Sony har bestämt sig.
Från och med januari 2028 kommer inga nya Playstation-spel längre att ges ut på skiva, varken från Sony själva eller från externa utvecklare. (M3, Sweclockers) De sista fysiska nysläppen sker i slutet av 2027, och därefter är det bara digitalt som gäller. Sony motiverar beslutet med att konsumentbeteendet redan har förändrats.
Enligt bolagets egna siffror är omkring 80–85 procent av all Playstation-försäljning redan digital, medan fysiska skivor bara stod för ungefär 3 procent av intäkterna 2025.
Läckor från Insomniac har senare visat att dessa inte stämmer, utan det är helt enkelt andra skäl som står bakom. Gissningsvis kontroll, men såklart också pengar. Rent affärsmässigt är det knappast förvånande.
Ändå landade nyheten i mig som en spark i pungen, och jag har försökt förstå varför.
Jag tror det är för att den råkar krocka med något annat. Känslan av att min tid som spelare, i alla fall den formen av den, snart är förbi. Jag fyllde 41 i år, och jag hade inte väntat mig att min existentiella kris skulle handla om PS5-skivor, men här är vi.
Jag hade förväntat mig detta av Microsoft eller Nintendo, men att Sony som mer eller mindre har fött fram både DVD och Blu-ray är de som skjuter tekniken i huvudet slår hårt i hjärtat.
Butiken är död
Det finns en väldigt specifik känsla jag saknar redan innan den är helt borta. Att gå in på spelbutiken med månadspengen i fickan och inte ha en aning om vad man skulle komma ut med.
Man stod där och läste baksidestexter, tittade på omslagsbilder man aldrig sett förut, kanske frågade personalen bakom disken vad som var bra.
Ibland blev det en fullträff, ibland ett spel man aldrig rörde igen, men beslutet var ens eget, format av vad som faktiskt fanns framför en just den dagen, inte av en algoritm eller vad Sony ansåg att just jag borde köpa.
Jag har turen att idag fortfarande ha en lokal spelbutik i Västervik där jag bor, men informationen som jag får från ägaren är dyster.
Ibland tjänar han 10 kr på att sälja ett spel för att Sony har höjt inköpspriset till sådana sjuka nivåer. Han har därför slutat ta in deras produkter, det finns inget syfte längre. Sony vill inte bara suga ut så mycket pengar de kan från spelarna, utan också från butikerna.
Barn som växer upp efter 2028 kommer aldrig få den upplevelsen på det sättet.
Deras ”browsing” blir en digital butik med rekommendationer, recensionspoäng synliga direkt och ingen chansning på ett omslag som bara såg coolt ut. Det är inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden, man slipper köpa skräp, men det är en annan sorts relation till spel, mindre slumpmässig, mindre fysisk, mindre ens egen upptäcktsresa.
Vissa skräpspel som jag äger är de jag håller högst fortfarande. Man var så illa tvungen att spela sitt val.
Du äger ingenting, du kommer inte gilla det
Det som oroar mig mest är ändå inte nostalgin, utan kontrollfrågan. När allt är digitalt är det plattformsägaren som bestämmer, när och hur länge du får tillgång till det du ”köpt”.
Vi har redan sett det här, bokstavligen: Sony strök samma vecka som sitt besked om skivor tillgången till över 500 köpta filmer från Playstation-användares bibliotek, med hänvisning till att licensavtalen löpt ut och utan några återbetalningar.
Efter massiv kritik gjorde Sony vadå? Ingenting. Radiotystnad är deras PR-strategi.
Sonys egen formulering är talande: man har enligt egen utsago inte licensrättigheterna till innehållet man sålde, bara en tidsbegränsad rätt att distribuera det. (Sportskeeda)
Det här är precis den logiken som nu appliceras fullt ut på spel också. En skiva i en hylla bryr sig inte om vilket avtal Sony har med en utgivare om fem år. En digital licens gör det, till hundra procent.
Det är, som en artikel uttryckte det, skillnaden mellan att äga ett spel och att ha köpt åsikten om att man äger det. (Critical Playground)
Patriks perspektiv:
Det som irriterar Patrik är att alla från början sa att digitala spel skulle bli billigare för att konkurrera med fysiska skivor. Sen blev inte så fallet, vilket alla mestadels accetepterade.
Dessutom sa de i många fall att fysisk media var för dyrt att tillverka när det var det enda som fanns, när verkligheten var att det kostade dem 20kr per kopia att trycka totalt, men ändå var inte digitala spel 20kr billigare.
Nu är digitala spel generellt sett alltid dyrare än fysiska kopior av samma spel. Och priserna kommer bara bli dyrare, tyvärr. För det är så det fungerar när monopolet skiftar.
Och trenden visar att fysisk media går uppåt medan digital media står i samma siffror. Bara för att folk vill ha något att hålla i. Så Sony’s siffror är fantasier för de vill kontrollera marknaden då alla andra marknader visar på en uppåt trend i fysisk media.
CD-skivor slår säljrekord globalt, bluray-filmer och DVD’er säljer för enorma summor som knappt pratas om. Till och med vinyl står i siffror som kan konkurrera med 70-talets försäljning.
Men dessa marknader lever i en symbios, en symbios vi inte får ta del av om Sony får sin vilja igenom att ta bort fysiska spel.
Samtidigt som allt detta pågår så skulle majoriteten acceptera, mig själv inkluderat, om fysiska spel bara blev collectors editions för runt 1000-1500kr istället.
Vilket hade sparat Sony huvudvärken och deras kraschande börs.
När konkurrensen försvinner och politikerna blundar
Utan fysiska skivor försvinner också de sista resterna av en fungerande andrahandsmarknad, ingen som säljer vidare, byter eller lånar ut spel till en polare. Det tar bort ett av de få naturliga medel som funnits mot höga priser.
Möjligheten att välja bort butiken helt och handla begagnat, eller att helt enkelt äga något oberoende av plattformens goda vilja. När allt istället går genom en enda digital butik, kontrollerad av en enda tillverkare, försvinner konkurrenstrycket som annars hållit tillbaka priserna.
Sony bestämmer i praktiken själva vad ett spel ska kosta, när det ska vara rea, och om det överhuvudtaget ska finnas kvar att köpa.
Samtidigt är intrycket att lagstiftare i stort sett står vid sidan om. Frågor om digitalt ägande, plattformsmakt och konsumenträtt i spelbranschen hanteras sällan med samma allvar som motsvarande frågor inom till exempel böcker, musik eller film, trots att branschen omsätter mer än film och musik tillsammans.
Det är svårt att skaka känslan av att beslutsfattare helt enkelt inte tar spel på allvar som den kulturform och marknad den faktiskt är.
Sommarens samlande
Jag har märkt att min egen samling har växt ovanligt snabbt i sommar, och jag tror inte det är en slump. Det är knappast ett medvetet, rationellt beslut, kanske mer en reflex.
Om dagen snart kommer då jag inte längre kan köpa ett fysiskt spel, oavsett om jag vill eller ej, känns det som att kroppen försöker hamstra en känsla innan den blir otillgänglig. Det säger nog mer om mig och var jag är i livet just nu än om Sony, men de två sakerna råkade krocka i samma sommar, och resultatet blev den här texten.
Tråkiga tider kommer. Eller annorlunda tider kommer, och jag är inte säker på att jag kommer gilla det. Som Patrik uttryckte det i sin krönika förra veckan:
Tack vare Sony.