När det kommer till just Sagan om Ringen så finns det oändligt med material att använda för att bygga ut det ännu mer åt nästan vilket håll man vill. Däremot så har vi miljontals fans som skulle bli skitsura om man bygger ett mindre universum i ett redan stort och etablerat universum om man tar sig för många friheter med det.

Vilket vi märkte med Shadow of War.

Även om båda spelen blev relativt populära och var coola som fan så var det väldigt många som hatade hur det var upplagt, speciellt med hur de gjorde Shelob.

Personligen så anser jag att universum som Tolkien’s Middle-Earth och hela Sagan om Ringen är till för att expandera och bygga inuti. För det finns ju miljontals med stories man kan komma på som på något sätt anknyter till böckerna eller filmerna.

Sen att vi har fått några absolut episka spel utav hela skiten är ju något man inte borde klaga över direkt. Allt från filmspel till strategi med episka settings och massiva strider.

The Lord of the Rings: The Two Towers till PS2 är definitivt ett av de spel folk verkligen älskar. En stor anledning är att man får spela i och se delar av filmerna som Peter Jackson aldrig tog med i dem, samtidigt som skådespelarna själva gör rösterna. Vilket gör allting förbannat mycket mer episkt på ett sätt.

Dock avskyr jag det spelet på mer än ett sätt, samtidigt som jag älskar det.

Det finns en viss hatkärlek där helt enkelt. Och även om spelen i Peter Jacksons trilogi är episka och riktigt jävla bra, så stör jag mig på att man inte kan skippa cutscenes, och hur jävla kassa kontrollerna är överlag.

Styrningen och fightingen är helt okej, men timingen är helt åt helvete och allting blir förbannat rörigt väldigt fort när hela skärmen skakar av explosioner och dylikt fram och tillbaka. Helms Deep är dock riktigt jävla coolt att springa runt i och fightas, men det är inte kul samtidigt för allt nästan är för mycket på grund av alla skakningar.

Alla moves är dessutom extremt veviga, vilket har sin charm, men spelar jag som Aragorn eller en väderkvarn? Ibland börjar man faktiskt fundera på det ju mer man spelar det. Dock följer det samma fightingprincip som det första The Witcher-spelet gjorde i strid, upprepande attacker utan variation. Vilket är lite tråkigt i längden.

Och att man inte kan skippa alla förbannat långa cutscenes hjälper inte direkt heller.

Laddningstiderna är uppenbart inte så jävla bra om man säger så då spelet kom till PS2, GameCube och Xbox, även GameBoy Advance. Hade totalt glömt bort hur långa laddningstider det var, för satt i över en minut och väntade på att få se min statusskärm.

Sen att spelen de släppte baserade på filmerna blev och är hyllade, älskade, och helt ärligt förbannat episka är en helt annan femma. De blev populära för att du fick spela som dina favoriter från filmerna samtidigt som alla hopp mellan sekvenser och gameplay ansågs vara seemless.

Idag när man spelar det så ser det förjävligt ut rent ut sagt, men måste erkänna att det var förbannat coolt hur det hoppade så snyggt mellan film och spel, även om skillnaden är markant idag. Speciellt med tanke på hur pass begränsad teknologin de arbetade med var.

Filmerna är ju klassade som mästerverk med både CGI och allt annat runt omkring. Spelen blev hyllade av samma anledning. För på den tiden var det inte jättelätt att få en snygg och cool transition mellan en filmad sekvens och gameplay, så därav är det förbannat coolt och långt före sin tid på många sätt.

Nu fanns det självklart andra spel som redan använde sig av samma funktion med hoppet mellan sekvens och spel, redan på PS1 fanns det. Dock var det väldigt få som gjorde det på en så pass episk och stor skala som dessa spel gjorde det.

Men det är också det som gör att man inte kan skippa cutscenes. Tyvärr.

Självklart förstår jag poängen med det, speciellt för ett spel som Sagan om Ringen, men fy fan vad det förstör flytet man är inne i efter en häftig och episk strid.

Jag kommer nämligen ihåg hur jag kände första gången jag spelade det. Farsan hyrde det på Video Film Center och överraskade mig med det en helg. Fan vad glad jag blev, för filmen var riktigt jävla ball även om jag inte direkt var något större fan första gången jag såg den.

Förrän jag såg extended edition och många fler saker helt plötsligt made fucking sense då alltså.

Det jag kommer ihåg primärt är hur häftigt det var första gången man spelade det och man såg hur scener från filmen gick så sömlöst mellan sekvens och gameplay, minns att jag tyckte det var riktigt coolt.

Tills jag spelade om det några månader senare och insåg att man inte kunde skippa sekvenser. Då försvann charmen väldigt fort för man vill in och slåss så fort som möjligt för man redan sett allting flera gånger.

Så redan då, relativt tidigt tvåtusental, så störde jag mig på att man inte kunde skippa sekvenser som kunde vara flera minuter långa. Störde mig så pass mycket på det att jag slutade spela det ganska fort.

Ändå köpte jag både De Två Tornen och Konungens Återkomst några år senare.

Båda spelen led av exakt samma problem dock. Oskippbara sekvenser som till slut får dig att vilja stänga av spelen.

Samtidigt så var det kul att göra ett återbesök, även om majoriteten av tiden spenderades på att titta på sekvenser snarare än att spela något.

Är The Lord of the Rings: The Two Towers värt att spela om?
Både ja och nej. Vill du uppleva de episka striderna från filmerna i ett mer personligt format, då ska du absolut spela det. Vill du kunna skippa sekvenser, så är svaret ett fett nej.

Spelet är skitbra i övrigt. Det har sina skavanker som alla spel har, men det har samtidigt sin charm. Att man dessutom kan spela som Aragorn, Legolas, Gandalf och andra gör ju allt så mycket bättre givetvis men frågan är om det räcker hela vägen fram. För även om du avgudar Sagan om Ringen så finns chansen att du kommer avsky spelet på grund av alla sekvenser man inte kan skippa.

Helt ärligt, det blir för mycket av det goda.

Vart kan du spela det utan att äga en fysisk kopia?
Du kan självklart emulera spelet. Min personliga rekommendation för Emulator är PCSX2 för PS2, även om det finns andra. Sen kan du ladda ner en kopia av det på Romsfun. Du kan välja att ladda ner spelet i BIN/CUE-format (Redump) eller det smidiga CHD-formatet för att spara lagringsutrymme.

Pricecharting, Juli 2026:

PAL: $4 LÖST, $6 CIB, $44 NYTT

NTSC US: $7 LÖST, $11 CIB, $54 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Lord Of The Rings Two Towers: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=lord+of+the+rings+two+towers

Trött på att prata om det också för den delen, skulle kunna dra ihop en hel förbannad roman på skiten vid detta laget.

Förstå detta först, Sony ljuger. Det är bara så enkelt det är.

Har sett många som inte fattar hur dålig situationen faktiskt är. Många sitter och säger ”skit i det, spelar ingen roll”, och många andra nötter säger saker som ”utvecklarna måste kunna tjäna pengar, så detta är bra för dem”, även dumma argument som ”Sony’s reor är sjukt billiga och bättre för alla”.

Okej.

Det spelar roll. För om du tror att spelen blir billigare så lever du i en fantasivärld och har inte sett hur industrin har behandlat sina fans och användare de senaste 15 åren med stigande priser, dåliga idéer och spel som inte levereras i tid. Och då ska vi inte ens gå in på dem spelen som är trasiga vid release heller.

Dessutom kan fysiska kopior av vara upp till 90% billigare för exakt samma spel digitalt.

Pratar vi nya spel bara, ja då är priset nästan detsamma givetvis, men jämför ett spel som kom ut för tre-fyra år sen och kolla priserna. Jag garanterar att du kan hitta den fysiska kopian en hel del billigare än den digitala, ny som begagnad. Reor räknas inte då de är sporadiska och varierar från butik till butik, därav opålitliga för faktiska siffror.

Men okej, vi ignorerar att spelindustrin har sagt i snart 10 år att spelen är för billiga och utvecklare inte tjänar några pengar längre.

Först och främst, det stämmer inte. Majoriteten av alla publishers inom industrin rapporterar omsättningar och vinster i miljarder varje år. Ändå sparkar de folk i drösor, ändå lägger de ner spel under utveckling, ändå slänger de in mikroslop-transaktioner i alla sina spel.

Dagens utvecklare svarar till aktieägare, inte fansen. Om du inte har förstått det vid detta laget så är du fan dum.

För det andra, det spelar roll, för att tar de bort fysiska tv-spel så tar de bort valmöjligheter. Tv-spel är då den enda median som inte har fysiska kopior längre. Musikindustrin säljer fortfarande CD-skivor och LP-skivor i enorma mängder. Filmindustrin säljer hela dröser av DVD och Blu-Ray filmer än i dag.

Streaming må dominera för både film och musik, men fysiska kopior säljer ändå i mängder. Varför? För att valmöjligheten fortfarande finns. Dessutom ger det dem en fin extra klirr i kassan vid bokslut. Något som tydligen Sony inte vill ha.

Sony’s siffror säger dessutom att Playstation Store inte finns tillgängligt för alla. För 120+ länder har inte tillgång till PSN alls. Inte ens hela Asien har det.

För tro det eller ej, men Asien består av mer än Japan, Kina och Korea. Varav alla tre har sin egen PSN med stabila nät överlag. Kina’s PSN är lite halvt speciellt då det anses vara censurerat, men företag både stora och små importerar fysiska spel från Japan, Korea, USA och även Europa på grund av restriktioner på PSN.

Med andra ord, den fysiska marknaden är enorm i Kina även om landet är till mestadels digitalt.

Sen kanske man borde nämna att Japans fysiska marknad är massiv i alla avseenden, större än någon annanstans på planeten. Det existerar en hel kultur runt det med hundratals butiker runt om i det landet som endast säljer fysisk media.

I Filippinerna älskar de Playstation, samma i Vietnam. Men ingen av dem har en egen Playstation Store. De importerar därför fysiska spel och använder VPN för att kunna använda online funktioner för vissa spel. Precis som Kina gör i många avseenden.

Dessutom har inte Filippinerna det bästa nätet i världen, tyvärr.

Sen säger in-officiella försäljningssiffror från outlets hur Playstation 5’s digitala version inte utgör mer än 27% av Sony’s hela Playstation 5 marknad, och det är USA endast isåfall. Om det nu stämmer kan jag inte verifiera, men det är värt att tillägga då personen som läckt tidigare siffror om andra enheter och nummer har haft rätt i dem fallen.

Och siffrorna om hur bara sju spel har sålt mer än 100K fysiska kopior i USA glömmer nämna hur uppblåsta alla siffror om digitala köp faktiskt är. Siffrorna ger dessutom inte en helhet av den fysiska marknaden, för även om ett spel säljer 275K fysiska kopior så inkluderar det siffror från stora retailers så som Walmart, Amazon, etc medans de faktiskt kan ignorera mindre butiker för de inte är kopplade till samma system som de större butikerna är.

Sen är det självklart lätt att säga ”cope harder” till det överlag, men sanningen är att vi inte vet de totala siffrorna på något. Men kan du gå till Elgiganten och köpa en fysisk kopia av ett spel idag? Ja. Kan du göra det om 3-4 år? Troligtvis inte.

Sony säger dessutom också att digitala köp dominerar för dem. 

Det de glömmer nämna dock är ju att de räknar alla nerladdningar från Playstation Store som köp, detta inkluderar gratis saker man kan ladda ner, free-to-play spel, mikrotransaktioner och allt annat du kan ladda ner via Playstation Store. Inklusive digitala bonusar för pre-orders och fysiska spel.

För varje grej du laddar ner, gratis eller inte, skickar alltid ut ett kvitto där det står ”Tack för ditt köp”. Även om du inte betalade något för det, även om det bara var en gratis bonus som inkluderades i ditt köp från början. Dina gratis spel från PSN varje månad? Räknas som ett separat köp även om du redan betalar för premium och får spelet helt gratis.

Laddar du dessutom ner ett gratis paket av bonusar för ett spel så räknas varje sak i det paketet som ett separat köp för Sony. Så en enkel 100% gratis nerladdning kan de räkna som upp till fem eller fler köp via sitt system för att manipulera siffror att presentera till investerare och för marknaden för att kunna fösa bort fysisk media. Och det är inte bara Sony som gör det, Microsoft, Nintendo och andra plattformar gör exakt likadant.

Allt för att de ska kunna tjäna mer pengar och göra digitala spel dyrare.

Men du kan ju tro att spelen inte kommer stiga i pris och hur utvecklare inte tjänar pengar. Sanningen säger dock annorlunda, och det tar fan inte mer än 5 minuter att hitta all den informationen själv om man använder det man är född med, hjärnan.

Och bara för att Polygon, Gamerant, IGN och andra mainstream siter som lever på sponsrade inlägg och annonsörer säger något annat så betyder det inte att deras skitsnack stämmer. Det är välkänt hur både Sony och Microsoft har använt alla dessa siter för att sprida uppgifter som gynnar det de vill säga när sanningen säger något helt annat.

Men det är så det funkar med mainstream siter som dem, de är giriga och säljer gärna sin integritet till högstbjudande även om det går emot alla principer. De har bevisat det om och om igen. Sen att folk fortfarande läser deras skit i övrigt är något som förbigår mig, men det är som det är.

Fansen är oftast smartare dock, oftast.

Vi har dessutom redan sett ett liknande försök som Sony nu gör med Microsoft tidigare. 

Hur gick det för Microsoft då? Inte så bra om man säger så, de försöker fortfarande ta mark inom industrin efter deras misstag för snart 15 år sen. Ett misstag som nästan dödade Xbox One innan den ens kom ut på marknaden.

På tal om Microshit, nu vill de även slänga in annonser om du väljer att streama spel via deras plattformar. Ni vet, Stadia 2.0, fast Mikroshits egna version.

Deras officiella dokument säger hur annonsen ska synas innan man börjar spela och hur annonsen måste ha värde. Först och främst, det finns noll annonser med värde för den som tittar på dem. För det andra, har vi inte tillräckligt med annonser uppkörda i våra nyllen överallt dagligen som det är redan?

Tydligen inte, för snart kan alla Xbox och PC användare som använder Microsofts egna launchers och plattformar alltså få avnjuta annonser också. Och då det endast går att streama Xbox spel via deras egna launcher, så har du inga andra val.

Vad dessa annonser är vet ingen, men det är ju högst troligt att det är annonser för andra spel. Med andra ord kommer utvecklare betala hundratusentals om inte miljontals kronor för att synas inför dina ögon innan du får spela det spel du ville spela. Sen klaga på att de inte tjänar tillräckligt med pengar och hur spelarna gör dem fattiga när de inser de spenderat för mycket på annonser, som de alltid gör.

Nu säger de dock att man ska kunna slippa annonserna, men inga uppgifter om hur eller vad det innebär än. För deras dokument säger att spelare ska kunna spela på andra sätt än att behöva se en annons. Så med andra ord kan det bli att du får betala för att slippa annonser, även om du redan betalar för att kunna streama deras spel.

Men visst, vi säger att endast digitalt är bra.

Ni kan ju fortsätta intala er själva det. För ni kommer stå där sen med skägget i brevlådan och undra hur det kunde bli så dåligt som det blev. Det är så det alltid har slutat när vi tillåter bolag att göra som de vill.

För att avsluta hela den här skiten, så tycker man ju att vi borde förstå hur utvecklare sitter och klagar på att spel kostar $300 miljoner dollar att utveckla när det var deras egna val att spendera alla dem pengarna från första början.

Och sanningen är att några av de högst rankade och mest spelade spelen de senaste åren endast har kostat en liten del av vad de säger sig lägga ut på spelen.

GOTY 2023 vinnaren, Baldur’s Gate 3 hade en tredjedel av $300 miljoner dollar. Och GOTY 2025 vinnaren, Expedition 33, hade runt 3% av den budgeten. Palworld, ett av de mest populära spelen just nu kostade runt $6,7 miljoner dollar, till och med Kina’s storspel, Black Myth: Wukong som sålde runt 10 miljoner exemplar på några dagar kostade studion närmre $45 miljoner dollar.

Även Minecraft, vilket är ett perfekt exempel på många sätt, hade nästan noll i budget då Notch utvecklade det själv på sin fritid innan han började sälja det.

Och tro det eller ej, men Minecraft är fortfarande ett av de mest köpta och spelade spelen än i dag med över 300 miljoner sålda exemplar.

Det utvecklas dessutom fortfarande, nästan 20 år efter att det kom ut.

Våra farföräldrar hade böcker i hyllan, våra föräldrar hade VHS, LP och kassett band, vi hade CD skivor och TV-spel. Men vad ska våra barn ha i hyllan när de växer upp om allt blir digitalt framöver?

Ena spelet bättre än det andra.

Efter det så gjorde de en slags pivot till mer action snarare än survival horror, en genre de till mestadels var med och skapade. Jag hade nöjet och privilegiet att få uppleva allt detta genom mina tonårs dagar, och varje gång jag gör en tillbakablick så ser jag på det med ett stort leende.

Inte tonåren i sig, för de var hemska samtidigt som de var episka. Fester, tjejer, kompisar, tv-spel, supandes, och dumheter på moppen som faktiskt skulle tagit livet av mig ett flertal gånger.

Nu kan man tänka att det är tjejer, kompisar och fester jag ser tillbaka på med ett leende på läpparna, men det är det inte. Inte ens i närheten.

Det är tv-spel. Uppenbarligen.

Inte för att det kanske är så svårt att gissa då det är Lastgen.se jag skriver detta på, och vi pratar ju mest om tv-spel och hur vi upplevde spelen genom vår barndom gentemot något annat.

Men det är också det som gör Lastgen till Lastgen. Precis som Capcom är Capcom genom deras arbete med survival horror och fantastisk action.

Nu antar jag att majoriteten av er som läser detta känner till Dino Crisis. Och ifall ni inte gör det så uppmuntrar jag er att spela det för att uppleva det själva, givetvis utan guider och tutorials, för det är så vi på 90-talet upplevde det.

Nu är det kanske ganska uppenbart att Dino Crisis fängslade mig direkt. Inte bara för att det var Resident Evil med dinosaurier, utan för att det var ett helt nytt spel med helt nya karaktärer. 

Ett nytt äventyr och en ny story som faktiskt inte är helt urusel om man tittar på det.

Jag vet att många föredrar Dino Crisis 2, men för mig har originalet alltid varit det riktiga mästerverket. Vilket det absolut inte är några fel på, men det var ett shooting gallery snarare än ett äventyr. 

Visst, man spelar som Regina igen, men hur kul och bra det än må vara så kan det aldrig slå det första spelet. 

Inte för mig i alla fall.

Inte bara är Dino Crisis ett helt otroligt bra spel, det har även några av de bästa replikerna jag hört i ett spel. En replik, som jag och flera jag känner, rankar som den absolut bästa repliken någonsin kommer från Regina när hon ser en halvt uppäten kropp.

”That’s disgusting.”

Det är inte repliken i sig som gör den så bra, utan det är sättet hon säger den på som gör den så bra. Hur nonchalant hon levererar hela saken medans hon vevar med armen innan hon sätter handen på höften.

Det är klockrent och den absolut bästa leveransen av någon replik någonsin.

Första gången jag spelade det och kom till den sektionen så satt jag med min kusin, men vi spelade aldrig igenom det för vi hade inte tid till det. Livet kom tyvärr i vägen även när man var ung tonåring, framförallt när sommarlovet tar slut och vi insåg för sent vilket spel vi satt och väntade med.

Sånt är livet.

Dock så kommer jag väl ihåg när den repliken verkligen satte sig i huvudet på mig och det var när jag och en polare satt och spelade det i hans morsas lägenhet. Ingen av oss kunde sluta skratta och vi gladeligen laddade om och sprang till den sektionen flera gånger bara för att höra repliken igen och igen.

Så jävla bra är den.

Visst, nu finns det extremt många andra bra repliker från många andra spel med bra leverans också, men detta kommer från ett spel från 1999. Vilket bara gör allt så mycket bättre.

Sen kan man väl argumentera att Duke Nukem har en av de bästa replikerna i något spel som någonsin gjorts, framförallt en av de mest ikoniska. Men för mig så når den inte hela vägen fram, hur episk och ikonisk den än må vara.

Allt blir så mycket bättre när man inser hur pass dålig voice acting var på den tiden i tv-spel. Resident Evil skiner när det gäller dålig voice acting från just den tiden, dock är tvåan väldigt bra även om ljudkvalitén är urusel i jämförelse. 

Samtidigt så blev kvalitén snabbt mycket bättre runt millenieskiftet, men det är något speciellt med just Dino Crisis. Kanske är det för att hela voice acting delen är så pass bra överlag i hela spelet att just den repliken sticker ut så pass mycket. 

Eller så är det bara leveransen av det som gör den bäst. 

Oavsett vilket så är jag så otroligt tacksam att jag fick vara med och uppleva det när spelet kom ut, under en tid då varken Youtube eller Twitch fanns, eller ens guider online var en stor del av hela kulturen. Idag har du guider, let’s plays och livestreams tillgängligt vart du än är och vilken tid på dygnet du än behöver det.

På den tiden fungerade det annorlunda. 

Man kunde inte leta upp något på internet och man kunde inte söka efter guider, inte lika lätt som idag. Ville man veta något fick man allt lista ut det själv eller ringa en kompis man visste hade spelat det.

Samtidigt fick man i många fall hoppas att den kompisen kom ihåg vad man pratade om också, vilket inte alltid var fallet.

Sen att spelet är över 25 år gammalt innebär ju också att även om jag kommer ihåg allting idag även om jag inte spelat det på 15 år snart, så kan jag lika gärna ha glömt bort allting i spelet om tjugo år. Jag kommer troligtvis glömma hundratals spel jag spelat genom livet. 

Men om det är en sak jag aldrig kommer glömma så är det Regina som tittar på en halvt uppäten kropp, viftar lite med handen och säger i den mest nonchalanta tonen du kan tänka dig:

”That’s disgusting.”

Och kanske är det just därför Dino Crisis fortfarande betyder så mycket för mig.

Du kan vara i dina tidiga tonår och känna en viss nostalgi runt något spel du och dina föräldrar satt och spelade när du var fem eller sex år gammal. Du kan vara över fyrtio som jag är och känner nostalgi om hur spel var bättre förr.

Vi sitter med kompisar, eller så sitter vi och småfnissar för oss själva när vi ser en komedi där någon sitter och säger ”Back in my day” i den där gnälliga raspiga rösten som äldre gubbar alltid har i filmer och serier.

Men sanningen är att vi är den gubben. Vi är alla den äldre mannen som sitter där och beklagar sig över hur världen ser ut idag jämfört med hur den såg ut när vi var unga.

För nostalgin som vi alla känner över ett spel, en film, en serie, ett jobb, familj, vänner, bekanta, födelsedagar och allt annat som existerar. Det är den som gör att vi anser det var bättre förr.

Och på många sätt så var det bättre förr.

Inte I terminologin att livskvalité eller löner var bättre förr, utan i terminologin där världen kändes annorlunda. Såg annorlunda ut. Musiken var bättre, spelen var roligare, talangen vi ser i filmer var bättre på ett helt annorlunda sätt mot vad det är i dag.

Samtidigt så är det också nostalgin som gör att allting var bättre förr när det på många sätt inte var det.

För titta på DOOM, GTA, och tusentals andra titlar som exempel.

Vi sitter och pratar om hur vi spelade dem när vi var unga, hur balla de var, hur coola de var, hur verkliga de kändes, och allt mitt i emellan. Sen sätter vi oss och kikar på spelet idag, kanske spelar det till och med och inser inom 5 minuter hur jävla fel vi faktiskt hade.

Även om spelet inte suger även i dag, så är det fan inte bra heller. Kontrollerna är skit, miljöerna ser ut som skit, svårighetsnivåerna är hemska, och grafiken ser ut som ett hopkok av jpg’s och polygoner.

Men för oss så är det bland det vackraste som finns.

Oavsett om vi stänger av efter 5 minuter, eller spelar igenom det igen även om vi kanske avskyr det halvvägs för vi har såna jävla problem med det.

Efteråt dock så är det som att vi aldrig spelade om det igen. För det enda vi kommer ihåg i slutändan är hur det fick oss att känna från början, hur det fick oss att må, hur det fick oss att skratta. Hur allting vi tittade på kändes verkligt, ballt, coolt, episkt, även när det egentligen såg förjävligt ut.

Ändå så älskar vi det. Hur det än ser ut, hur kasst det faktiskt än må vara, så får det oss att le och må bra. För spelar vi om dessa gamla nostalgitrippar i dag så är chansen att vi känner oss som barn igen. Om än för bara 10 minuter innan vi inser hur jävla dåligt det egentligen är.

Men den lilla stunden, de få minuterna vi får innan verkligheten slår oss i ansiktet, är en livstid av minnen som får oss att känna oss levande, känna oss unga igen.

Och det är helt jävla underbart.

Samtidigt så får det en att vilja gråta när man väl inser hur förbannat dåligt spelet, filmen, eller serien faktiskt är egentligen.

Fast det är exakt som med förhållanden och relationer.

Man kommer aldrig ihåg det dåliga efter man gjort slut. Det är alltid de bra stunderna man längtar efter, man saknar, man ser tillbaka på. Tills verkligheten slår till och man inser att de bra stunderna inte var så många egentligen.

För många av oss så inser vi inte det förrän vi går tillbaka till det.

Då kan verkligheten slå till på några minuter, medan för andra av oss så kan det ta flera månader eller även år av samma skit utan att vi tänker på det för att det är helt naturligt mot vad det egentligen borde vara.

Men samtidigt finns det saker som faktiskt var bättre förr också. För det handlar inte bara om nostalgi.

Vi ägde spelen vi köpte, vi fick hela spel vid lansering, och vi behövde aldrig oroa oss för DRM eller utvecklare som försökte få en att spendera mer pengar för något kosmetiskt eller något annat helt meningslöst.

Sen kan vi absolut sitta och argumentera hur spelen är bättre idag, mer välgjorda och hur grafiken är tusen gånger bättre. Och på många sätt har vi all rätt att tycka det, men samtidigt så måste vi också inse att du aldrig kan äga en digital kopia av ett spel, oavsett vilken plattform du köpt det på.

Inte ens Steam. 

För skulle Valve gå under, eller förändra hur tjänsten fungerar i framtiden, så sitter du inte med samma kontroll över dina spel som om du ägde dem på en fysisk skiva. Ditt ägande bygger i slutändan på att plattformen fortsätter existera i den form den existerar i idag.

Än mindre om du skulle glömma bort vilken email du registrerade ditt konto med. För förlorar du tillgång till ditt konto, så kan du inte bara sätta i en skiva och spela spelet, utan då sitter du där och kan ha förlorat tiotusentals kronor för att du totalt glömt bort din inloggning. Och har du glömt allt det, då kan inte ens Steam Support hjälpa dig att få tillgång till ditt konto igen.

Tyvärr.

Dock så innebär inte fysiska versioner i dag att du knappt äger det heller. För många av dagens moderna spel är så pass trasiga vid lansering att de kräver en day-one patch för att det ens ska starta första gången. Men har du skivan, vilket oftast innebär att du kan starta och spela spelet ändå, så har du alltid tillgång till det även om det kanske inte skulle starta längre.

Och har du glömt ditt konto för Playstation, Xbox eller Nintendo vid det laget, så kan du bara skapa en ny profil och sätta i skivan eller kassetten/minneskortet och installera det för att sen spela det. Inte svårare än så.

Det var uppenbart redan med PS4 generationen när PS4 lanserades att industrin var på väg dit.

PS3 och Xbox 360 hade fortfarande spelbara spel vid lansering. Sen kunde de självklart få en patch eller uppdatering som gjorde dem bättre och stabilare, men spelet du köpte var alltid ditt och var alltid spelbart utan en day-one patch.

Spelindustrin idag är inte som den en gång var.

För låt mig vara helt ärlig. Vi kommer alla vid något tillfälle i våra liv sitta där på verandan och säga ”Back in my day” till våra barn och barnbarn.

Det är en oundviklig verklighet när det kommer till nostalgi.

Och för min del, så välkomnar jag det, även om jag blivit den där gubben som sitter där och svär över hur allt var bättre förr.

Inte värdet för spelet i sig, utan för att det är just fysisk media som ger värde. Vilket vi redan har sett i stigande priser för fysiska spel sedan de annonserade ut det.

Dessutom så är deras ursäkt ”Shifting trends in consumer behavior” bara rent jävla skitsnack. Det handlar om att de vill kontrollera hela flödet för de tjänar mer pengar på det.

Andrahandsmarknaden för nya spel försvinner, spel blir dyrare, och de kontrollerar vem och hur många som kan få en refund för ett spel. Dessutom äger du inte spelen du köper heller tack vare det, för det enda du köper är en licens. En licens de kan plocka bort när de vill på grund av vilken anledning de nu än väljer.

En licens du alltid har tillgång till med fysisk media, vilket är något de inte kan ta ifrån dig om du sitter med en skiva.

När det började pratas om det med hur vi såg hur mycket började skifta runt 2020 så klassades det som en konspirationsteori och att utvecklare och bolag som Sony, Microsoft och Nintendo aldrig skulle göra något sånt. 

Nehe, och vad är det som händer nu? För det är exakt det som har hänt.

Jag pratade om det redan innan Google annonserade Stadia. För jag sa redan då att det var bara början för hur spel kommer bli 100% digitala och hur vi inte kommer kunna köpa fysiska spel snart.

Tog inte så lång tid från det till Sony’s uttalande här nu heller.

Visst, Stadia överlevde inte så länge som de kanske hade hoppats på, men alla tecken fanns där redan då. Sony, Microsoft, EA, Activision, och alla andra såg potentialen i det redan långt innan dess.

De har sett det sen långt innan PS3 och Xbox 360 kom ut på marknaden. De enda som faktiskt höll ut och höll sig ifrån digitala kopior på spel var Nintendo, tills de släppte Switch då vill säga. 

För det är en digital-first konsol, vare sig du tror det eller inte.

Nu kanske Nintendo kommer hålla ut längre än Sony och Microsoft överlag med fysiska kopior för sina spel, men det är bara en tidsfråga tills även dem kommer fokusera på endast digitala spel. Troligtvis med Switch 3 eller kanske en ny konsol eller potentiellt en ny version av Switch 2 om några år.

Men ursäkten kommer vara densamma.

Alla kommer säga likadant som Sony nu har sagt. Även om sanningen är annorlunda. Folk köper fysisk media för att det känns som att du faktiskt äger det då, fast sanningen är helt annorlunda.

För du tror väl inte att dina fysiska PS5 spel eller Xbox Series X spel är något du egentligen äger? Det gör du inte. Hade du gjort det så hade inte en day-one patch för nästan alla större titlar krävts för att du ens ska kunna starta det, och digitala bonusar hade aldrig blivit en grej för digitala pre-orders.

Och visst, man kan sitta och argumentera att Steam var först ut med digital only och det stämmer på många sätt, men Valve har alltid sagt att du fortfarande äger licensen av spelet du köper via Steam. Med andra ord så måste kopian du redan betalat för finnas tillgänglig för nerladdning även om spelet tas bort från butiken. Så rent ägandeskap är det inte på det sättet, vilket inte fysiska skivor och spel är heller på samma sätt, men du äger en licens att ha tillgång till det under den period du väljer att ha tillgång till det helt enkelt.

Steam ger dig även full tillgång till att spela spelet utan att ens starta plattformen, så du kan alltid flytta på filerna till en extern hårddisk och spela det när du vill utan att ens ha det igång.

Dessutom ger Steam 100% pengarna tillbaka om du spelat mindre än 2 timmar av ett spel på, tror det är 30-60 dagar efter köp, oavsett vilket spel det är, och de ställer noll frågor om varför du vill ha pengarna tillbaka.

Sen att i princip noll spel, förutom Ubishit och IO Interactive, kräver en internetuppkoppling för att fungera spelar mindre roll. För allt Sony behöver göra är att släppa en patch som blockerar alla spel som inte kommunicerar med deras server på något sätt. Så även om en day-one patch inte är nödvändig eller ens internet för den delen, så kan det ändras när som helst. Normalt sett hade jag sagt att man inte behöver oroa sig för det, men Sony har inte direkt visat sig vara några att lita på just nu. Just nu vet man tyvärr aldrig vad de har i åtanke för framtiden.

Så jag tycker det är dags för piratkopiering att komma tillbaka i fullforce nu, för vi behöver det.

”If buying isn’t owning, piracy isn’t stealing.”

Det är så enkelt det är. Jag står stenhårt fast vid den principen som en som piratkopierade på 90-talet redan, och som frekvent höll på med det fram till runt 2010 någon gång. Så det är nog dags att damma av alla gamla torrents och hårddiskar man har liggandes, hitta en gammal brännare, köpa en jävla massa tomma skivor, och göra som man gjorde på 90-talet och början på 2000.

Piratkopiera.

För det är det enda de lyssnar på i längden, det är det enda sättet som faktiskt kan göra skillnad mot deras bullshit. Och om spelindustrin fortsätter den här utvecklingen ska de fan inte bli förvånade när piratkopieringen ökar igen.

Oavsett vad som sker så blir det SteamOS och Linux för mig framöver då Windows är AI, och Apple är inte långt därifrån heller. Linux är det enda operativsystemet som är fritt från all den skiten idag.

Speciellt för gaming. Och visst, nu är det lätt att säga att Linux inte är primärt för gaming överlag, och det stämmer, men SteamOS öppnar mest sannolikt snart upp för all hårdvara. Och det inkluderar Linux.

För att så länge Valve fortsätter driva Steam som de gör idag kan du fortfarande komma åt spelen du köpt, även om de tas bort från butiken. Det är betydligt bättre än många andra alternativ. 

Även om det är digital-only.

För om spelindustrin fortsätter ta ifrån spelarna kontrollen över spelen de köper, ska de inte bli förvånade om fler börjar söka sig till andra sätt att bevara och komma åt dem.

Gabe Newell sammanfattade det redan 2009:

“Piracy is almost always a service problem and not a pricing problem.”

För ju sämre spelindustrin behandlar sina kunder, desto mer relevant blir det citatet. Och det är kanske den verkliga anledningen till att så många av oss fortfarande kämpar för fysisk media.

För det handlar om en enda sak och det är inte att vi vill sätta ett spel i hyllan.

Vi vill äga det vi köper. Inte bara en licens de kan dra bort när de vill. Vi vill kunna spela ett spel vi köper idag om 20 år. Vi vill kunna ge det till våra barn och barnbarn så att de kan spela det vi spelade när vi var små.

Det är det allting handlar om. Bevaringen av ägandeskap.

Sanningen är att Fallout är Fallout, oavsett vem som utvecklar det, oavsett vem som äger det. Det är bara så det är. Sen har vi alla personliga åsikter om precis allting, exakt som det ska vara.

Med det sagt, här följer min åsikt om vad Bethesda aldrig riktigt förstått med Fallout.

Om du har spelat de första två spelen så har du lite mer koll än om du inte gjort det. För det mest uppenbara som Bethesda aldrig riktigt förstått, är att Fallout inte är retro futurism på samma sätt som de presenterar det.

Vad menar jag nu?

Enklaste sättet att förklara det på är att Bethesda’s version av Fallout är 1950 med en modern twist. Men det Fallout egentligen är, eller borde vara helt enkelt, är en förstörd framtid med 1950 års färgschema och design.

Okej, det förklarar kanske inte riktigt vad jag menar.

Spring runt i Fallout 4 eller Fallout 76 och du hittar enormt mycket grejer som skriker Amerika 1950-1960 tal, och det är väldigt charmigt i sig. Allt från bilar till brödrostar påminner väldigt mycket om gamla Amerikanska diners man sett i filmer och serier genom åren. Nästan lite Grease över allting man kan hitta, filmen med John Travolta och Olivia Newton-John då alltså.

Men samtidigt så är inte det Fallout. Även om det är det vi blivit vana vid idag med hur pass populärt Fallout 4 visade sig bli. Fallout 76 ska vi inte ens prata om, för det är inte Fallout och det passar inte in överhuvudtaget i diskussionen, men det är extremt mycket 50, 60, och 70 talets Amerika i det jämfört med de andra spelen.

Fallout 3 var lite mer medveten om vad hela poängen handlade om, för det kändes mer som ett first-person Fallout spel mer än Oblivion med skjutvapen, även om det i princip är ett reskinned Oblivion i sig.

Men de som verkligen förstod hela poängen med Fallout är Obsidian med New Vegas, vilket är ganska självklart då både Chris Avellone och Scott Everts plus ett helt gäng andra från Interplay var med och utvecklade det.

Så självklart förstod de hela poängen med vad Fallout egentligen var.

För New Vegas är unikt, inte bara i att det är det buggigaste spelet av allihopa, men också för att det är troget till originalen på ett sätt inget av Bethesdas spel har lyckats vara.

Jag älskar New Vegas för vad det är, vilket är ett first-person Fallout spel, hur trasigt och buggigt det än må vara. Det jag verkligen inte gillar med det överlag är hur stela alla röstskådisar är, men det är likadant med alla Bethesda spel och alla Fallout överlag.

Dock så har karaktärerna personlighet, vilket de absolut inte har i Bethesdas spel.

Tyvärr så säger det inte så jättemycket egentligen, men det har charm som faktiskt fungerar i jämförelse.

Sen är jag inget större fan av hur slött spelet är.

Men jag kan förlåta dem problemen New Vegas har, inte för att jag är en NV fan-boy, utan för att jag vet hur mycket tidspress Obsidian var under när de gjorde det. Bethesda gav dem nämligen bara 18 månader från start till release, vilket innebar att de inte kunde göra så mycket playtesting och allt det de behövde göra för att kunna släppa ett fantastiskt spel.

Hade Bethesda varit generösa och gett Obsidian tre år på sig, som de hade hoppats på att få, så hade spelet inte bara varit större utan också mycket mer välutvecklat och stabilt.

Sorgligaste är nog dock att vi troligen aldrig kommer få en uppföljare till New Vegas, eller ens en remaster för den delen.

Sen lär det nog märkas vad som händer överlag. Dock tror jag det är en väldigt liten chans att någonting skulle kunna hända där. 

Tyvärr.

Det Bethesda inte förstår dock är det visuella. De första två Fallout spelen hade logik även när de var ologiska, och hela den visuella stilen var unik. Sen tog Bethesda över och gick all-in på en 50-tals Amerikans estetik som inte riktigt stämmer.

Sen att Bethesda inte förstår mycket om Fallout överlag är en helt annan historia, men det de totalt har missat är hela det visuella språket. Även om jag på många sätt har hyllat hur pass mycket Fallout serien ser ut och känns som Fallout, men showen är mer Fallout än vad Bethesdas Fallout är.

Det är det som är så jävla sjukt. Amazon har ett bättre visuellt språk än vad Bethesda har och Bethesda äger IP’n.

Största problemet med Fallout dessa dagar är att tar du bort den blåa Vault-suiten så faller hela konceptet runt Fallout isär direkt. Men tar du bort den från originalen och New Vegas, så är det fortfarande Fallout.

Min åsikt är att Bethesda inte förstår mycket om vad Fallout egentligen är eller hur det ska se ut. Samtidigt så vet jag att de vet hur det egentligen ska se ut då FO3 var väldigt mycket i rätt riktning med det visuella.

Allt föll med Fallout 4, och sen kollapsade det totalt med 76.

Vilket är förbannat sorgligt att se. Men det sorgligaste av allt är att det troligtvis inte blir något New Vegas 2, eller ens en remaster av det.

För sanningen är troligtvis att Bethesda saknar mer än bara kunskapen och talangen till att kunna göra ett spel i samma kaliber som New Vegas på flera år. Ett spel som Obsidian gjorde på 18 månader.

Men Bethesda gör inte dåliga spel, Starfield åt sidan, utan det är att de försöker göra något nytt av något redan etablerat. Och det är där de faller platt, för de förstår inte poängen med vad som gjorde det etablerade så pass unikt och älskat.

Och tyvärr så säger det allt man behöver förstå.

EDIT: Jag är medveten om ryktena och uppgifterna om att Obsidian utvecklar ett nytt Fallout spel just nu, men jag är dock väldigt skeptisk till dessa nyheter och rykten då Microsoft precis sparkat runt 3000 personer. Varav många av dem fanns hos både Obsidian och Bethesda. Så jag tar dem uppgifterna med en rejäl nypa salt. Stämmer dem dock så kan vi kanske få ett nytt Fallout om ett par år redan.

The Maze of Galious skulle jag lägga under svårt spel, framförallt om man är barn och inte har tillgång till guider eller koder. Dark Souls serien och andra Souls-like spel skulle jag lägga på den andra kategorin, mestadels för lärokurvan och timing i dodge och attack.

Nu är det många som inte håller med mig om vad jag precis sa, men det är hur lugnt som helst. Vi är alla olika bra på olika spel, Souls spelen är för masochister och The Maze of Galious är för old-timers som mig själv.

The Adventures of Robin Hood till Amiga dock. 

Det skulle jag fan lägga i sin egen kategori. För det spelet, hur roligt och beroendeframkallande det än må vara, så är den pixel perfekta precisionen på allting så förbannat jobbig att få till. Återigen, framförallt när man är barn som jag var när jag spelade det sist.

Men fy fan vad kul det var.

Idag är det ett relativt obskyrt spel, går absolut få tag på online och även köpa både disketter samt hela boxar av det. Men det är ett väldigt bortglömt spel som inte många pratar om när det kommer till Amiga spel.

Mina minnen om spelen är väldigt många, mestadels av frustration, men också där jag lärde mig tålamod och vad en pixel faktiskt var på ett sätt jag inte hade förstått innan.

Kommer inte ihåg exakt när jag spelade det första gången, men det var garanterat på 90-talet någon gång. För det var då min farbror köpte sin Amiga 500 för skolarbete och dylikt. Han sa det var för skolarbete, men ingen hade en Amiga för skolarbete. Speciellt inte när man hade hundratals kopierade Amiga spel på disketter i sina skrivbordslådor.

Men det är en historia för en annan gång.

Först och främst, en av mina farbröder är bara 8 år äldre än mig. Vilket kanske är lustigt för många, men han har en systerdotter som är äldre än vad han är. Lite speciell familj överlag kanske, men har definitivt träffat värre när det gäller familjestruktur.

Så medans han fortfarande bodde hemma och långt innan han fick barn, så spenderade jag min barndom runt honom bara för att han hade så många coola saker som inte jag hade.

Sköt min första luftpistol när jag var runt 4 år, vilket var så förbannat kul så det finns inte. Mitt i trädgården också rakt ut mot gatan där bilar körde förbi. En helt annan tid mot i dag.

Och många mer roliga grejer som vi gjorde tillsammans.

Därför var det naturligt att han introducerade mig till The Adventures of Robin Hood bara för att han hatade hur svårt spelet var, och han ville se om jag tyckte om det. Vilket jag gjorde, jag älskade det, även om en hatkärlek växte ifrån det samtidigt.

The Adventures of Robin Hood var definitivt före sin tid om man jämför med årtalet det kom, vilket var 1991 och utvecklat av Millennium Interactive. Det använde nämligen en väldigt primitiv AI som gjorde så fienders mönster var väldigt random.

Så medan du försökte få in aimet perfekt på en fiende lite längre fram, så kunde en fiende dyka upp bakom dig eller bredvid dig, och döda dig innan du ens hinner förstå vad fan det var som hände. För alla fiender, inklusive NPC’er, levde sina egna liv. De jagade, rånade, stal, gick runt, patrullerade, utpressade, och allt mer därtill.

Nu kan jag inte med säkerhet säga att de gjorde allt det, men de var definitivt random och allt kunde hända.

Sköt du mot en fiende så kunde en NPC eller en hjort springa framför, dö, och du blev upptäckt och jagad. Det var så sjukt frustrerande när en NPC sprang framför dina pilar du sköt mot fiender, träffades, och dog. För du blev jagad av alla, inte bara fiender, utan alla NPC’er i det läget.

Det var sjukt svårt och jag älskade fanskapet.

Spelet är fantastiskt. Atmosfäriskt. Frustrerande. Ett helvete av pixlar. Men fy fan vad bra det var.

Får du chansen att spela det, ta den direkt!

Med tal på det, du kan faktiskt spela det online här, så nu har du chansen. Upplev helvetet för dig själv. Antingen älskar du det, eller så hatar du det. Oavsett vilket så är det värt upplevelsen.

https://classicreload.com/play/the-adventures-of-robin-hood.html

Funkar inte länken ovan, eller om sidan har ändrat URL, så borde denna länken fungera bättre.

https://classicreload.com/the-adventures-of-robin-hood.html

Information:

Titel: The Adventures of Robin Hood

Release år: 1991

Plattform: Amiga

Utvecklare: Millennium Interactive – Skapat av legenden Steve Grand

Genre: Action RPG – klassat som, skiljer sig dock från upplevelse

Original pris: £25.99, ~250-300kr motsvarande växlingskurs 1991

Personlig rekommendation:

Samlar du på PC big-box och dylika spel inom big-box kategorin så skulle jag till 100% rekommendera att du införskaffar The Adventures of Robin Hood till Amiga.

Just nu finns det även inte mycket information på Pricecharting när det gäller priser, vilket innebär att du kan hitta det förbannat billigt, eller förbannat dyrt. Allt beror på säljare, plats, och kvalitet givetvis.

Pricecharting, Juni 2026:

LÖST $55, CIB $121, NYTT $248

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

The Adventures of Robin Hood: https://www.pricecharting.com/game/amiga/the-adventures-of-robin-hood?q=the+adventures+of+robin+hood+amiga

Allt bara klingade så förbannat bra.

Uppenbarligen spelade jag det först på Demo 1-skivan som jag fick med mitt Playstation, men jag fick faktiskt fullversionen något senare. Kommer tyvärr dock inte ihåg när jag fick det, men troligtvis när jag var runt tretton eller så.

Enda jag faktiskt kommer ihåg är att farsan kom hem från jobbet en dag och gav mig Loaded. Inte för att jag hade frågat, inte för att jag hade tjatat om ett nytt spel. För jag var fortfarande frälst i demot, och Tekken 2 jag hade fått någon månad eller så tidigare.

Och med tanke på att Loaded var ett relativt tidigt spel till Playstation, så tror jag att jag fick det några månader efter jag fick mitt PS. För jag minns väl att jag spelade Tekken 2 som en idiot och demo-1 fortfarande när jag fick Loaded. Tekken 2 är också ett av de första spelen jag fick, och jag tror morsan köpte det åt mig.

Spelar ingen större roll dock, för idag är det Loaded som gäller. Och det roligaste av allt är att det jag främst kommer ihåg med Loaded är blodet och musiken.

För mig var våldet sekundärt, även om det på många sätt var det primära, medan blodet och musiken var en rejäl jävla bonus. Fast det är också det som gör Loaded till något speciellt, i alla fall för mig.

Dock så var det minnet av blodet och musiken som drog mig tillbaka till att spela om det nu för bara några dagar sen.

Vill du lyssna på det episka soundtracket från både Loaded och Reloaded (dess uppföljare) så kan du göra det här.
KHInsider | Lastgen.se Playlist för Loaded & Reloaded

Och helvete vad stört det spelet är. Inte på grund av våldet, inte för det faktum att man spelar som en psykotisk massmördare, och inte för att spelet är rörigt som utav bara helvete. Nej nej, det är stört på grund av hur fort man blir fast i det.

Även idag, nästan 30 år efter jag spelade det första gången.

Musiken drar igång nästan direkt, våldet börjar så fort man lämnat första rummet. Det finns noll andrum för dialog eller att försöka prata sin väg ut, utan våldet i Loaded är poängen. Skjut din väg ut på ett så blodigt och episkt sätt du bara kan, slakta och kötta allting i din väg.

Det är också där charmen med spelet ligger.

Däremot så kommer jag nu ihåg varför jag slutade spela det och varför jag spelade om samma levels hela tiden. För spelet är sjukt svårt, om du nu inte spelar på ”Players are Fairies” eller ”Players are Boring” då alltså, men det är inget man vill göra för då blir det nästan inte lika kul.

Sen är det inte de första två-tre kartorna som är svåra heller, förutom att de är jävla labyrinter vilket inte underlättar, utan det är först när man kommer in på level 5 och level 6 som spelet nästan blir lite tråkigt för det är så sjukt många fiender som kommer hela tiden.

Kommer nu också ihåg varför jag hatade de där jävla råttorna.

De är för fan omöjliga att träffa eftersom deras hitboxes är minimala, så man måste vara mycket mer pixelperfekt än jag kom ihåg. Samma sak gäller för de där satans krabborna och hundjävlarna som kommer i klungor.

Vissa fiender, som hundarna och råttorna i vissa fall, är så jävla snabba också att man inte direkt kan försöka springa ifrån dem heller utan de gnager och biter på en medans man försöker hitta en bättre vinkel att skjuta dem ifrån.

Så satans jobbiga fiender i det spelet.

Även om du kör på det svåraste, ”Players are Brutal” eller om du kör på ”Players are Confident” som är Normal egentligen, så är de första två-tre kartorna relativt enkla att klara utan att ta mycket skada eller dö för den delen.

Brutal är uppenbart lite svårare då det är fler fiender, mer våld, och mycket farligare överlag att springa runt och kötta alla. Men samtidigt är det förbannat kul – tills du kommer till kloakerna och råtthelvetena börjar bita dig i fötterna.

Då försvinner nämligen charmen och frustrationen sätter igång direkt.

Något man måste tänka på med Loaded är att det faktiskt finns en story, även om den är urusel, kort, och totalt jävla meningslös i det hela. Den är inte ens intressant på något sätt alls och den tar dig lite överallt vare sig du vill eller inte.

Spelet är en shitshow på extremt många sätt. Det är tråkigt, det är roligt, det är frustrerande, det är episkt och det är allt på en gång hela tiden.

Ändå fastnar man i det. Ändå vill man spela mer. Ändå vill man ha den där härliga musiken gå loss medan man köttar sin väg genom kartorna.

För det är just det som är Loaded.

Så inte bara väckte spelet upp nostalgin inom mig, utan även min hatkärlek till det. För hatkärlek är nog något vi alla känner för en hel del spel överlag, men för mig så toppar fan Loaded den listan.

Tyvärr har jag inte haft chansen att spela 2-Players nu när jag spelade om det, men spelet blir mycket roligare och mycket lättare om man är två som spelar det. Så pass mycket kommer jag ihåg, för jag vet att det var jag och min kusin som klarade spelet första gången tillsammans på 2-Players snarare än 1-Player.

Och vi klarade det mer än en gång den sommaren också, tror till och med vi klarade det på alla svårighetsnivåer man kan göra. 

Även om det faktiskt blev gradvis mycket svårare med två spelare ändå.

Är Loaded värt att spela om?
Loaded är fortfarande ett kaotiskt blodbad med ett soundtrack som fastnar direkt. Det är inte perfekt, men det är fortfarande förbannat kul. Sen är det ett av de tidigaste Playstation spelen och även om det är pixelerat som fan i dag, och förbannat svårt med jämna mellanrum, så är det otroligt värt att spela det.

För musiken, blodet och våldet kommer fånga dig förbannat fort.

Så ja, absolut! Spela det för fan!

Vem ska jag spela som?
Min favorit har alltid varit Cap’n Hands. Så alltid honom jag rekommenderar, men Vox är lite kul också om man vill ha lite variation.

Vart kan du spela det utan att äga en fysisk kopia?
Du kan självklart emulera spelet. Min personliga rekommendation för Emulator är DuckStation för PS1, även om det finns andra. Sen kan du ladda ner en kopia av det på Romsfun.com. Du kan välja att ladda ner spelet i BIN/CUE-format (Redump) eller det smidiga CHD-formatet för att spara lagringsutrymme.

Pricecharting, Juni 2026:

PAL: $31 LÖST, $42 CIB, $111 NYTT

NTSC US: $14 LÖST, $31 CIB, $81 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Loaded: https://www.pricecharting.com/search-products?q=Loaded&type=prices

När man tänker tillbaka så hade man det förbannat bra faktiskt. För man visste aldrig vad man fick se eller vad man fick uppleva, vilket bara gör allt så mycket bättre egentligen.

Första gången jag spelade Silent Hill till exempel var på demoskivan man fick med Metal Gear Solid. Ett helt otroligt spel, men vi pratar om Metal Gear en annan gång. För jag kommer så väl ihåg när jag satte i demot i mitt Playstation för första gången, hur allt bara fångade mig direkt.

Först förstod jag ingenting av vad det var eller vad jag skulle göra, men jag älskade det. Tills jag kom till skolan och allting bara ändrades direkt. Allting blev hundra gånger mer creepy, femton gånger äckligare, och jag skapade en hatkärlek till hela spelet.

När man tänker efter så var det ganska sjukt hur jag knappt reagerade eller brydde mig om att springa runt i själva staden i ”Opening” demot, utan att det var först i skolan i ”Battle” demot jag började reagera och känna mig rädd på ett sätt. Kollar man tillbaka och spelar det idag så är det ju faktiskt ljuden i ”Opening” demot som borde gjort att jag nästan sket i brallan direkt.

Men så var det inte, vilket är lite intressant.

Sen är ju inte direkt Midwich Elementary School ett trevligt ställe att springa runt i om man säger så, det där satans ljudet blandat med musiken och alla förbannade dvärgar som försöker suga av en. När jag tänker efter, så är det faktiskt inte så konstigt att jag kände mig rädd först i ”Battle” demot.

Vem fan vill bli avsugen av en jävla dvärg med en kniv liksom? Speciellt när fanskapet försöker döda en samtidigt.

Och på många sätt var det exakt samma med Resident Evil när man spelade det första gången. I alla fall för mig. Inte dvärgar som försöker suga av en, utan känslan av skräck.

Det var min kusin som introducerade mig till Resident Evil, samma kusin jag spenderade sommaren med att bränna PS1 spel vi hyrde, och jag kommer ihåg att han kom hem till mig över sommarlovet det året och det första han sa var ”vi måste spela detta, du kommer skita ner dig”.

Nu sket jag ju inte direkt ner mig, inte fan väntade vi tills det var mörkt heller, men jag hade en rullgardin så vi drog ner den och hängde för täcket för att få rummet så mörkt som möjligt. 

Sen jävla drog vi igång spelet.

Vid detta laget hade min kusin redan klarat det, så han visste ju självklart vad som skulle hända hela tiden. Däremot så älskar jag den snubben för han spoilar aldrig något, gör han fortfarande inte, inte ens om du envisas.

Vilket i och för sig inte gjorde saken bättre när man sitter där i ett kolsvart rum, enda ljudet och ljuset är från TV’n, och introt till Resident Evil startas.

Känslan satte sig direkt, en mindre panik kombinerat med ”vad fan är detta?” typ.

Men fy fan vad bra spelet var tack vare det.

Zombien som glor på en när man stör honom mitt i hans middag var creepy, lite smått äckligt, men det var inte förrän jag insåg att han faktiskt följde efter en genom dörren som jag blev lite rädd och tänkte ”vad i helvete är det som händer?” Medans min kusin satt där och småflinade åt min panik.

Samtidigt så vande man sig fort hur spelet fungerade.

Tills man kom till korridoren där hundfan hoppar genom fönstret och ger dig en mindre hjärtattack. Första gången det hände för mig så sket jag nästan ner mig, utan att överdriva, för hade inte räknat med att det skulle hända överhuvudtaget. Hjälpte ju inte att min kusin hade rätt om bruna kallingar heller.

En mindre hjärtattack och byte av fillingar senare, så var man igång och spelade igen.

Men det var på den tiden skräck faktiskt kändes som skräck. Åtminstone när det kommer till tv-spel överlag. Idag är det helt annorlunda, för idag går du oftast ut på nätet och kollar recensioner, streamers, YouTubers, allt möjligt innan man köper eller i många fall ens funderar på att köpa ett spel.

I många fall förstår jag, gör det själv då och då, men när det gäller skräckspel så vill man gärna gå in blind. 

Känslan sätter sig på ett helt annat sätt när man går in blind.

Samtidigt blir man oftast förbannad och besviken på spelen när man gör det, för man inser då att majoriteten av skräckspel fokuserar på jumpscares snarare än det psykologiska som Silent Hill gjorde så bra en gång i tiden. Eller känslan av att bli förföljd som Resident Evil gjorde så bra.

Tyvärr är det inte jättemånga spel som lever upp till det idag, och jag saknar den känslan.

Det var därför, när Silent Hill 2 Remake släpptes som jag gick in blind. Så blind man kan gå in i en Remake av ett av ens favoritspel någonsin. Men Remaken till Silent Hill 2 är nästintill perfekt, för den gav samma slags känsla jag hade första gången jag spelade originalet.

Självklart var jag skeptisk till det först, för Remakes brukar inte direkt vara så bra tyvärr. Men Bloober visade vad de kan göra och jag ser fram emot deras nästa Silent Hill Remake som de förhoppningsvis håller på att utveckla just nu. Ryktena säger att det kan bli remakes på både ettan och trean härnäst, och oavsett vilket så ser jag fram emot det.

För just nu så tror jag att Bloober Team är dem enda som kan göra Silent Hill som Silent Hill ska vara, därav också göra skräck som skräck ska vara.

Annars har jag ett eget koncept redo om någon vill vara med och utveckla det.

På många sätt har Early Access faktiskt tagit över demon.

Men det var något speciellt när man köpte en ny konsol, eller ett nytt spel, prenumererade på en tidning och fick ett demo av ett spel man aldrig ens hört talas om innan.

Demoskivor till Playstation var nog en av de mest framgångsrika marknadsföringsverktygen någonsin.

Kompisar lånade dem, många stal dem ur inplastade tidningar i kiosker och affärer, men hur du än fick tag på dem så vet du att det var något speciellt varje gång du satte i skivan i ditt Playstation.

Jag hade privilegiet att få Demo-1 med mitt Playstation när jag fick det i Julklapp för många år sen.

Fick inga spel till det, för mina föräldrar visste inte att man behövde köpa spel för att man skulle kunna spela. Även om jag hade haft ett NES tidigare. Fast för mig gjorde inte det någonting, för jag kunde spela demoskivan som följde med.

Den där sjukt underhållande lilla skivan blev så använd så man nästan kunde se igenom den.

Jag hade flera favoriter jag spelade hela dagarna. Destruction Derby, Battle Arena Toshinden, och Loaded. Det blev också en hel jävla del Wipeout, om jag ska vara ärlig. För det var något speciellt med den episka musiken i Wipeout som gjorde spelet så fantastiskt roligt.

De spelen jag fick av dem jag spelade på demon var Wipeout, Loaded och Toshinden. Men Destruction Derby fick jag aldrig nöjet att äga hela spelet utav. Inte förrän många år senare.

Jag har hundratals minnen från alla de där spelen, men då hade den här Skitsnack-artikeln blivit en novell istället.

Nu finns det mycket att klaga på med mycket om tv-spel överlag. Framförallt hur allting ser ut idag med Early Access som aldrig släpps, eller demon som har en limit på en timma.

Självklart förstår jag begränsningar på demon, men varför sätta det på max en timma eller två? Är det för att ni inte tror någon skulle tycka spelet är roligt längre än så? Eller är det för att ni inte har tid eller ork till att bara ta en liten del av spelet och låta oss spela sönder det tills fingrarna blöder?

Ni vet, som man gjorde förr?

I många fall, även med digitala demon som släpps till och från från större utvecklare, så är det som att ett demo av ett spel har blivit en förlorad konstform.

Vilket är förbannat tråkigt att se.

Däremot så älskar jag demot från det nya Onimusha som visades upp på State of Play här nu för bara någon vecka sen.

Har grindat det demot en hel del. Inte för att det är något speciellt, för det är bara mer Onimusha från förr i ny tappning, och inte för att det verkar speciellt bra heller för den delen.

Nej, jag har spelat det för att få tillbaka lite av min barndom.

Barndomen med demon som kunde ge en hundratals timmar av underhållning, hela sommarlov spenderade på ett eller flera små delar av spel man kanske aldrig köpte eller fick.

För det var något speciellt med dem.