Så kallade spelfilmer har varit en hel grej i årtionden, men mer än någonsin har de varit som mest relevanta. Dels på grund av alla dåliga adaptioner, även de väldigt få bra adaptioner som finns.
Men när det kommer till spel som blivit filmer, så finns det nostalgi, och sen finns det katastrofer. Mest katastrofer, men det är inte det som är poängen just nu.
När det gäller nostalgi, så är det nog inget spel som blivit film som är lika nostalgisk som Mortal Kombat.
Är den bra? Absolut inte, men den har en charm som är omöjlig att kopiera idag. Dels på grund av alla skådespelare, men främst på grund av magin som den filmen framkallade hos alla fans av spelet. Även hos dem som inte var fans av spelet på den tiden.
Dessutom, så var den mer trogen till spelen än majoriteten av filmer idag. Även om den egentligen inte var det överhuvudtaget på nästan alla sätt, men det kändes som Mortal Kombat på helt rätt sätt jämfört med många nya adaptioner. Den hade även något speciellt, en ung fanbase av spelen i en tidsålder där fans inte förväntade sig att se en film av sitt favorit spel.
Personligen har jag aldrig varit ett större fan av Mortal Kombat serien överlag, vilket många skulle kalla en katastrof i sig. Och på många sätt kan jag absolut hålla med om det. Däremot har jag alltid varit ett fan av filmen, inte för att den är bra, men just för att den är nostalgisk.
Jag hade inte en aning om att filmen ens hade gjorts på den tiden den kom ut, inte förrän den hamnade på VHS och man kunde hyra den. Samtidigt, så missade jag den helt när man var på Video Film Center och kollade runt bland alla filmer ett par gånger i månaden under en längre period.
Mortal Kombat (1995): En Fredagskväll med Chips, Dipp och en Ryggrads Fatality
Ända fram till den dagen min pappa hyrde den för att han ville ha en häftig action film att se en Fredag kväll på mitten av 90 talet.
Enligt Google så hade Mortal Kombat biopremiär i Sverige den 27 Oktober 1995. Och jag är relativt säker på att någon av er var på premiären när den kom. Jag var absolut inte en av dem som hade det nöjet, dessutom var jag bara 11-12 år när filmen var på bio och mina prioriteter var att spela demo skivan som kom med mitt Playstation.
Mer specifikt Demo 1 med Toshinden och Destruction Derby. Två av mina favoriter på den tiden.
Och jag vet att Playstation inte varit ute länge när filmen släpptes, runt en vecka eller två skulle jag tro, men jag vet att jag fick mitt Playstation på min födelsedag året som följde, vilket var 1996.
Filmen kom även på VHS någon gång under 1996 enligt Google. Vilket innebär att jag såg filmen någon gång under 1996, troligtvis sen sommar eller höst, för det var oftast då vi hade filmkväll i familjen på Fredagar.
Men jag minns att jag tyckte filmen var helt otroligt cool, och effekterna var riktigt häftiga. Sen har man ju sett den ett par gånger de senaste åren också, och den är ju faktiskt inte speciellt bra överhuvudtaget.
Effekterna ska vi inte ens prata om.
Däremot så ger den samma känsla jag hade den Fredag kvällen i huset när jag och farsan hade laddat upp med en chips påse, dipp, en cola till mig och mamma och en öl till farsan. Vilket är nostalgi.
I övrigt i familjen så låg syrran och sov, då hon knappt lärt sig göra något annat än att skita ner sig, hon var trots allt lite över ett år bara. Okej, hon gick faktiskt, sprang om jag ska vara helt ärlig. Men det är har inget med detta att göra, mest för att klargöra ifall hon skulle läsa detta.
Jag hade kunnat lämna ut henne helt och hållet ur historien, men hon spelar faktiskt en roll i den. Förutom skitiga blöjor och springa runt.
Mestadels för att det var dagen efter som hon hittade en av mina gamla mini hockey klubbor som jag hade och slog mig rakt i ryggraden när jag vilade på soffan. Vilket var mindre skönt, och det kändes fan som en fatality i det ögonblicket. Och jag är hundra på att det var dagen efter, för att jag låg och läste på fodralet om filmen när hon gjorde sin finisher på min ryggrad.
Förutom min nu kapade ryggrad, så lämnade pappa och jag tillbaka filmen samma eftermiddag och hyrde en ny film han och mamma skulle se på. Jag hade givetvis andra planer resten av kvällen, vilket innefattade att spela Toshinden demot på mitt Playstation.
Mestadels för att jag inte hade Mortal Kombat, och för att jag älskade Toshinden på den tiden. Hade i och för sig inte Toshinden heller förutom på demo skivan, vilken jag spelade sönder, fast det är en helt annan historia för en annan gång.
Men för att cirkla tillbaka till filmen så är den mer relevant än någonsin. Främst för att nya Mortal Kombat II är på bio just nu.
Jag är fortfarande skeptisk till att se den, mesta dels för att nostalgin inte kommer vara där, men också för att jag har sett för många katastrofer komma ut när det kommer till spel som blivit filmer.
Jag är däremot nyfiken på den, och risken finns att jag antingen kommer hyra den på Google Play eller Apple TV, potentiellt vänta tills den går att streama på Netflix eller Prime. Vi får helt enkelt se vad som händer med den delen, men jag har absolut ingen brådska med att titta på den överhuvudtaget.
Första Mortal Kombat filmen som kom var helt underbar, och det är den fortfarande även om den faktiskt inte ens är bra. Sen finns det katastroferna som vi alla troligtvis vet om.
Nej, jag menar inte alla Resident Evil filmer, de pratar vi om någon annan gång. För det skulle krävas mycket mer än bara en liten sektion för det, knappt en hel novell skulle räcka i och för sig.
Super Mario Bros. (1993): Episk Filmslakt och Dubbla VHS-Spelare
Givetvis pratar jag om Super Mario Bros. filmen. Inte den nya, för den är faktiskt inte halvt dålig, men den är också inte bra. Utan jag pratar självklart om den första filmen som kom 1993, katastrofen som var otroligt episk samtidigt.
Personligen så älskade jag den, fast jag var också 9 år när den kom så det kanske inte är så konstigt. Men den definierade väldigt mycket av min barndom på samma gång. Återigen, såg inte denna filmen förrän den fanns på VHS, men den gången så var det min farbror som hade hyrt den.
Att han rippade den samtidigt, två VHS spelare på samma gång kopplade medans en spelade upp och den andra spelade in, ni som vet förstår exakt vad jag menar, spelar ingen roll i sig.
Inte förrän min farmor flyttade 2018 och jag såg att hon fortfarande hade kvar VHS bandet. Min farbror var väldigt snabb med att ta den för att han ville visa den för sina barn, som redan då var nästan vuxna.
Självklart blev det en succé, bara för att den är så förbannat dålig som den faktiskt är.
Men precis som med Mortal Kombat, den har en charm, och den charmen råkar mest vara nostalgi för oss som är födda på den tiden.
The Legend of Zelda på KTV: Trianglar, Pyramider och en Trotsig Link
Vi har alla en film som är baserad på ett spel vi har sett minst en gång, och många av oss kommer ihåg den första adaptionen. För mig så var det varken Super Mario Bros. eller Mortal Kombat som var först, utan det var en tecknad serie med Zelda.
Pratar självklart om Legenden om Zelda. Animerade serien, inte spelet.
Roligast av allt dock, så var det under The Super Mario Bros. Super Show! som jag såg den första gången. Och den showen i sig var bara helt otroligt fantastisk. Så på ett sätt är det väl fair att säga att den absolut första adaptionen jag såg var Super Mario Bros. Super Show!, men jag räknar inte den i detta sammanhanget för det var en del av Zelda i detta fallet.
Showen var faktiskt inte så dålig, på den tiden. Och om vi bortser från att det skulle vara Mario och Luigi på TV’n, men jag kollade på det för att jag älskade Zelda serien de sände varje Fredag.
Jag är även säker på att min farbror har de banden också, för jag vet att han spelade in dem. Såg nämligen på showen tillsammans med honom, och såg den fram och tillbaka i flera år efteråt varje gång man besökte farmor.
Det som sticker ut mest från den animerade Zelda serien, var hur de kallade Triforce, Trianglar i showen. Men om du bara sett VHS versionen som släpptes mellan 1992 och 1993, så kallades Triforce, pyramider och triader. Vilket i sig är en katastrof.
Om ni undrar vad jag menar med den versionen jag såg och VHS versionen, så är det för att KTV sände The Super Mario Bros. Super Show! där under en period i början på 90 talet. Att de sen inte släppte samma dubbning på VHS är nästan ett haveri i sig, men det är ändå väldigt roligt att det faktiskt finns två versioner på dubbningen från två helt olika källor.
Dubbelt så roligt helt enkelt.
Så har du chansen att se serien, från KTV eller VHS versionen, så kolla på den. Den är fantastisk. Eller ja, den var åtminstone det när man var barn på den tiden. Så det finns en stor möjlighet att era barn faktiskt skulle gilla den om ni själva gjorde det.
Svensk VHS-Dubb eller ”Well Excuse Me, Princess” – Se Zelda-Serien Här
Skulle ni ha problem med att hitta Legenden om Zelda, så kan ni se på första avsnittet av VHS dubben på Youtube här.
Vill ni se den på Engelska istället, mestadels för den klassiska linjen ”Well excuse me, Princess!” av Link, så kan ni göra det här.
Oavsett vilken version du väljer, så njut av soundtracket, det är det klassiska temat för Zelda man så väl kommer ihåg. Sen att Link är en trotsig tonåring i serien gör bara allting mycket bättre, speciellt om man förväntar sig den tysta hjälten vi alla är vana vid.
Dela era minnen och klassiska filmer eller serier ni såg, för jag vet att det finns mer där ute än de jag nämnde här. Och jag är väldigt nyfiken på vad ni har för minnen när det gäller den första spel adaptionen ni såg första gången.