Det fanns något alldeles särskilt med att kliva in i en arkadhall. För de allra flesta barn så var beskedet om att få åka till Liseberg fyllt av förväntan kring karuseller, berg- och dalbanor och kanske att få äta en hamburgare eller två. Men inte för mig och min bror Marcus.
Jag såg på mina föräldrar att de var semibesvikna över när jag sa att jag ville göra något helt annat på Liseberg. ”Han gör ju inget annat än att spela hemma också” inbillar jag mig att de tänkte. Nåväl, för en kort tjockis med Los Angeles Kings-tröja så var det i arkadens miljö som jag fick vara mig själv.
Liseberg hade en sån plats. Mitt bland allt kaos och sockervadd låg arkadhallen som ett tempel för den som visste vad som väntade innanför. Trist nog var vi alltid tvungna att gå in på Liseberg från andra sidan. Där och då irriterande, men idag minns jag det som en marsch till himmelriket.
Den finns kvar än idag, och har några guldklimpar kvar som fortarande ger fantastiska upplevelser. Men, mycket har ersatt med shuffleboards och air hockey. Såklart också kul, men det var verkligen inte därför jag sprang till arkadhallen som 10.
Luften var tung av elektrisk förväntan. Ljudet träffade en redan i dörren, en symfoni av explosioner, motorljud, ”You win!” och syntettoner som smälte samman till något som bara kunde beskrivas som arkadens egna soundtrack. Det var en värld som inte existerade någon annanstans.
För er kids som missade den här tiden kanske det är svårt att föreställa sig ”the appeal” med att spela utanför hemmet. Men under 90-talet och en bit in på 2000-talet var det hit man gick när man ville uppleva något som hemmakonsoler helt enkelt inte kunde erbjuda.
Ta Sega Rally 2. Stolen vibrerade under dig, ratten ryckte i händerna när däcken tappade greppet i en grusig kurva. Det var inte ett spel, det var en känsla i hela kroppen. Under samma period som Sega Rally 2 kördes i arkadhallarna så spelade jag Gran Turismo hemma på TVn, ett spel som verkligen imponerade, men det var ändå en helt annan sak. Arcade-perfect hade ännu inte kommit till hemmakonsolerna, och skillnaden i upplevelse var inte mätt i pixlar eller polygoner, det var en eller två generationers skillnad i hur spelet tog tag i dig.
Idag ser förutsättningarna annorlunda ut. Den fysiska arkadhallen har till stor del försvunnit, det känns lika sorgset som när man vet att videobutikerna inte existerar längre, eller att man som barn aldrig någonsin igen behöver vara på sin vakt för att spela in sin favoritmusik från radio.
Men arkadens arv lever vidare på ett sätt som vi knappast kunde föreställa oss. Emulatorer som MAME och Teknoparrot har gjort det möjligt att spela arkadklassiker från i princip varje generation.
MAME är det stora arkivet. Där finns tusentals titlar bevarade. Det är spelhistoria i sin mest koncentrerade form. Teknoparrot tar vid där MAME slutar och hanterar nyare och mer tekniskt avancerade arkadspel, titlar som Sega Rally 3, Mario Kart Arcade GP och Luigi’s Mansion Arcade, spel som aldrig fick någon riktig hemversion. Som grädde på moset har många förstått att ett modernt gränssnitt till detta behövs för att spelas på modern hårdvara. Här finns en del att välja på, men de mest framträdande är Emudeck och Launchbox. Det sistnämnda om du vill pilla en hel del själv.
Är man nyfiken på arkadens svunna värld är Arcadepunks.com ett naturligt första stopp. Sajten samlar releaser, guider och resurser för den som vill dyka djupare ner i ämnet. Värt att notera är att ett konto krävs för att ta del av det mesta som finns där.
Få förunnat så har jag en arkadmaskin hemma i källaren. Det är inte arkadmaskin i klassisk mening att den endast kör ett spel, utan har bits and pieces både från dåtid och moderna spel från exempelvis Steam. Drömmen är att spela tillsammans med min lille son, så att han också får uppleva magin av Arcade Perfect.
Det är mitt sätt att återvända till något som en gång bara existerade i ett rum fullt av blinkande ljus och höga ljud, och inse att känslan, mot alla odds, fortfarande sitter kvar.
Länksamling: