Det finns ett begrepp i spelbranschen som är lika viktigt som det är luddigt definierat. På svenska har det aldrig riktigt fått en bra översättning, men ”konsolsäljare” fångar andemeningen ganska väl.
Det handlar om ett spel så bra, så efterlängtat eller så tekniskt imponerande att de som annars aldrig skulle köpa en ny konsol plötsligt hittar pengarna någonstans. Inte för att de vill ha maskinen, utan för att de måste ha spelet, och spelet råkar bara finnas på en viss konsol.
Det är en udda ekonomisk mekanism om man tänker efter.
En hårdvarutillverkare kan pumpa in miljarder i utveckling och marknadsföring, men i slutändan är det ofta en enda mjukvaruprodukt som avgör om konsolen blir en missräkning på ett lager eller slutsåld i tre månader.
Det handlar om en killer app.
Historiska killer apps
Super Mario Bros, ett spel som praktiskt taget definierade vad ett plattformsspel skulle vara och som fick en hel generation barn att tigga sina föräldrar om en ”Nintendo.”
Företagsnamnet blev synonymt med konsolen självt.
Sonic the Hedgehog, ett spel designat uttryckligen som ett vapen mot Nintendo. Det skulle vara snabbare, coolare och ha attityd. ”Genesis does what Nintendon’t” var inte bara en slogan, det var en krigsförklaring, och Sonic sålde maskinen på ren fart och attityd.
Super Mario 64 visade upp vad tredimensionella världar kunde vara, och GoldenEye 007 uppfann i praktiken förstapersonsskjutaren på konsol och gjorde N64 till den maskin man samlades runt hemma hos kompisar som hade en.
Vi brukade hyra en Nintendo 64 med 4 kontroller och GoldenEye på Videofilmcenter i Huskvarna. Man fick konsolen, spelet och kontrollerna över en helg för några hundralappar. Allt kom i en bärväska, men att bära hem den på cykel var ett eget äventyr.
Senare vändes allt upp och ner med Final Fantasy VII. Ett japanskt rollspel med förrenderade bakgrunder och en episk berättelse som fick en hel generation att inse att spel kunde vara mer än plattformshopp.
Någonstans här insåg vi att Sony, uppstickaren, var värd att satsa på.
Xbox existerade knappt som varumärke innan Halo: Combat Evolved kom och visade att Microsoft menade allvar. Det spelet sålde fler Xbox-konsoler än något marknadsföringsbudget någonsin hade kunnat göra. Ett tidigare Mac-exklusivt spel är idag så starkt associerat med Xbox att det skulle vara svårt tänka sig något annat. Även om de gjort avsteg den här gången och släppt remaken till PS5.
Hela världen undrar vad de tänker med… men mer om det sen.
Sen hade vi förstås Wii Sports, som inte ens var ett spel man köpte, det låg i lådan. Men det fick både mormor och farfar att svinga en fjärrkontroll i vardagsrummet och gjorde Nintendo till marknadsledare igen genom att helt enkelt hitta en ny publik.
Men för mig var Playstation 2, och Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty som fick mig att köpa maskinen.
Mopeden, Hideo Kojima och demot
Här blir det personligt. Jag och min bror ville ha en PS2 mer än vi ville ha nästan något annat i livet, men vi hade ingen som helst plan för hur vi skulle få ihop pengarna.
Det som fällde avgörandet var inte ens ett fullständigt spel, det var ett demo som ryktades ingå med Zone of the Enders, ett robotspel som jag inte var ett dugg intresserad av, inledningsvis.
Det var demot till Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty.
Regnet som studsade mot metalldäck med en detaljrikedom vi aldrig sett i ett spel, ljudmixningen, musiken, sättet Snake rörde sig på, kamerorna som kändes som riktig filmregi. Vi spelade det demot om och om igen tills vi kunde varenda skugga i det.
Och sedan fanns Zone of the Enders med som ett bihang, ett Kojima-projekt som praktiskt taget levde i skuggan av MGS2-demot som följde med, men som ändå etsade sig fast.
Mecha-actionspelet hade en helt egen känsla, snabbt, akrobatiskt, annorlunda mot allt annat vi spelat, och det blev på sätt och vis min personliga ingång till en helt ny genre. Det är märkligt hur ett spel som knappt någon minns idag ändå kan bli den där personliga tråden man drar med sig i decennier.
Vi hade en moped. Den var vår frihet på riktigt, det enda sättet att ta sig någonstans utan att fråga föräldrarna.
Och vi sålde den. För en Playstation 2.
Det säger något om vad en bra produkt, rätt paketerat, i rätt ögonblick, kan göra med två tonåringars omdöme. Och det säger något om hur mäktig konsolsäljar-mekaniken egentligen är. Det var inte marknadsföring som fick oss dit.
Det var fem minuter regn på en tanker.
Inga killer apps efter 6 år
Jämför det med läget idag. Playstation 5 och Xbox Series X/S har funnits i sex år utan att något enskilt spel spelat rollen som Mario 64, Halo eller MGS2-demot en gång gjorde. Vissa vill hävda God of War:Ragnarok. Jag vill hävda att del 1 var bättre.
Delvis handlar det om att spelen tar absurt lång tid att göra nu, produktioner på sju, åtta, ibland över tio år är inte längre ovanligt för de riktigt stora titlarna. Med de tidsramarna hinner en hel konsolgeneration nästan komma och gå innan det stora spelet som skulle sälja den är klart.
Halo Infinite släpptes över ett år efter Xbox Series, och då var det dessutom ett ganska dåligt spel. Och Fortnite säljer inga specifika konsoler för att det redan finns överallt.
I höst kan något faktiskt hända
Men i november kan det ändå hända igen. Grand Theft Auto 6 har release satt till den 19 november 2026, efter två tidigare förseningar, och det är svårt att hitta en enda annan titel som har den sortens gravitation just nu.
Take-Two har själva sagt att de förväntar sig rekordnivåer i intäkter under räkenskapsåret som spelet lanseras i, och konsolpriser eller inte, det är fullt rimligt att tro att GTA 6 blir den där sällsynta varan som får folk att köa utanför butiker igen.
Det finns en detalj i det här som förtjänar sin egen passage, för den säger något om vart hela branschen är på väg. När GTA 6:s förbeställningar öppnade blev det snabbt tydligt att den fysiska utgåvan inte skulle innehålla en skiva, bara en kod i en ask.
Rockstar bekräftade själva att lanseringsversionen inte kommer på skiva, oavsett hur mycket fans efterfrågade det, med argument som handlar om läckor och om att digital distribution helt enkelt är mer lönsamt när ett spel kostat över en miljard dollar att utveckla.
Bara dagar senare kom Sony med en egen nyhet som i efterhand knappast känns som en slump.
Och nej, jag ska inte tjata om det igen. Spelet kommer med all sannolikhet att sälja slut på båda lägers konsoler och lämna PC-spelare suktandes.
Nästa generations killer apps?
Det är en ironisk cirkel att gå runt i. Det var en fysisk demo-skiva som en gång fick två tonåringar att sälja sin moped för en Playstation 2. Tjugofem år senare är det spelet som ska sälja nästa konsolgeneration nästan garanterat det första stora exemplet på att den fysiska skivan, som fenomen, håller på att försvinna helt.
Och framåt så lockar inte Playstation 6 och Project Helix med några nya spel, utan det pratas bara om teknik.
Jag har svårt att tro att varken entusiasterna eller Fortnite-spelarna kommer punga ut stora summor pengar för bättre prestanda.
Nobody cares.
Och åter till Microsoft, som kanske är det tydligaste exemplet. De var i praktiken ett trist mjukvaruföretag som gjorde Windows och Office. Tråkigt, företagsvänligt, charmlöst. Sen släppte de Halo till Xbox, och plötsligt brydde sig en hel generation om vad Microsoft höll på med. Det var aldrig Windows, Co-pilot eller Azure som fick folk att köpa en X-låda under TV:n. Det var Master Chief. Det var deras killer app.
De sålde bort sin egen killer app-strategi för att jaga spelare på PC, Xbox och PS5.
För egen del, om Sony imorgon sa att PS6 släpps 2028 med Last of Us: Part III som lanseringstitel, hade jag betalat vad som helst. Jag hade accepterat allt de bad om, helt digitalt, ingen fysisk utgåva, vad som helst. Det är inte hårdvaran jag bryr mig om. Det är inte specs, ray tracing, det är inte skivan och det är inte heller SSD-hastigheter. Det är att jag vill spela nästa kapitel i en historia jag bryr mig om.
Det kvittar om ni inte släpper något på skiva efter 2028. Det finns väl inget att lägga på skivan i fråga ändå.
Det enda vi vill ha är en ny killer app.