att tillägga då personen som läckt tidigare siffror om andra enheter och nummer har haft rätt i dem fallen.

Och siffrorna om hur bara sju spel har sålt mer än 100K fysiska kopior i USA glömmer nämna hur uppblåsta alla siffror om digitala köp faktiskt är. Siffrorna ger dessutom inte en helhet av den fysiska marknaden, för även om ett spel säljer 275K fysiska kopior så inkluderar det siffror från stora retailers så som Walmart, Amazon, etc medans de faktiskt kan ignorera mindre butiker för de inte är kopplade till samma system som de större butikerna är.

Sen är det självklart lätt att säga ”cope harder” till det överlag, men sanningen är att vi inte vet de totala siffrorna på något. Men kan du gå till Elgiganten och köpa en fysisk kopia av ett spel idag? Ja. Kan du göra det om 3-4 år? Troligtvis inte.

Sony säger dessutom också att digitala köp dominerar för dem. 

Det de glömmer nämna dock är ju att de räknar alla nerladdningar från Playstation Store som köp, detta inkluderar gratis saker man kan ladda ner, free-to-play spel, mikrotransaktioner och allt annat du kan ladda ner via Playstation Store. Inklusive digitala bonusar för pre-orders och fysiska spel.

För varje grej du laddar ner, gratis eller inte, skickar alltid ut ett kvitto där det står ”Tack för ditt köp”. Även om du inte betalade något för det, även om det bara var en gratis bonus som inkluderades i ditt köp från början. Dina gratis spel från PSN varje månad? Räknas som ett separat köp även om du redan betalar för premium och får spelet helt gratis.

Laddar du dessutom ner ett gratis paket av bonusar för ett spel så räknas varje sak i det paketet som ett separat köp för Sony. Så en enkel 100% gratis nerladdning kan de räkna som upp till fem eller fler köp via sitt system för att manipulera siffror att presentera till investerare och för marknaden för att kunna fösa bort fysisk media. Och det är inte bara Sony som gör det, Microsoft, Nintendo och andra plattformar gör exakt likadant.

Allt för att de ska kunna tjäna mer pengar och göra digitala spel dyrare.

Men du kan ju tro att spelen inte kommer stiga i pris och hur utvecklare inte tjänar pengar. Sanningen säger dock annorlunda, och det tar fan inte mer än 5 minuter att hitta all den informationen själv om man använder det man är född med, hjärnan.

Och bara för att Polygon, Gamerant, IGN och andra mainstream siter som lever på sponsrade inlägg och annonsörer säger något annat så betyder det inte att deras skitsnack stämmer. Det är välkänt hur både Sony och Microsoft har använt alla dessa siter för att sprida uppgifter som gynnar det de vill säga när sanningen säger något helt annat.

Men det är så det funkar med mainstream siter som dem, de är giriga och säljer gärna sin integritet till högstbjudande även om det går emot alla principer. De har bevisat det om och om igen. Sen att folk fortfarande läser deras skit i övrigt är något som förbigår mig, men det är som det är.

Fansen är oftast smartare dock, oftast.

Vi har dessutom redan sett ett liknande försök som Sony nu gör med Microsoft tidigare. 

Hur gick det för Microsoft då? Inte så bra om man säger så, de försöker fortfarande ta mark inom industrin efter deras misstag för snart 15 år sen. Ett misstag som nästan dödade Xbox One innan den ens kom ut på marknaden.

På tal om Microshit, nu vill de även slänga in annonser om du väljer att streama spel via deras plattformar. Ni vet, Stadia 2.0, fast Mikroshits egna version.

Deras officiella dokument säger hur annonsen ska synas innan man börjar spela och hur annonsen måste ha värde. Först och främst, det finns noll annonser med värde för den som tittar på dem. För det andra, har vi inte tillräckligt med annonser uppkörda i våra nyllen överallt dagligen som det är redan?

Tydligen inte, för snart kan alla Xbox och PC användare som använder Microsofts egna launchers och plattformar alltså få avnjuta annonser också. Och då det endast går att streama Xbox spel via deras egna launcher, så har du inga andra val.

Vad dessa annonser är vet ingen, men det är ju högst troligt att det är annonser för andra spel. Med andra ord kommer utvecklare betala hundratusentals om inte miljontals kronor för att synas inför dina ögon innan du får spela det spel du ville spela. Sen klaga på att de inte tjänar tillräckligt med pengar och hur spelarna gör dem fattiga när de inser de spenderat för mycket på annonser, som de alltid gör.

Nu säger de dock att man ska kunna slippa annonserna, men inga uppgifter om hur eller vad det innebär än. För deras dokument säger att spelare ska kunna spela på andra sätt än att behöva se en annons. Så med andra ord kan det bli att du får betala för att slippa annonser, även om du redan betalar för att kunna streama deras spel.

Men visst, vi säger att endast digitalt är bra.

Ni kan ju fortsätta intala er själva det. För ni kommer stå där sen med skägget i brevlådan och undra hur det kunde bli så dåligt som det blev. Det är så det alltid har slutat när vi tillåter bolag att göra som de vill.

För att avsluta hela den här skiten, så tycker man ju att vi borde förstå hur utvecklare sitter och klagar på att spel kostar $300 miljoner dollar att utveckla när det var deras egna val att spendera alla dem pengarna från första början.

Och sanningen är att några av de högst rankade och mest spelade spelen de senaste åren endast har kostat en liten del av vad de säger sig lägga ut på spelen.

GOTY 2023 vinnaren, Baldur’s Gate 3 hade en tredjedel av $300 miljoner dollar. Och GOTY 2025 vinnaren, Expedition 33, hade runt 3% av den budgeten. Palworld, ett av de mest populära spelen just nu kostade runt $6,7 miljoner dollar, till och med Kina’s storspel, Black Myth: Wukong som sålde runt 10 miljoner exemplar på några dagar kostade studion närmre $45 miljoner dollar.

Även Minecraft, vilket är ett perfekt exempel på många sätt, hade nästan noll i budget då Notch utvecklade det själv på sin fritid innan han började sälja det.

Och tro det eller ej, men Minecraft är fortfarande ett av de mest köpta och spelade spelen än i dag med över 300 miljoner sålda exemplar.

Det utvecklas dessutom fortfarande, nästan 20 år efter att det kom ut.

Våra farföräldrar hade böcker i hyllan, våra föräldrar hade VHS, LP och kassett band, vi hade CD skivor och TV-spel. Men vad ska våra barn ha i hyllan när de växer upp om allt blir digitalt framöver?

Ena spelet bättre än det andra.

Efter det så gjorde de en slags pivot till mer action snarare än survival horror, en genre de till mestadels var med och skapade. Jag hade nöjet och privilegiet att få uppleva allt detta genom mina tonårs dagar, och varje gång jag gör en tillbakablick så ser jag på det med ett stort leende.

Inte tonåren i sig, för de var hemska samtidigt som de var episka. Fester, tjejer, kompisar, tv-spel, supandes, och dumheter på moppen som faktiskt skulle tagit livet av mig ett flertal gånger.

Nu kan man tänka att det är tjejer, kompisar och fester jag ser tillbaka på med ett leende på läpparna, men det är det inte. Inte ens i närheten.

Det är tv-spel. Uppenbarligen.

Inte för att det kanske är så svårt att gissa då det är Lastgen.se jag skriver detta på, och vi pratar ju mest om tv-spel och hur vi upplevde spelen genom vår barndom gentemot något annat.

Men det är också det som gör Lastgen till Lastgen. Precis som Capcom är Capcom genom deras arbete med survival horror och fantastisk action.

Nu antar jag att majoriteten av er som läser detta känner till Dino Crisis. Och ifall ni inte gör det så uppmuntrar jag er att spela det för att uppleva det själva, givetvis utan guider och tutorials, för det är så vi på 90-talet upplevde det.

Nu är det kanske ganska uppenbart att Dino Crisis fängslade mig direkt. Inte bara för att det var Resident Evil med dinosaurier, utan för att det var ett helt nytt spel med helt nya karaktärer. 

Ett nytt äventyr och en ny story som faktiskt inte är helt urusel om man tittar på det.

Jag vet att många föredrar Dino Crisis 2, men för mig har originalet alltid varit det riktiga mästerverket. Vilket det absolut inte är några fel på, men det var ett shooting gallery snarare än ett äventyr. 

Visst, man spelar som Regina igen, men hur kul och bra det än må vara så kan det aldrig slå det första spelet. 

Inte för mig i alla fall.

Inte bara är Dino Crisis ett helt otroligt bra spel, det har även några av de bästa replikerna jag hört i ett spel. En replik, som jag och flera jag känner, rankar som den absolut bästa repliken någonsin kommer från Regina när hon ser en halvt uppäten kropp.

”That’s disgusting.”

Det är inte repliken i sig som gör den så bra, utan det är sättet hon säger den på som gör den så bra. Hur nonchalant hon levererar hela saken medans hon vevar med armen innan hon sätter handen på höften.

Det är klockrent och den absolut bästa leveransen av någon replik någonsin.

Första gången jag spelade det och kom till den sektionen så satt jag med min kusin, men vi spelade aldrig igenom det för vi hade inte tid till det. Livet kom tyvärr i vägen även när man var ung tonåring, framförallt när sommarlovet tar slut och vi insåg för sent vilket spel vi satt och väntade med.

Sånt är livet.

Dock så kommer jag väl ihåg när den repliken verkligen satte sig i huvudet på mig och det var när jag och en polare satt och spelade det i hans morsas lägenhet. Ingen av oss kunde sluta skratta och vi gladeligen laddade om och sprang till den sektionen flera gånger bara för att höra repliken igen och igen.

Så jävla bra är den.

Visst, nu finns det extremt många andra bra repliker från många andra spel med bra leverans också, men detta kommer från ett spel från 1999. Vilket bara gör allt så mycket bättre.

Sen kan man väl argumentera att Duke Nukem har en av de bästa replikerna i något spel som någonsin gjorts, framförallt en av de mest ikoniska. Men för mig så når den inte hela vägen fram, hur episk och ikonisk den än må vara.

Allt blir så mycket bättre när man inser hur pass dålig voice acting var på den tiden i tv-spel. Resident Evil skiner när det gäller dålig voice acting från just den tiden, dock är tvåan väldigt bra även om ljudkvalitén är urusel i jämförelse. 

Samtidigt så blev kvalitén snabbt mycket bättre runt millenieskiftet, men det är något speciellt med just Dino Crisis. Kanske är det för att hela voice acting delen är så pass bra överlag i hela spelet att just den repliken sticker ut så pass mycket. 

Eller så är det bara leveransen av det som gör den bäst. 

Oavsett vilket så är jag så otroligt tacksam att jag fick vara med och uppleva det när spelet kom ut, under en tid då varken Youtube eller Twitch fanns, eller ens guider online var en stor del av hela kulturen. Idag har du guider, let’s plays och livestreams tillgängligt vart du än är och vilken tid på dygnet du än behöver det.

På den tiden fungerade det annorlunda. 

Man kunde inte leta upp något på internet och man kunde inte söka efter guider, inte lika lätt som idag. Ville man veta något fick man allt lista ut det själv eller ringa en kompis man visste hade spelat det.

Samtidigt fick man i många fall hoppas att den kompisen kom ihåg vad man pratade om också, vilket inte alltid var fallet.

Sen att spelet är över 25 år gammalt innebär ju också att även om jag kommer ihåg allting idag även om jag inte spelat det på 15 år snart, så kan jag lika gärna ha glömt bort allting i spelet om tjugo år. Jag kommer troligtvis glömma hundratals spel jag spelat genom livet. 

Men om det är en sak jag aldrig kommer glömma så är det Regina som tittar på en halvt uppäten kropp, viftar lite med handen och säger i den mest nonchalanta tonen du kan tänka dig:

”That’s disgusting.”

Och kanske är det just därför Dino Crisis fortfarande betyder så mycket för mig.

Du kan vara i dina tidiga tonår och känna en viss nostalgi runt något spel du och dina föräldrar satt och spelade när du var fem eller sex år gammal. Du kan vara över fyrtio som jag är och känner nostalgi om hur spel var bättre förr.

Vi sitter med kompisar, eller så sitter vi och småfnissar för oss själva när vi ser en komedi där någon sitter och säger ”Back in my day” i den där gnälliga raspiga rösten som äldre gubbar alltid har i filmer och serier.

Men sanningen är att vi är den gubben. Vi är alla den äldre mannen som sitter där och beklagar sig över hur världen ser ut idag jämfört med hur den såg ut när vi var unga.

För nostalgin som vi alla känner över ett spel, en film, en serie, ett jobb, familj, vänner, bekanta, födelsedagar och allt annat som existerar. Det är den som gör att vi anser det var bättre förr.

Och på många sätt så var det bättre förr.

Inte I terminologin att livskvalité eller löner var bättre förr, utan i terminologin där världen kändes annorlunda. Såg annorlunda ut. Musiken var bättre, spelen var roligare, talangen vi ser i filmer var bättre på ett helt annorlunda sätt mot vad det är i dag.

Samtidigt så är det också nostalgin som gör att allting var bättre förr när det på många sätt inte var det.

För titta på DOOM, GTA, och tusentals andra titlar som exempel.

Vi sitter och pratar om hur vi spelade dem när vi var unga, hur balla de var, hur coola de var, hur verkliga de kändes, och allt mitt i emellan. Sen sätter vi oss och kikar på spelet idag, kanske spelar det till och med och inser inom 5 minuter hur jävla fel vi faktiskt hade.

Även om spelet inte suger även i dag, så är det fan inte bra heller. Kontrollerna är skit, miljöerna ser ut som skit, svårighetsnivåerna är hemska, och grafiken ser ut som ett hopkok av jpg’s och polygoner.

Men för oss så är det bland det vackraste som finns.

Oavsett om vi stänger av efter 5 minuter, eller spelar igenom det igen även om vi kanske avskyr det halvvägs för vi har såna jävla problem med det.

Efteråt dock så är det som att vi aldrig spelade om det igen. För det enda vi kommer ihåg i slutändan är hur det fick oss att känna från början, hur det fick oss att må, hur det fick oss att skratta. Hur allting vi tittade på kändes verkligt, ballt, coolt, episkt, även när det egentligen såg förjävligt ut.

Ändå så älskar vi det. Hur det än ser ut, hur kasst det faktiskt än må vara, så får det oss att le och må bra. För spelar vi om dessa gamla nostalgitrippar i dag så är chansen att vi känner oss som barn igen. Om än för bara 10 minuter innan vi inser hur jävla dåligt det egentligen är.

Men den lilla stunden, de få minuterna vi får innan verkligheten slår oss i ansiktet, är en livstid av minnen som får oss att känna oss levande, känna oss unga igen.

Och det är helt jävla underbart.

Samtidigt så får det en att vilja gråta när man väl inser hur förbannat dåligt spelet, filmen, eller serien faktiskt är egentligen.

Fast det är exakt som med förhållanden och relationer.

Man kommer aldrig ihåg det dåliga efter man gjort slut. Det är alltid de bra stunderna man längtar efter, man saknar, man ser tillbaka på. Tills verkligheten slår till och man inser att de bra stunderna inte var så många egentligen.

För många av oss så inser vi inte det förrän vi går tillbaka till det.

Då kan verkligheten slå till på några minuter, medan för andra av oss så kan det ta flera månader eller även år av samma skit utan att vi tänker på det för att det är helt naturligt mot vad det egentligen borde vara.

Men samtidigt finns det saker som faktiskt var bättre förr också. För det handlar inte bara om nostalgi.

Vi ägde spelen vi köpte, vi fick hela spel vid lansering, och vi behövde aldrig oroa oss för DRM eller utvecklare som försökte få en att spendera mer pengar för något kosmetiskt eller något annat helt meningslöst.

Sen kan vi absolut sitta och argumentera hur spelen är bättre idag, mer välgjorda och hur grafiken är tusen gånger bättre. Och på många sätt har vi all rätt att tycka det, men samtidigt så måste vi också inse att du aldrig kan äga en digital kopia av ett spel, oavsett vilken plattform du köpt det på.

Inte ens Steam. 

För skulle Valve gå under, eller förändra hur tjänsten fungerar i framtiden, så sitter du inte med samma kontroll över dina spel som om du ägde dem på en fysisk skiva. Ditt ägande bygger i slutändan på att plattformen fortsätter existera i den form den existerar i idag.

Än mindre om du skulle glömma bort vilken email du registrerade ditt konto med. För förlorar du tillgång till ditt konto, så kan du inte bara sätta i en skiva och spela spelet, utan då sitter du där och kan ha förlorat tiotusentals kronor för att du totalt glömt bort din inloggning. Och har du glömt allt det, då kan inte ens Steam Support hjälpa dig att få tillgång till ditt konto igen.

Tyvärr.

Dock så innebär inte fysiska versioner i dag att du knappt äger det heller. För många av dagens moderna spel är så pass trasiga vid lansering att de kräver en day-one patch för att det ens ska starta första gången. Men har du skivan, vilket oftast innebär att du kan starta och spela spelet ändå, så har du alltid tillgång till det även om det kanske inte skulle starta längre.

Och har du glömt ditt konto för Playstation, Xbox eller Nintendo vid det laget, så kan du bara skapa en ny profil och sätta i skivan eller kassetten/minneskortet och installera det för att sen spela det. Inte svårare än så.

Det var uppenbart redan med PS4 generationen när PS4 lanserades att industrin var på väg dit.

PS3 och Xbox 360 hade fortfarande spelbara spel vid lansering. Sen kunde de självklart få en patch eller uppdatering som gjorde dem bättre och stabilare, men spelet du köpte var alltid ditt och var alltid spelbart utan en day-one patch.

Spelindustrin idag är inte som den en gång var.

För låt mig vara helt ärlig. Vi kommer alla vid något tillfälle i våra liv sitta där på verandan och säga ”Back in my day” till våra barn och barnbarn.

Det är en oundviklig verklighet när det kommer till nostalgi.

Och för min del, så välkomnar jag det, även om jag blivit den där gubben som sitter där och svär över hur allt var bättre förr.

Inte värdet för spelet i sig, utan för att det är just fysisk media som ger värde. Vilket vi redan har sett i stigande priser för fysiska spel sedan de annonserade ut det.

Dessutom så är deras ursäkt ”Shifting trends in consumer behavior” bara rent jävla skitsnack. Det handlar om att de vill kontrollera hela flödet för de tjänar mer pengar på det.

Andrahandsmarknaden för nya spel försvinner, spel blir dyrare, och de kontrollerar vem och hur många som kan få en refund för ett spel. Dessutom äger du inte spelen du köper heller tack vare det, för det enda du köper är en licens. En licens de kan plocka bort när de vill på grund av vilken anledning de nu än väljer.

En licens du alltid har tillgång till med fysisk media, vilket är något de inte kan ta ifrån dig om du sitter med en skiva.

När det började pratas om det med hur vi såg hur mycket började skifta runt 2020 så klassades det som en konspirationsteori och att utvecklare och bolag som Sony, Microsoft och Nintendo aldrig skulle göra något sånt. 

Nehe, och vad är det som händer nu? För det är exakt det som har hänt.

Jag pratade om det redan innan Google annonserade Stadia. För jag sa redan då att det var bara början för hur spel kommer bli 100% digitala och hur vi inte kommer kunna köpa fysiska spel snart.

Tog inte så lång tid från det till Sony’s uttalande här nu heller.

Visst, Stadia överlevde inte så länge som de kanske hade hoppats på, men alla tecken fanns där redan då. Sony, Microsoft, EA, Activision, och alla andra såg potentialen i det redan långt innan dess.

De har sett det sen långt innan PS3 och Xbox 360 kom ut på marknaden. De enda som faktiskt höll ut och höll sig ifrån digitala kopior på spel var Nintendo, tills de släppte Switch då vill säga. 

För det är en digital-first konsol, vare sig du tror det eller inte.

Nu kanske Nintendo kommer hålla ut längre än Sony och Microsoft överlag med fysiska kopior för sina spel, men det är bara en tidsfråga tills även dem kommer fokusera på endast digitala spel. Troligtvis med Switch 3 eller kanske en ny konsol eller potentiellt en ny version av Switch 2 om några år.

Men ursäkten kommer vara densamma.

Alla kommer säga likadant som Sony nu har sagt. Även om sanningen är annorlunda. Folk köper fysisk media för att det känns som att du faktiskt äger det då, fast sanningen är helt annorlunda.

För du tror väl inte att dina fysiska PS5 spel eller Xbox Series X spel är något du egentligen äger? Det gör du inte. Hade du gjort det så hade inte en day-one patch för nästan alla större titlar krävts för att du ens ska kunna starta det, och digitala bonusar hade aldrig blivit en grej för digitala pre-orders.

Och visst, man kan sitta och argumentera att Steam var först ut med digital only och det stämmer på många sätt, men Valve har alltid sagt att du fortfarande äger licensen av spelet du köper via Steam. Med andra ord så måste kopian du redan betalat för finnas tillgänglig för nerladdning även om spelet tas bort från butiken. Så rent ägandeskap är det inte på det sättet, vilket inte fysiska skivor och spel är heller på samma sätt, men du äger en licens att ha tillgång till det under den period du väljer att ha tillgång till det helt enkelt.

Steam ger dig även full tillgång till att spela spelet utan att ens starta plattformen, så du kan alltid flytta på filerna till en extern hårddisk och spela det när du vill utan att ens ha det igång.

Dessutom ger Steam 100% pengarna tillbaka om du spelat mindre än 2 timmar av ett spel på, tror det är 30-60 dagar efter köp, oavsett vilket spel det är, och de ställer noll frågor om varför du vill ha pengarna tillbaka.

Sen att i princip noll spel, förutom Ubishit och IO Interactive, kräver en internetuppkoppling för att fungera spelar mindre roll. För allt Sony behöver göra är att släppa en patch som blockerar alla spel som inte kommunicerar med deras server på något sätt. Så även om en day-one patch inte är nödvändig eller ens internet för den delen, så kan det ändras när som helst. Normalt sett hade jag sagt att man inte behöver oroa sig för det, men Sony har inte direkt visat sig vara några att lita på just nu. Just nu vet man tyvärr aldrig vad de har i åtanke för framtiden.

Så jag tycker det är dags för piratkopiering att komma tillbaka i fullforce nu, för vi behöver det.

”If buying isn’t owning, piracy isn’t stealing.”

Det är så enkelt det är. Jag står stenhårt fast vid den principen som en som piratkopierade på 90-talet redan, och som frekvent höll på med det fram till runt 2010 någon gång. Så det är nog dags att damma av alla gamla torrents och hårddiskar man har liggandes, hitta en gammal brännare, köpa en jävla massa tomma skivor, och göra som man gjorde på 90-talet och början på 2000.

Piratkopiera.

För det är det enda de lyssnar på i längden, det är det enda sättet som faktiskt kan göra skillnad mot deras bullshit. Och om spelindustrin fortsätter den här utvecklingen ska de fan inte bli förvånade när piratkopieringen ökar igen.

Oavsett vad som sker så blir det SteamOS och Linux för mig framöver då Windows är AI, och Apple är inte långt därifrån heller. Linux är det enda operativsystemet som är fritt från all den skiten idag.

Speciellt för gaming. Och visst, nu är det lätt att säga att Linux inte är primärt för gaming överlag, och det stämmer, men SteamOS öppnar mest sannolikt snart upp för all hårdvara. Och det inkluderar Linux.

För att så länge Valve fortsätter driva Steam som de gör idag kan du fortfarande komma åt spelen du köpt, även om de tas bort från butiken. Det är betydligt bättre än många andra alternativ. 

Även om det är digital-only.

För om spelindustrin fortsätter ta ifrån spelarna kontrollen över spelen de köper, ska de inte bli förvånade om fler börjar söka sig till andra sätt att bevara och komma åt dem.

Gabe Newell sammanfattade det redan 2009:

“Piracy is almost always a service problem and not a pricing problem.”

För ju sämre spelindustrin behandlar sina kunder, desto mer relevant blir det citatet. Och det är kanske den verkliga anledningen till att så många av oss fortfarande kämpar för fysisk media.

För det handlar om en enda sak och det är inte att vi vill sätta ett spel i hyllan.

Vi vill äga det vi köper. Inte bara en licens de kan dra bort när de vill. Vi vill kunna spela ett spel vi köper idag om 20 år. Vi vill kunna ge det till våra barn och barnbarn så att de kan spela det vi spelade när vi var små.

Det är det allting handlar om. Bevaringen av ägandeskap.

Sanningen är att Fallout är Fallout, oavsett vem som utvecklar det, oavsett vem som äger det. Det är bara så det är. Sen har vi alla personliga åsikter om precis allting, exakt som det ska vara.

Med det sagt, här följer min åsikt om vad Bethesda aldrig riktigt förstått med Fallout.

Om du har spelat de första två spelen så har du lite mer koll än om du inte gjort det. För det mest uppenbara som Bethesda aldrig riktigt förstått, är att Fallout inte är retro futurism på samma sätt som de presenterar det.

Vad menar jag nu?

Enklaste sättet att förklara det på är att Bethesda’s version av Fallout är 1950 med en modern twist. Men det Fallout egentligen är, eller borde vara helt enkelt, är en förstörd framtid med 1950 års färgschema och design.

Okej, det förklarar kanske inte riktigt vad jag menar.

Spring runt i Fallout 4 eller Fallout 76 och du hittar enormt mycket grejer som skriker Amerika 1950-1960 tal, och det är väldigt charmigt i sig. Allt från bilar till brödrostar påminner väldigt mycket om gamla Amerikanska diners man sett i filmer och serier genom åren. Nästan lite Grease över allting man kan hitta, filmen med John Travolta och Olivia Newton-John då alltså.

Men samtidigt så är inte det Fallout. Även om det är det vi blivit vana vid idag med hur pass populärt Fallout 4 visade sig bli. Fallout 76 ska vi inte ens prata om, för det är inte Fallout och det passar inte in överhuvudtaget i diskussionen, men det är extremt mycket 50, 60, och 70 talets Amerika i det jämfört med de andra spelen.

Fallout 3 var lite mer medveten om vad hela poängen handlade om, för det kändes mer som ett first-person Fallout spel mer än Oblivion med skjutvapen, även om det i princip är ett reskinned Oblivion i sig.

Men de som verkligen förstod hela poängen med Fallout är Obsidian med New Vegas, vilket är ganska självklart då både Chris Avellone och Scott Everts plus ett helt gäng andra från Interplay var med och utvecklade det.

Så självklart förstod de hela poängen med vad Fallout egentligen var.

För New Vegas är unikt, inte bara i att det är det buggigaste spelet av allihopa, men också för att det är troget till originalen på ett sätt inget av Bethesdas spel har lyckats vara.

Jag älskar New Vegas för vad det är, vilket är ett first-person Fallout spel, hur trasigt och buggigt det än må vara. Det jag verkligen inte gillar med det överlag är hur stela alla röstskådisar är, men det är likadant med alla Bethesda spel och alla Fallout överlag.

Dock så har karaktärerna personlighet, vilket de absolut inte har i Bethesdas spel.

Tyvärr så säger det inte så jättemycket egentligen, men det har charm som faktiskt fungerar i jämförelse.

Sen är jag inget större fan av hur slött spelet är.

Men jag kan förlåta dem problemen New Vegas har, inte för att jag är en NV fan-boy, utan för att jag vet hur mycket tidspress Obsidian var under när de gjorde det. Bethesda gav dem nämligen bara 18 månader från start till release, vilket innebar att de inte kunde göra så mycket playtesting och allt det de behövde göra för att kunna släppa ett fantastiskt spel.

Hade Bethesda varit generösa och gett Obsidian tre år på sig, som de hade hoppats på att få, så hade spelet inte bara varit större utan också mycket mer välutvecklat och stabilt.

Sorgligaste är nog dock att vi troligen aldrig kommer få en uppföljare till New Vegas, eller ens en remaster för den delen.

Sen lär det nog märkas vad som händer överlag. Dock tror jag det är en väldigt liten chans att någonting skulle kunna hända där. 

Tyvärr.

Det Bethesda inte förstår dock är det visuella. De första två Fallout spelen hade logik även när de var ologiska, och hela den visuella stilen var unik. Sen tog Bethesda över och gick all-in på en 50-tals Amerikans estetik som inte riktigt stämmer.

Sen att Bethesda inte förstår mycket om Fallout överlag är en helt annan historia, men det de totalt har missat är hela det visuella språket. Även om jag på många sätt har hyllat hur pass mycket Fallout serien ser ut och känns som Fallout, men showen är mer Fallout än vad Bethesdas Fallout är.

Det är det som är så jävla sjukt. Amazon har ett bättre visuellt språk än vad Bethesda har och Bethesda äger IP’n.

Största problemet med Fallout dessa dagar är att tar du bort den blåa Vault-suiten så faller hela konceptet runt Fallout isär direkt. Men tar du bort den från originalen och New Vegas, så är det fortfarande Fallout.

Min åsikt är att Bethesda inte förstår mycket om vad Fallout egentligen är eller hur det ska se ut. Samtidigt så vet jag att de vet hur det egentligen ska se ut då FO3 var väldigt mycket i rätt riktning med det visuella.

Allt föll med Fallout 4, och sen kollapsade det totalt med 76.

Vilket är förbannat sorgligt att se. Men det sorgligaste av allt är att det troligtvis inte blir något New Vegas 2, eller ens en remaster av det.

För sanningen är troligtvis att Bethesda saknar mer än bara kunskapen och talangen till att kunna göra ett spel i samma kaliber som New Vegas på flera år. Ett spel som Obsidian gjorde på 18 månader.

Men Bethesda gör inte dåliga spel, Starfield åt sidan, utan det är att de försöker göra något nytt av något redan etablerat. Och det är där de faller platt, för de förstår inte poängen med vad som gjorde det etablerade så pass unikt och älskat.

Och tyvärr så säger det allt man behöver förstå.

EDIT: Jag är medveten om ryktena och uppgifterna om att Obsidian utvecklar ett nytt Fallout spel just nu, men jag är dock väldigt skeptisk till dessa nyheter och rykten då Microsoft precis sparkat runt 3000 personer. Varav många av dem fanns hos både Obsidian och Bethesda. Så jag tar dem uppgifterna med en rejäl nypa salt. Stämmer dem dock så kan vi kanske få ett nytt Fallout om ett par år redan.