Låt mig ta er med på en av spelvärldens kanske mest galna historier. Vi kommer prata om (enligt mig) världens bästa spelgenre: den så kallade ”brawlern”, eller Beat ’em ups som de oftast benämns av branschen.
Det här berättelsen om Paprium – ett mästerverk begravt i en av spelhistoriens värsta skandaler.
Jag växte upp med Streets of Rage 2. Jag och min bror Marcus hyrde det gång på gång innan vi till slut lyckades köpa loss vår egen hyrkopia på Videofilmcenter, den dagen de bytte ut hyllorna mot nyare spel.
Den kassetten, med skrynkligt omslag och allt blev något av en helig relik i vårt barndomshem. Mamma satte sedvanligt en adresslapp på kassetten så att vi inte skulle slarva bort den.
Att gå genom stadens gator, plocka upp en hel grillad kyckling ur en soptunna och nita skalliga skinnjackeklädda töntar med ett järnrör är fortfarande en av de renaste formerna av spelglädje som finns.
Så när jag 25 år senare hörde talas om ett nytt beat ’em up till Mega Drive, med ambitionen att bli en andlig efterträdare till just Streets of Rage 2, spetsade jag öronen direkt. Det spelet hette Paprium. Och historien om hur det kom till är en av de mest absurda jag stött på i spelbranschen.
Meloner
WaterMelon grundades av brasilianaren Tulio Adriano Cardoso Gonçalves och fransmannen Gwenaël ”Fonzie” Godde. Bolaget hette från början Evermind Development, men namnet ströks eftersom det lät för seriöst (ni kommer snart bli varse att de var allt annat).
En vattenmelon är däremot juicy, och det var precis känslan man ville förmedla med spelen.
Ursprunget var ännu blygsammare: ett fangjort Mega CD-spel kallat Tavern RPG, som runt 2004 började arbetas om till ett ”riktigt spel” och döptes om till Pier Solar and the Great Architects. Nu styrdes även utvecklingen om till Mega Drive. Pier Solar släpptes 2010, blev en succé och såldes på flera marknader runt om i världen.
Helt otroligt för ett spel till en konsol som då redan var två decennier gammal.
Framgången ledde till en HD-version som finansierades via en lyckad Kickstarter 2012, med en Wii U-version som sträckmål. Men det var också under den här perioden som sprickorna i bolaget började synas. Fonzie flyttade tillbaka till Frankrike och började i allt högre grad stänga ute sin medgrundare från information om tillverkning och projektriktning.
Min gissning är att det var några substanser inblandat också. Kanske vin, kanske något starkare, men förmodligen både och.
Tulio lämnade bolaget i slutet av 2014, efter vad han själv beskrivit som ett samarbetsklimat där Fonzie tappade förtroendet för honom och blev alltmer paranoid. Kort därefter flyttade bolagets betalningsmottagare till en enhet i Hongkong, kopplad till ett offshorebolag, vilket senare skulle göra det betydligt svårare för besvikna kunder att veta vem de egentligen skulle rikta klagomål mot.
Den franska profilen
Gwenaël Godde, känd som Fonzie, är den som blivit kvar i förarsätet och den som bär det tyngsta ansvaret för allt som gick snett.
Han var den som programmerade Mega Drive-motorn till Pier Solar, och efter Tulios avhopp blev han i praktiken ensam ägare till både bolaget och all information om hur spelen faktiskt tillverkades. Genom åren har han byggt upp ett mönster: vaga uppdateringar, långa tystnader, och förklaringar som varit svåra att verifiera.
Exempelvis som när han 2016 hävdade att ett helt utvecklarkit hade tappats bort av flygbolaget Air France, ett påstående som en person med direktkontakt med både Fonzie och flygbolaget senare ifrågasatte offentligt, då ingen hos Air France kände till någon förlorad försändelse.
Lägg därtill PayPal-konton som frystes, tillverkningsproblem som aldrig riktigt förklarades, och ett återkommande behov av att trolla sina egna kunder (mer om det snart) och du har en person som gång på gång prioriterat sin egen kontroll över projektet framför de människor som faktiskt betalat för det.
Första finansieringsrundan
Här är det värt att reda ut något från början som Internet verkar ha fått om bakfoten. Paprium, eller Project Y som det hette först, finansierades ursprungligen inte via Kickstarter utan via WaterMelons egen sida Magical Game Factory, där man köpte en digital valuta kallad ”gems” för att rösta fram spelets plattform, genre och stil.
Förhandsbeställningar öppnade 2017.
Kickstartern kom först 2021 efter att grundspelet knappt (bara delvis) levererats för att finansiera porteringar till PS4, PS5, Steam, och senare Dreamcast, Switch och Game Gear. Den kampanjen övertecknades till 300 procent.
Ironin är svår att missa.
Fransmannen startade en helt ny insamling riktad mot samma kunder som i många fall fortfarande väntade på att få sin ursprungliga beställning från deras webb skickad.
Spoiler: I de flesta fall fick de inget spel.
Bevis börjar dyka upp
När trailers och gameplayklipp från Project Y till slut började dyka upp inför 2017 tog hypen fart på riktigt. Grafiken, den cyberpunkinspirerade estetiken och löftena om en anpassad hårdvarukrets fick retrocommunityn att koka. Det som visades såg fantastiskt ut.
Problemet var bara att det skulle dröja ytterligare tre år innan något faktiskt låg i en brevlåda.
I oktober 2018 höll WaterMelon en fest i Paris för att fira Mega Drivens 30-årsjubileum och passade samtidigt på att för första gången visa upp en spelbar version av Paprium för allmänheten.
Det blev en katastrof.
Nivåerna var tomma, fienderna saknades nästan helt, och spelet kraschade flera gånger under demonstrationen inför besökare och pressen. Fonzie försvarade sig med att man medvetet visat en prototyp för att inte förstöra överraskningen för dem som snart skulle få sina exemplar.
Två år senare, hävdade han istället att den versionen som visades faktiskt var den färdiga. De två förklaringarna går knappast ihop, vilket ganska väl summerar hur kommunikationen kring projektet fungerat rakt igenom.
Knappt någon fick sitt spel
Efter ytterligare förseningar (frusna PayPal-konton, problem med den specialbyggda kretsen i kassetten, ett uppdaterat löfte 2019 om att bara redan förhandsbeställda exemplar skulle tillverkas) skickades de första kopiorna av Paprium äntligen ut i december 2020.
Detta är alltså hela 8 år efter tillkännagivandet. De första partierna hade dessutom tekniska problem.
Jag gissar att mitt eget exemplar är från detta parti. Om man skakar kassetten så hör man ett löst monterat kylelement, det liksom bara ligger där. Bra gjort! Om man skruvar upp kassetten kan man även se massa medel som gömmer kretsen, gissningsvis för att stoppa reverse engineering.
Spelet led dessutom av kompatibilitetsproblem som gjorde att spelet inte startade på vissa klonkonsoler eller ens på vissa äkta Mega Drive-revisioner utan att en 32X var inkopplad.
I februari 2021 meddelade WaterMelon att alla exemplar var slutsålda, och nästan samtidigt att bolaget sålde ut sina immateriella rättigheter, inklusive Pier Solar och Paprium, efter uppgifter om att bolagets tillgångar hade beslagtagits.
Många som betalat stod fortfarande utan sitt spel.
Blåsningen flyttar till Kickstarter
Som om detta inte räckte lanserades alltså en Kickstarter i oktober 2021 för portningar och en ny arkadsticka. Kampanjen blev en stor ekonomisk framgång på pappret.
I verkligheten rapporterade många backers, även flera år senare, att de aldrig sett vare sig grundspelet, de utlovade porteringarna eller den nya hårdvaran. 2024 hade situationen blivit så infekterad att en dedikerad sajt, Paprium Case, startades av besvikna kunder för att samla vittnesmål och sätta press på Fonzie och WaterMelon.
Samma år cirkulerade även en historia om att ett franskt lager fullt av oskickade Paprium-exemplar hittats, vilket senare visade sig vara en hoax.
Paprium Case-initiativet har inte stannat vid ilskna forumtrådar. Man har rapporterat oegentligheterna till amerikanska FTC samt till Kickstarters huvudkontor i Brooklyn, och i Frankrike har flera brottsanmälningar lämnats in.
Enligt sajtens egna uppgifter hade man i mitten av 2025 samlat in över 120 formella polisanmälningar och caset var nu under utredning.
Fonzie själv har vid enstaka tillfällen svarat via Kickstarter-sidan med korta tekniska uppdateringar om kontrollen Grand Stick IV, men har i övrigt lyst med sin frånvaro gentemot den grupp som organiserat sig mot honom.
Stringtrosorna
Mitt i allt elände finns en detalj som blivit legendarisk i sin egen rätt. Vi har tidigare här på sajten pratat om mervärde i form av Collectors editions.
I Papriums fall och den så kallade ”Investor’s Edition”, som skickades till de allra tidigaste backers, fanns utöver en rosa kassett, en spelkarta och ett handskrivet vykort från Fonzie, också ett par läderstringtrosor.
Ingen har någonsin fått en förklaring till varför.
Det säger ganska mycket om hela projektets aura av ”vi gör precis vad vi känner för” och vi är helt körda i huvudet.
Ska vi lägga pengar på att få ut fler spel? Nej, hold my beer. Stringtrosor!
Ett oväntat mästerverk
Men nu till den stora, märkliga sanningen i hela den här historien. Paprium är faktiskt bra. Mer än bra. Kassetten innehåller en egen specialbyggd krets, döpt DATENMEISTER, som främst gav extra RAM och fler ljudkanaler.
Med 80Mb är kassetten en av de största som någonsin sålts kommersiellt till Mega Drive. Visuellt pressar spelet hårdvaran till sin absoluta gräns. Det är ett oerhört vackert spel att beskåda på så gammal hårdvara.
Spelmekaniskt finns här riktigt coola banor, ett riskfyllt drogberoende-system (BLU) som gör spelaren snabbare men mer sårbar, och ett fyrspelarläge som kräver den egenutvecklade Grand Stick-kontrollen. Spelet har tajta kontroller, roligt och utmanande gameplay samt valmöjligheter kring vilken nivå du kan spela härnäst.
Det är, oavsett vad man tycker om kontroverserna runt omkring, ett spel byggt med en besatthet av detalj som man sällan ser ens i moderna produktioner.
Streets of Rage 2 är en absolut favorit, men jag skulle påstå att Paprium är ganska tätt bakom i kvalitet och spelkänsla.
Släktskapet med Streets of Rage är ingen slump. WaterMelon sökte uttryckligen efter spelutvecklare med erfarenhet av Final Fight, Streets of Rage 3 och King of Fighters, och kompositören David ”Groovemaster303” Burton är samma person som stod bakom musiken i det välkända fanprojektet Streets of Rage Remake.
Musikaliskt och grafiskt talar Paprium samma språk som spelen jag växte upp med, bara mer avancerat, mer ambitiöst och med fler system som pratar med varandra under skalet.
Det är det som gör hela historien så tragikomisk. Paprium är, rent spelmässigt, precis den hyllning till genren som den utlovades vara. En påkostad, tekniskt banbrytande spirituell efterföljare till Streets of Rage 2, byggd av människor som uppenbarligen älskade den eran lika mycket som jag och min bror gjorde framför vår hyrda kassett.
Men vägen dit kantades av år av tystnad, halvsanningar och ett företag gömt bakom en adress i Hongkong. Komplett med en fransk galning som konsekvent prioriterat vinflaskan och mystik framför sina kunders förtroende, och till slut polisanmälningar om bedrägeri på båda sidor Atlanten.
Fonzie må ha byggt ett av de mest imponerande Mega Drive-spel som någonsin gjorts. Han har också, om anklagelserna stämmer, lurat hundratals människor på pengar de aldrig fick tillbaka i form av vare sig spel eller ersättning.
Båda sakerna är sanna samtidigt, och det är precis därför Paprium inte förtjänar sin plats bland giganterna. För en samlare är det lite av en grail att ha i samlingen, men för andra som bara gillar genren så hade jag istället emulerat spelet. Det går ändå inte att köpa så skulle väl inte påstå att man kan stjäla något om det inte finns.
Du kan emulera Paprium genom att använda en specialanpassad version av emulatorkärnan Genesis Plus GX i RetroArch, eftersom spelet kräver extern musikuppspelning via MP3/WAV-filer för ljudet.
Guide finns på Reddit.