Som jag antar ni vet vid detta laget så kommer jag från den lite äldre generationen av gamers. Detta betyder också att jag kommer från den generationen som fick nöjet att uppleva spel som Silent Hill och Resident Evil utan spoilers, och utan Youtube.
När man tänker tillbaka så hade man det förbannat bra faktiskt. För man visste aldrig vad man fick se eller vad man fick uppleva, vilket bara gör allt så mycket bättre egentligen.
Första gången jag spelade Silent Hill till exempel var på demoskivan man fick med Metal Gear Solid. Ett helt otroligt spel, men vi pratar om Metal Gear en annan gång. För jag kommer så väl ihåg när jag satte i demot i mitt Playstation för första gången, hur allt bara fångade mig direkt.
Först förstod jag ingenting av vad det var eller vad jag skulle göra, men jag älskade det. Tills jag kom till skolan och allting bara ändrades direkt. Allting blev hundra gånger mer creepy, femton gånger äckligare, och jag skapade en hatkärlek till hela spelet.
När man tänker efter så var det ganska sjukt hur jag knappt reagerade eller brydde mig om att springa runt i själva staden i ”Opening” demot, utan att det var först i skolan i ”Battle” demot jag började reagera och känna mig rädd på ett sätt. Kollar man tillbaka och spelar det idag så är det ju faktiskt ljuden i ”Opening” demot som borde gjort att jag nästan sket i brallan direkt.
Men så var det inte, vilket är lite intressant.
Sen är ju inte direkt Midwich Elementary School ett trevligt ställe att springa runt i om man säger så, det där satans ljudet blandat med musiken och alla förbannade dvärgar som försöker suga av en. När jag tänker efter, så är det faktiskt inte så konstigt att jag kände mig rädd först i ”Battle” demot.
Vem fan vill bli avsugen av en jävla dvärg med en kniv liksom? Speciellt när fanskapet försöker döda en samtidigt.
Och på många sätt var det exakt samma med Resident Evil när man spelade det första gången. I alla fall för mig. Inte dvärgar som försöker suga av en, utan känslan av skräck.
Det var min kusin som introducerade mig till Resident Evil, samma kusin jag spenderade sommaren med att bränna PS1 spel vi hyrde, och jag kommer ihåg att han kom hem till mig över sommarlovet det året och det första han sa var ”vi måste spela detta, du kommer skita ner dig”.
Nu sket jag ju inte direkt ner mig, inte fan väntade vi tills det var mörkt heller, men jag hade en rullgardin så vi drog ner den och hängde för täcket för att få rummet så mörkt som möjligt.
Sen jävla drog vi igång spelet.
Vid detta laget hade min kusin redan klarat det, så han visste ju självklart vad som skulle hända hela tiden. Däremot så älskar jag den snubben för han spoilar aldrig något, gör han fortfarande inte, inte ens om du envisas.
Vilket i och för sig inte gjorde saken bättre när man sitter där i ett kolsvart rum, enda ljudet och ljuset är från TV’n, och introt till Resident Evil startas.
Känslan satte sig direkt, en mindre panik kombinerat med ”vad fan är detta?” typ.
Men fy fan vad bra spelet var tack vare det.
Zombien som glor på en när man stör honom mitt i hans middag var creepy, lite smått äckligt, men det var inte förrän jag insåg att han faktiskt följde efter en genom dörren som jag blev lite rädd och tänkte ”vad i helvete är det som händer?” Medans min kusin satt där och småflinade åt min panik.
Samtidigt så vande man sig fort hur spelet fungerade.
Tills man kom till korridoren där hundfan hoppar genom fönstret och ger dig en mindre hjärtattack. Första gången det hände för mig så sket jag nästan ner mig, utan att överdriva, för hade inte räknat med att det skulle hända överhuvudtaget. Hjälpte ju inte att min kusin hade rätt om bruna kallingar heller.
En mindre hjärtattack och byte av fillingar senare, så var man igång och spelade igen.
Men det var på den tiden skräck faktiskt kändes som skräck. Åtminstone när det kommer till tv-spel överlag. Idag är det helt annorlunda, för idag går du oftast ut på nätet och kollar recensioner, streamers, YouTubers, allt möjligt innan man köper eller i många fall ens funderar på att köpa ett spel.
I många fall förstår jag, gör det själv då och då, men när det gäller skräckspel så vill man gärna gå in blind.
Känslan sätter sig på ett helt annat sätt när man går in blind.
Samtidigt blir man oftast förbannad och besviken på spelen när man gör det, för man inser då att majoriteten av skräckspel fokuserar på jumpscares snarare än det psykologiska som Silent Hill gjorde så bra en gång i tiden. Eller känslan av att bli förföljd som Resident Evil gjorde så bra.
Tyvärr är det inte jättemånga spel som lever upp till det idag, och jag saknar den känslan.
Det var därför, när Silent Hill 2 Remake släpptes som jag gick in blind. Så blind man kan gå in i en Remake av ett av ens favoritspel någonsin. Men Remaken till Silent Hill 2 är nästintill perfekt, för den gav samma slags känsla jag hade första gången jag spelade originalet.
Självklart var jag skeptisk till det först, för Remakes brukar inte direkt vara så bra tyvärr. Men Bloober visade vad de kan göra och jag ser fram emot deras nästa Silent Hill Remake som de förhoppningsvis håller på att utveckla just nu. Ryktena säger att det kan bli remakes på både ettan och trean härnäst, och oavsett vilket så ser jag fram emot det.
För just nu så tror jag att Bloober Team är dem enda som kan göra Silent Hill som Silent Hill ska vara, därav också göra skräck som skräck ska vara.
Annars har jag ett eget koncept redo om någon vill vara med och utveckla det.