När det kommer till nostalgi så spelar vår ålder ingen direkt roll när man tänker efter. För nostalgi är inte bara hur allt var förr, utan det är hur något kändes i kombination med våra minnen om det.
Du kan vara i dina tidiga tonår och känna en viss nostalgi runt något spel du och dina föräldrar satt och spelade när du var fem eller sex år gammal. Du kan vara över fyrtio som jag är och känner nostalgi om hur spel var bättre förr.
Vi sitter med kompisar, eller så sitter vi och småfnissar för oss själva när vi ser en komedi där någon sitter och säger ”Back in my day” i den där gnälliga raspiga rösten som äldre gubbar alltid har i filmer och serier.
Men sanningen är att vi är den gubben. Vi är alla den äldre mannen som sitter där och beklagar sig över hur världen ser ut idag jämfört med hur den såg ut när vi var unga.
För nostalgin som vi alla känner över ett spel, en film, en serie, ett jobb, familj, vänner, bekanta, födelsedagar och allt annat som existerar. Det är den som gör att vi anser det var bättre förr.
Och på många sätt så var det bättre förr.
Inte I terminologin att livskvalité eller löner var bättre förr, utan i terminologin där världen kändes annorlunda. Såg annorlunda ut. Musiken var bättre, spelen var roligare, talangen vi ser i filmer var bättre på ett helt annorlunda sätt mot vad det är i dag.
Samtidigt så är det också nostalgin som gör att allting var bättre förr när det på många sätt inte var det.
För titta på DOOM, GTA, och tusentals andra titlar som exempel.
Vi sitter och pratar om hur vi spelade dem när vi var unga, hur balla de var, hur coola de var, hur verkliga de kändes, och allt mitt i emellan. Sen sätter vi oss och kikar på spelet idag, kanske spelar det till och med och inser inom 5 minuter hur jävla fel vi faktiskt hade.
Även om spelet inte suger även i dag, så är det fan inte bra heller. Kontrollerna är skit, miljöerna ser ut som skit, svårighetsnivåerna är hemska, och grafiken ser ut som ett hopkok av jpg’s och polygoner.
Men för oss så är det bland det vackraste som finns.
Oavsett om vi stänger av efter 5 minuter, eller spelar igenom det igen även om vi kanske avskyr det halvvägs för vi har såna jävla problem med det.
Efteråt dock så är det som att vi aldrig spelade om det igen. För det enda vi kommer ihåg i slutändan är hur det fick oss att känna från början, hur det fick oss att må, hur det fick oss att skratta. Hur allting vi tittade på kändes verkligt, ballt, coolt, episkt, även när det egentligen såg förjävligt ut.
Ändå så älskar vi det. Hur det än ser ut, hur kasst det faktiskt än må vara, så får det oss att le och må bra. För spelar vi om dessa gamla nostalgitrippar i dag så är chansen att vi känner oss som barn igen. Om än för bara 10 minuter innan vi inser hur jävla dåligt det egentligen är.
Men den lilla stunden, de få minuterna vi får innan verkligheten slår oss i ansiktet, är en livstid av minnen som får oss att känna oss levande, känna oss unga igen.
Och det är helt jävla underbart.
Samtidigt så får det en att vilja gråta när man väl inser hur förbannat dåligt spelet, filmen, eller serien faktiskt är egentligen.
Fast det är exakt som med förhållanden och relationer.
Man kommer aldrig ihåg det dåliga efter man gjort slut. Det är alltid de bra stunderna man längtar efter, man saknar, man ser tillbaka på. Tills verkligheten slår till och man inser att de bra stunderna inte var så många egentligen.
För många av oss så inser vi inte det förrän vi går tillbaka till det.
Då kan verkligheten slå till på några minuter, medan för andra av oss så kan det ta flera månader eller även år av samma skit utan att vi tänker på det för att det är helt naturligt mot vad det egentligen borde vara.
Men samtidigt finns det saker som faktiskt var bättre förr också. För det handlar inte bara om nostalgi.
Vi ägde spelen vi köpte, vi fick hela spel vid lansering, och vi behövde aldrig oroa oss för DRM eller utvecklare som försökte få en att spendera mer pengar för något kosmetiskt eller något annat helt meningslöst.
Sen kan vi absolut sitta och argumentera hur spelen är bättre idag, mer välgjorda och hur grafiken är tusen gånger bättre. Och på många sätt har vi all rätt att tycka det, men samtidigt så måste vi också inse att du aldrig kan äga en digital kopia av ett spel, oavsett vilken plattform du köpt det på.
Inte ens Steam.
För skulle Valve gå under, eller förändra hur tjänsten fungerar i framtiden, så sitter du inte med samma kontroll över dina spel som om du ägde dem på en fysisk skiva. Ditt ägande bygger i slutändan på att plattformen fortsätter existera i den form den existerar i idag.
Än mindre om du skulle glömma bort vilken email du registrerade ditt konto med. För förlorar du tillgång till ditt konto, så kan du inte bara sätta i en skiva och spela spelet, utan då sitter du där och kan ha förlorat tiotusentals kronor för att du totalt glömt bort din inloggning. Och har du glömt allt det, då kan inte ens Steam Support hjälpa dig att få tillgång till ditt konto igen.
Tyvärr.
Dock så innebär inte fysiska versioner i dag att du knappt äger det heller. För många av dagens moderna spel är så pass trasiga vid lansering att de kräver en day-one patch för att det ens ska starta första gången. Men har du skivan, vilket oftast innebär att du kan starta och spela spelet ändå, så har du alltid tillgång till det även om det kanske inte skulle starta längre.
Och har du glömt ditt konto för Playstation, Xbox eller Nintendo vid det laget, så kan du bara skapa en ny profil och sätta i skivan eller kassetten/minneskortet och installera det för att sen spela det. Inte svårare än så.
Det var uppenbart redan med PS4 generationen när PS4 lanserades att industrin var på väg dit.
PS3 och Xbox 360 hade fortfarande spelbara spel vid lansering. Sen kunde de självklart få en patch eller uppdatering som gjorde dem bättre och stabilare, men spelet du köpte var alltid ditt och var alltid spelbart utan en day-one patch.
Spelindustrin idag är inte som den en gång var.
För låt mig vara helt ärlig. Vi kommer alla vid något tillfälle i våra liv sitta där på verandan och säga ”Back in my day” till våra barn och barnbarn.
Det är en oundviklig verklighet när det kommer till nostalgi.
Och för min del, så välkomnar jag det, även om jag blivit den där gubben som sitter där och svär över hur allt var bättre förr.