Jag minns fortfarande känslan av att stå i hyllan på Siba på A6 med lådan i handen.
Jag kunde ingenting om datorer. Noll koll på processorer, grafikkort eller vad ”systemkrav” ens betydde i praktiken. Det jag visste var att pappa, efter en hel del övertalning från min bror Marcus, äntligen hade skaffat en ny dator till hemmet. Han skulle köra Works (som det hette då), och skriva offerter typ. När han var klar för kvällen fick vi spela på datorn, bara vi inte ”sabbar nåntning”.
Så min logik var busenkel. En ny dator borde ju klara alla spel som finns.
Jag hade hört snacket om att spel på dator ”kunde lagga” om datorn var för dålig, men jag kopplade aldrig ihop det med att det faktiskt handlade om hur ny och hur dyr datorn var, inte bara att den var ny.
Så jag chansade. Kingpin: Life of Crime blev valet, mest på känsla och omslagsbild. Järnrör och mörka gränder.
Allt har en origin story
Mina referenser i FPS-genren var i princip obefintliga förutom två titlar. Doom och Duke Nukem 3D. Två spel byggda på snabbhet, färgglada demoner eller pixliga attityd-actionhjältar, och en tydlig ”skjut allt som rör sig”-känsla. Upplevelsen var dessutom ganska upphackad hittills då den typen av spel aldrig funnits hemma, utan fick spelas hos grannar och vänner.
Kingpin var något helt annat än vad jag hade upplevt tidigare, och det tog mig ett tag att förstå det.
Vad är Kingpin: Life of Crime?
Spelet är ett FPS utvecklat av Xatrix Entertainment och utgiven av Interplay Entertainment i juni 1999. Det byggdes på Quake II-motorn och släpptes för Windows.
Ljudspåret stod hiphopgruppen Cypress Hill för, med tre låtar hämtade från deras album 4 (eller IV kanske man måste skriva).
Storymässigt är utgångspunkten enkel men brutal.
Huvudpersonen inleder spelet svårt skadad efter att ha blivit misshandlad av Kingpins hantlangare, och resten av spelet handlar om ta ut din hämnd, ett järnrör i taget.
Kontroversen som nästan begravde spelet
Timingen kunde inte ha varit sämre. Kingpin släpptes strax efter skolskjutningen på Columbine High School, vilket drog till sig kontroverser som fick flera återförsäljare att plocka bort spelet från sina hyllor.
Enligt Wikipedia debatterades spelet till och med i den amerikanska senaten och pekades ut i en rapport om våldsamma tv-spel, vilket ledde till att utvecklarna byggde in ett lösenordsskyddat ”safe mode” med mindre våld och pipljud istället för svordomar.
Samma grej hände Mortal Kombat (ett spel som min mamma köpte till mig som 7-åring). Där fick utvecklarna censurera spelet bakom en kod, men det blir en artikel i sig framåt.
Vill ändå dock säga: Tack mamma, du är bäst! ❤️
Ironiskt nog blev Kingpin också sista spelet för studion som gjorde det. Xatrix Entertainment, grundat i Los Angeles 1994 och mest känt för Redneck Rampage och Cyberia, lades ner strax efter releasen och bitarna som blev kvar pusslades om till Gray Matter Interactive.
En ny typ av FPS
Här kolliderade mina förväntningar rejält med verkligheten. Doom och Duke Nukem handlar om ren, okomplicerad förintelse. Hitta vapen, spring framåt, döda allt. Kingpin bjöd istället på ett tempo som kändes trögare och mer eftertänksamt. Du kunde exempelvis ta kontroll över ett gäng, beordra dina ”goons” att anfalla, försvara eller knäcka kassaskåp för att skrapa ihop pengar till bättre vapen, och spelet hade dessutom inslag av dialog, handel och utforskning.
Varken Doom eller Duke ens flirtade med sådant. Möjligtvis Duke Nukems one-liners, men jag tror inte skådisen där väntar på sin Oscar fortfarande.
Att gå från ”spring och skjut” till ”prata med torpeder, hyra folk, handla ammunition” var en rejäl omställning, och något som Xatrix borde få mer cred för.
Kingpin 2 = Condemned
Det här var jag nyfiken på att kolla upp ordentligt, eftersom jag länge gått och trott att jag såg ett släktskap mellan Kingpin och Condemned: Criminal Origins. Åtminstone levde jag länge i en tro om att det var samma utvecklare, utan att ha någon fog för mitt påstående.
Condemned och dess första sekunder med det där sjaskiga, urbana, closeup-brutala gjorde att hela tonläget kändes bekant.
Efter att ha grävt i det hela verkar det dock inte finnas något etablerat, dokumenterat samband mellan spelen. Condemned utvecklades av Monolith Production, medan Kingpin gjordes av nedlagda Xatrix som sagt. Det enda gemensamma de här två kanonspelen har är väl att utvecklarna har lagts ner, tyvärr.
Det som stämmer är att båda spelen delar ett liknande tonläge. Nedgången, urban miljö, närstridsfokus mot desperata, våldsamma karaktärer, och en mörk, smutsig stämning långt från den mer färgglada actionkänslan i Doom eller Duke Nukem.
Men det handlar mer om ett gemensamt ”vibe” inom genren än om ett faktiskt släktskap i utveckling eller uttalad inspiration.
Räkna inte med en del 2
Kingpin fick trots allt ett långt liv efter den giftiga lanseringen, med en lojal community som drivit multiplayer-servrar i decennier, och till fixat fram en HD-remaster. En sequel var planerad redan 2004 men lades sedan på is. Att bolag håller så hårt i sina intellektuella rättigheter är ibland helt hål i huvudet.
Settingen är det som verkligen sticker ut. En säregen retro-tidsperiod som blandar 1930-talets artdeco med modern teknik och idéer, beskriven i manualen som ”ett förflutet som aldrig hände”. Hissar, monorails och art deco-arkitektur blandas med gangsterkriminalitet, korruption och grovt språk.
Hellre att något dör än att någon tar en risk.
Jag hoppas att vi får se ett nytt Kingpin nån gång, och även ett nytt Condemned. Moderna utforskar-FPS har mycket att tacka dessa två spel för, men idag blir resultatet mest skräck eller walking simulators.
Kingpin förtjänar bättre.