Ena spelet bättre än det andra.

Efter det så gjorde de en slags pivot till mer action snarare än survival horror, en genre de till mestadels var med och skapade. Jag hade nöjet och privilegiet att få uppleva allt detta genom mina tonårs dagar, och varje gång jag gör en tillbakablick så ser jag på det med ett stort leende.

Inte tonåren i sig, för de var hemska samtidigt som de var episka. Fester, tjejer, kompisar, tv-spel, supandes, och dumheter på moppen som faktiskt skulle tagit livet av mig ett flertal gånger.

Nu kan man tänka att det är tjejer, kompisar och fester jag ser tillbaka på med ett leende på läpparna, men det är det inte. Inte ens i närheten.

Det är tv-spel. Uppenbarligen.

Inte för att det kanske är så svårt att gissa då det är Lastgen.se jag skriver detta på, och vi pratar ju mest om tv-spel och hur vi upplevde spelen genom vår barndom gentemot något annat.

Men det är också det som gör Lastgen till Lastgen. Precis som Capcom är Capcom genom deras arbete med survival horror och fantastisk action.

Nu antar jag att majoriteten av er som läser detta känner till Dino Crisis. Och ifall ni inte gör det så uppmuntrar jag er att spela det för att uppleva det själva, givetvis utan guider och tutorials, för det är så vi på 90-talet upplevde det.

Nu är det kanske ganska uppenbart att Dino Crisis fängslade mig direkt. Inte bara för att det var Resident Evil med dinosaurier, utan för att det var ett helt nytt spel med helt nya karaktärer. 

Ett nytt äventyr och en ny story som faktiskt inte är helt urusel om man tittar på det.

Jag vet att många föredrar Dino Crisis 2, men för mig har originalet alltid varit det riktiga mästerverket. Vilket det absolut inte är några fel på, men det var ett shooting gallery snarare än ett äventyr. 

Visst, man spelar som Regina igen, men hur kul och bra det än må vara så kan det aldrig slå det första spelet. 

Inte för mig i alla fall.

Inte bara är Dino Crisis ett helt otroligt bra spel, det har även några av de bästa replikerna jag hört i ett spel. En replik, som jag och flera jag känner, rankar som den absolut bästa repliken någonsin kommer från Regina när hon ser en halvt uppäten kropp.

”That’s disgusting.”

Det är inte repliken i sig som gör den så bra, utan det är sättet hon säger den på som gör den så bra. Hur nonchalant hon levererar hela saken medans hon vevar med armen innan hon sätter handen på höften.

Det är klockrent och den absolut bästa leveransen av någon replik någonsin.

Första gången jag spelade det och kom till den sektionen så satt jag med min kusin, men vi spelade aldrig igenom det för vi hade inte tid till det. Livet kom tyvärr i vägen även när man var ung tonåring, framförallt när sommarlovet tar slut och vi insåg för sent vilket spel vi satt och väntade med.

Sånt är livet.

Dock så kommer jag väl ihåg när den repliken verkligen satte sig i huvudet på mig och det var när jag och en polare satt och spelade det i hans morsas lägenhet. Ingen av oss kunde sluta skratta och vi gladeligen laddade om och sprang till den sektionen flera gånger bara för att höra repliken igen och igen.

Så jävla bra är den.

Visst, nu finns det extremt många andra bra repliker från många andra spel med bra leverans också, men detta kommer från ett spel från 1999. Vilket bara gör allt så mycket bättre.

Sen kan man väl argumentera att Duke Nukem har en av de bästa replikerna i något spel som någonsin gjorts, framförallt en av de mest ikoniska. Men för mig så når den inte hela vägen fram, hur episk och ikonisk den än må vara.

Allt blir så mycket bättre när man inser hur pass dålig voice acting var på den tiden i tv-spel. Resident Evil skiner när det gäller dålig voice acting från just den tiden, dock är tvåan väldigt bra även om ljudkvalitén är urusel i jämförelse. 

Samtidigt så blev kvalitén snabbt mycket bättre runt millenieskiftet, men det är något speciellt med just Dino Crisis. Kanske är det för att hela voice acting delen är så pass bra överlag i hela spelet att just den repliken sticker ut så pass mycket. 

Eller så är det bara leveransen av det som gör den bäst. 

Oavsett vilket så är jag så otroligt tacksam att jag fick vara med och uppleva det när spelet kom ut, under en tid då varken Youtube eller Twitch fanns, eller ens guider online var en stor del av hela kulturen. Idag har du guider, let’s plays och livestreams tillgängligt vart du än är och vilken tid på dygnet du än behöver det.

På den tiden fungerade det annorlunda. 

Man kunde inte leta upp något på internet och man kunde inte söka efter guider, inte lika lätt som idag. Ville man veta något fick man allt lista ut det själv eller ringa en kompis man visste hade spelat det.

Samtidigt fick man i många fall hoppas att den kompisen kom ihåg vad man pratade om också, vilket inte alltid var fallet.

Sen att spelet är över 25 år gammalt innebär ju också att även om jag kommer ihåg allting idag även om jag inte spelat det på 15 år snart, så kan jag lika gärna ha glömt bort allting i spelet om tjugo år. Jag kommer troligtvis glömma hundratals spel jag spelat genom livet. 

Men om det är en sak jag aldrig kommer glömma så är det Regina som tittar på en halvt uppäten kropp, viftar lite med handen och säger i den mest nonchalanta tonen du kan tänka dig:

”That’s disgusting.”

Och kanske är det just därför Dino Crisis fortfarande betyder så mycket för mig.

När man tänker tillbaka så hade man det förbannat bra faktiskt. För man visste aldrig vad man fick se eller vad man fick uppleva, vilket bara gör allt så mycket bättre egentligen.

Första gången jag spelade Silent Hill till exempel var på demoskivan man fick med Metal Gear Solid. Ett helt otroligt spel, men vi pratar om Metal Gear en annan gång. För jag kommer så väl ihåg när jag satte i demot i mitt Playstation för första gången, hur allt bara fångade mig direkt.

Först förstod jag ingenting av vad det var eller vad jag skulle göra, men jag älskade det. Tills jag kom till skolan och allting bara ändrades direkt. Allting blev hundra gånger mer creepy, femton gånger äckligare, och jag skapade en hatkärlek till hela spelet.

När man tänker efter så var det ganska sjukt hur jag knappt reagerade eller brydde mig om att springa runt i själva staden i ”Opening” demot, utan att det var först i skolan i ”Battle” demot jag började reagera och känna mig rädd på ett sätt. Kollar man tillbaka och spelar det idag så är det ju faktiskt ljuden i ”Opening” demot som borde gjort att jag nästan sket i brallan direkt.

Men så var det inte, vilket är lite intressant.

Sen är ju inte direkt Midwich Elementary School ett trevligt ställe att springa runt i om man säger så, det där satans ljudet blandat med musiken och alla förbannade dvärgar som försöker suga av en. När jag tänker efter, så är det faktiskt inte så konstigt att jag kände mig rädd först i ”Battle” demot.

Vem fan vill bli avsugen av en jävla dvärg med en kniv liksom? Speciellt när fanskapet försöker döda en samtidigt.

Och på många sätt var det exakt samma med Resident Evil när man spelade det första gången. I alla fall för mig. Inte dvärgar som försöker suga av en, utan känslan av skräck.

Det var min kusin som introducerade mig till Resident Evil, samma kusin jag spenderade sommaren med att bränna PS1 spel vi hyrde, och jag kommer ihåg att han kom hem till mig över sommarlovet det året och det första han sa var ”vi måste spela detta, du kommer skita ner dig”.

Nu sket jag ju inte direkt ner mig, inte fan väntade vi tills det var mörkt heller, men jag hade en rullgardin så vi drog ner den och hängde för täcket för att få rummet så mörkt som möjligt. 

Sen jävla drog vi igång spelet.

Vid detta laget hade min kusin redan klarat det, så han visste ju självklart vad som skulle hända hela tiden. Däremot så älskar jag den snubben för han spoilar aldrig något, gör han fortfarande inte, inte ens om du envisas.

Vilket i och för sig inte gjorde saken bättre när man sitter där i ett kolsvart rum, enda ljudet och ljuset är från TV’n, och introt till Resident Evil startas.

Känslan satte sig direkt, en mindre panik kombinerat med ”vad fan är detta?” typ.

Men fy fan vad bra spelet var tack vare det.

Zombien som glor på en när man stör honom mitt i hans middag var creepy, lite smått äckligt, men det var inte förrän jag insåg att han faktiskt följde efter en genom dörren som jag blev lite rädd och tänkte ”vad i helvete är det som händer?” Medans min kusin satt där och småflinade åt min panik.

Samtidigt så vande man sig fort hur spelet fungerade.

Tills man kom till korridoren där hundfan hoppar genom fönstret och ger dig en mindre hjärtattack. Första gången det hände för mig så sket jag nästan ner mig, utan att överdriva, för hade inte räknat med att det skulle hända överhuvudtaget. Hjälpte ju inte att min kusin hade rätt om bruna kallingar heller.

En mindre hjärtattack och byte av fillingar senare, så var man igång och spelade igen.

Men det var på den tiden skräck faktiskt kändes som skräck. Åtminstone när det kommer till tv-spel överlag. Idag är det helt annorlunda, för idag går du oftast ut på nätet och kollar recensioner, streamers, YouTubers, allt möjligt innan man köper eller i många fall ens funderar på att köpa ett spel.

I många fall förstår jag, gör det själv då och då, men när det gäller skräckspel så vill man gärna gå in blind. 

Känslan sätter sig på ett helt annat sätt när man går in blind.

Samtidigt blir man oftast förbannad och besviken på spelen när man gör det, för man inser då att majoriteten av skräckspel fokuserar på jumpscares snarare än det psykologiska som Silent Hill gjorde så bra en gång i tiden. Eller känslan av att bli förföljd som Resident Evil gjorde så bra.

Tyvärr är det inte jättemånga spel som lever upp till det idag, och jag saknar den känslan.

Det var därför, när Silent Hill 2 Remake släpptes som jag gick in blind. Så blind man kan gå in i en Remake av ett av ens favoritspel någonsin. Men Remaken till Silent Hill 2 är nästintill perfekt, för den gav samma slags känsla jag hade första gången jag spelade originalet.

Självklart var jag skeptisk till det först, för Remakes brukar inte direkt vara så bra tyvärr. Men Bloober visade vad de kan göra och jag ser fram emot deras nästa Silent Hill Remake som de förhoppningsvis håller på att utveckla just nu. Ryktena säger att det kan bli remakes på både ettan och trean härnäst, och oavsett vilket så ser jag fram emot det.

För just nu så tror jag att Bloober Team är dem enda som kan göra Silent Hill som Silent Hill ska vara, därav också göra skräck som skräck ska vara.

Annars har jag ett eget koncept redo om någon vill vara med och utveckla det.

Som ni kanske vet vid detta laget så har jag självklart spelat fotboll, som de flesta gjorde på 90-talet, vilket kanske är långt innan en del av er föddes. Och visst, det var kul ibland men samtidigt så gjorde man det mest bara för att alla andra gjorde det.

Dessutom var jag skitdålig, vilket inte gjorde saken bättre för att jag skulle gilla skiten heller.

Men när det kommer till spel så har jag alltid varit mer än okej överlag. Tävlat i Counter-Strike 1.6 och Source, legat i toppen bland spelare i Sverige på väldigt många servrar. Jag och min kusin var så duktiga så vi blev anklagade för fusk vid mer än ett tillfälle, vilket var en komplimang på den tiden. Även haft nöjet att göra träningsmatch och träning tillsammans med HeatoN och Potti, och självklart fick vi våra asses kicked som utav bara helvete, men de var väldigt trevliga och roliga att spela med.

Fast det är också bland det som gjort att man växt upp i den bästa tiden för gaming.

Att man fått ha nöjet att träna med såna giganter, som de var på den tiden, och toppa listor man inte ens visste om fanns på många sätt. För vi satsade aldrig på någonting när det gällde gaming, dels för att e-sport var så förbannat nytt och nästan helt okänt, men också för att man hade mycket annat att göra samtidigt.

När det kommer till Fifa spel dock, så har jag aldrig haft roligt med något av dem sen 1998.

Vilket inte direkt är igår om man säger så. Men det var något speciellt med Fifa ’98, inte bara för att det var kul som fan, utan jag tror det var musiken som gjorde det mesta för mig.

Har aldrig varit duktig på det, för har aldrig orkat bry mig på den nivån att det ens varit underhållande. Spelade jag själv så var det annorlunda, för då kunde jag spela hur jag än ville. Precis som jag gjorde med Adidas Power Soccer där man kunde sparka spelare i ryggen och allt sån episk skit.

Fifa hade aldrig den friheten att bara leka runt, utan det har alltid varit mer professionellt lagt samtidigt som det bara varit underhållning.

Nu är det inte ens bara fotboll jag inte brytt mig om alls, utan det inkluderar även NHL, NBA och alla andra sporter man kan tänka sig. Självklart har jag spelat NHL, även det gamla Elitserien spelet till Sega Mega Drive. Sen finns det säkert nyare versioner jag inte ens vet om, för har som sagt aldrig brytt mig.

Växte dessutom upp med Ice Hockey till NES, vilket var skitkul – på den tiden.

Även suttit på Dreamhack Summer ’08 och spelat Fifa ’08 tillsammans med kompisar och random personer som var där då jag var del av ett bås. Hade vissa roliga stunder, men primärt spelade vi Diablo 2 över något annat.

Jag ägde dessutom aldrig Fifa ’98, utan hade en piratkopierad kopia av det till PC.

Samtidigt som jag hade kul med det på grund av musiken, som faktiskt var förjävla bra med många bangers, så hade jag bara kul när jag spelade det själv. Tack och lov så spelade jag det bara med kompisar i single player där vi spelade var sin match och hejade på varandra. Men 2-players tilltalade mig aldrig med Fifa.

Blur’s Song 2 är ju en tidslös klassiker på alla sätt och vis.

Dock är det något passande att skriva om detta nu då fotbolls VM har gjort sitt startskott, ett fotbolls VM som miljoner runt om i världen sitter och säger kommer gå till historien som det sämsta fotbolls VM någonsin.

Inte på grund av spelarna, utan på grund av USA.

Vilket jag absolut kan förstå och faktiskt hålla med om. Även om jag inte kollat på något fotbolls VM sen 1998 när vi var i Halmstad på semester och min farbror drog på det på tv’n. Såg Frankrike vinna på hemmaplan, vilket faktiskt var roligt att se.

Även om jag bara tittade på det för att passa in på många sätt.

Däremot så kan jag säga redan nu vilka som vinner fotbolls VM, och det är inte lagen jag menar, utan fansen.

Skottland, Sydkorea, och Japan.

Alla deras fans har redan blivit globalt älskade på sociala medier och folket där de är älskar dem också. Och även om jag inte bryr mig ett piss om VM så är hela mitt flöde på TikTok och andra plattformar fulla av deras fans som festar och har roligt och det är så förbannat kul att se.

Fast det är det som är fotboll för mig. Inte sporten i sig, utan fansen. Festandet, firandet, oavsett om de vinner eller inte. För det är gemenskapen som betyder något, att deras land kanske vinner är bara en förbannat rolig bonus.

Men det finns hundratals miljoner av människor världen runt som älskar fotboll. Jag är inte en av dem, aldrig varit, men jag uppskattar dem. Jag uppskattar sporten på grund av gemenskapen det skapar.

Speciellt när det kommer till EM och VM.

Ligamatcher och derbymatcher har alltid varit en shitshow och kommer alltid vara. För där är det rivaliteten och inte gemenskapen som fotboll egentligen handlar om. I ligor och derbyn så handlar det om att mitt lag är bättre än ditt och jag nitar dig om du säger något annat.

Men när EM och VM sätter igång, då enas alla under samma flagga, firar och festar tillsammans. Gråter tillsammans, skrattar och har skitkul tillsammans.

För där slutar rivaliteten och gemenskapen börjar. Det är fotboll för mig. Det är fotboll när det är som bäst.

Och ironin att jag inte gillat eller ens brytt mig om Fifa sen Fifa ’98 och att sista VM jag tittade på helt och hållet var 1998 förbigår mig inte.

Men jag var 14 år. Och när du är 14 så hade du andra saker i huvudet än fotboll.

Det hade i alla fall jag.

Information:

Titel: FIFA 98: Road to World Cup

Release år: 1997 (Sverige)

Plattform: Playstation (PS1), PC, Nintendo 64, GameBoy, Sega Saturn, Sega Mega Drive

Utvecklare: EA (Electronics Arts)

Genre: Sport

Serie: FIFA

Original pris: 499 kr – 549 kr

Pricecharting, Juni 2026:

PS – PAL: $8 LÖST, $12 CIB, $28 NYTT

N64: $16 LÖST, $55 CIB, $103 NYTT

GB – PAL: $6.50 LÖST, $23 CIB, $54 NYTT

PC: $11 LÖST, $26 CIB, $29 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting och för andra plattformar, kolla här:

FIFA 98: Road to World Cup: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=fifa+98&go=Go

Det var väldigt mycket med att hjälpa till att sätta upp allting, pallar i mängder skulle bli bord, områden sättas upp, servrar konfigureras, och tröjor delas ut. Detta var ju när majoriteten av dem som hjälpte till med Dreamhack gjorde det för passionen till spel och lan, med andra ord, gratis arbete.

För mig spelade det ingen roll. Jag hade obegränsat med backstage tillgång, kunde röra mig fritt, se hur allting fungerade behind the scenes, snacka med andra funktionärer och ha allmänt skitkul faktiskt.

Hade dessutom redan ett jobb, och det handlade om 3 dagar, så brydde mig inte så mycket om man säger så.

Mitt jobb som funktionär var att agera extra security för David Prowse medans han gick runt som Darth Vader, vilket var riktigt coolt för en Star Wars nörd som mig. Trevligaste Vader ever förresten, snällaste och ödmjukaste kändisen jag träffat.

Samtidigt som det innebar att jag var tvungen att göra ronder mellan alla rader där alla satt. Såg mer än jag ville se under dem ronderna om man säger så, mycket som var långt ifrån barnvänligt. Doften ska vi inte ens prata om. Usch säger jag bara.

En person hade en screensaver av en brud som blev påsatt, den gick i en loop, var halvt hypnotiserande på grund av allt jiggle som pågick. En annan satt i kalsonger och pissade i en flaska. Och en tredje hade suttit i en klan match för CS och blivit skitnödig, men inte kunnat gå ifrån datorn, så han hade skitit i ett tomt Jolt flak som han lagt på golvet under sin datorplats.

Uppenbarligen blev alla tre av dem tillsagda. Och en av dem utslängd.

Men rapporten till min team leader, den var förbannat speciell att göra om man säger så. Tror jag sa något liknande som ”Tokki (tror han hette det), någon har skitit i en låda, vad fan vill du jag ska göra åt det?”.

Svaret tog några sekunder, och som ni kanske gissat så var det väldigt kort och simpelt.

Va?

Japp, någon hade skitit i en tom Jolt låda, och jag fick nöjet att se honom bli eskorterad ut från Dreamhack med kartongen i högsta hugg medans hans föräldrar kom och hämtade honom och hans dator.

Och det var dag två.

Dag tre så satt jag och en fantastisk tjej som vakt vid toaletterna, ett skift ingen ville ha men var nödvändigt, och såg till att folk gick in ensamma på toan och inte hade någon med sig.

I det uppdraget ingick det även att dubbelkolla efter vart och vartannat toabesök så att ingen var kvar i båset. Du undrar säkert varför, och anledningen är simpel. Tjejer och killar sålde sexuella tjänster i badrummet. Dreamhack hade en rik historia av det på den tiden, och det hade lett till väldiga problem.

Jag hade den mindre äran att ropa på Polisen vid mer än ett tillfälle den dagen via walkie talkien man hade, men det var lika bra. För tjejen min kollega tog på bar gärning var inte mer än 15 år vid det tillfället.

Så det var väldigt speciellt.

Spenderade hela helgen, nästan dygnet runt, med att hänga med kompisar och andra funktionärer. I det hela, så var det helt klart en av de bästa och roligaste upplevelserna jag haft när det kommer till Dreamhack.

Fast det var på den tiden Dreamhack var roligt.

Nu för tiden är det inget speciellt, allt är för strikt och hela känslan har försvunnit. Och jag är ganska säker på att många av er antingen har liknande historier, eller minnen om hur Dreamhack var för er.

Dreamhack Summer ’07 var inte första gången jag var på Dreamhack, men det var första och enda gången jag var funktionär. Winter ’06 var jag där som besökare med min kusin och en polare, Winter ’07 var jag där med min kusin som besökare, och Summer ’08 var jag del av ett bås.

Gick aldrig Winter ’08 på grund av jobb i en annan stad, men var där Summer ’09 igen som besökare bara.

Vilket också var sista gången på flera år som jag rörde mig vid och runt Dreamhack. Det var inte förrän 2013 jag och min kusin åkte dit igen, köpte ett dagspass och åkte hem efter en timme för charmen var borta. Vet att jag gjorde något besök runt 2015-2016 också, men kommer inte ihåg när exakt.

Men jag var där när CD Project Red gjorde sin Cyberpunk Showcase, Winter 2019 för sista gången.

Varje gång jag varit där efter 2006, så har jag jämfört med hur Dreamhack var en gång i tiden. Och Summer ’08 var sista gången jag kände att Dreamhack var Dreamhack fortfarande, även om mycket hade förändrats vid det laget redan.

Jag saknar Dreamhack som det en gång var.

Dagens ungdom får aldrig uppleva kaoset som var förr, hur fritt allt var. Idag är det ett annorlunda kaos, med bås överallt och tävlingar och utställare till höger och vänster. Streamers och YouTubers överallt som filmar med hela crews. I dag är det bara jobbigt att vara där. Inte bara för att jag är äldre, uppenbarligen är jag det, men också för att det inte är samma ägare.

Jolt finns inte kvar i samma tappning, och den klassiska burköppningen är ett minne blott. Likaväl Dreamhack i Jönköping.

Dreamhack har dött. Men minnet lever kvar.

Får helt enkelt bli Glitched om man vill ha lite av den gamla Dreamhack känslan tillbaka tror jag. Har bara inte haft nöjet att gå dit än.

Missade tyvärr det i år igen.

Final Fantasy IX hamnar definitivt i den första kategorin. För det spelet ligger mig otroligt varmt om hjärtat.

Det var inte det första Final Fantasy jag spelade, långt ifrån faktiskt.

Jag är lite osäker på vilket av dem jag spelade först, men jag vet att det var på NES jag spelade det. Däremot kommer jag inte ihåg om det ett var importerat Famicom spel eller NES versionen av något av dem, vilket gör mig osäker på om det var originalet eller det andra spelet i serien.

Spelar I och för sig ingen större roll antar jag, det var ju runt 35 år sen jag spelade det för första gången. Vilket inte gör saken lättare om man säger så.

Mitt lite smått komplicerade förhållande med Final Fantasy

Jag har spelat de flesta av dem, men det är några stycken jag antingen inte haft chansen eller intresset av att spela.

Men har spelat FF hela vägen upp till FFX, efter det så tog jag uppehåll då FFX fick mig att aldrig mer vilja spela Final Fantasy. Inte för att det inte var bra, utan för att det var så förbannat olikt mot det jag växt upp med. Vilket var de klassiska Final Fantasy VII, VIII och IX.

Final Fantasy X har sin charm helt klart, karaktärerna är fantastiska och välskrivna, och storyn är inga större fel på heller. Kan definitivt förstå varför så många har det som sin favorit av dem alla.

Men för mig räcker inte det ens i närheten till något av alla spelen upp till det.

Vilket borde säga en hel del då de första två-tre spelen inte direkt är något speciellt om man säger så. Nu kommer jag dock inte ihåg jättemycket av dem från när jag spelade dem sist, vilket måste vara över 10 år sen vid detta laget. Men jag vet att dem är roliga och har sin charm.

Betyder det att jag tycker Final Fantasy X är ett dåligt spel? Inte överhuvudtaget, det är fantastiskt. Det är bara inte för mig helt enkelt.

Sen har jag ju självklart spelat Final Fantasy efteråt också, men inget lyckades fånga mig förrän FFXV. Spelar fortfarande helt annorlunda, men det var något som greppade mig direkt med det spelet, och nu är det helt klart i topp tre av Final Fantasy spel för mig.

Utan tvekan.

Siba-rea och tjat: Tiden då föräldrarna betalade

Hela vägen från när jag var barn upp till tidiga tonåren, så betalade morsan och farsan alltid spelen åt mig. Vilket jag är ganska säker på var likadant för väldigt många av er, speciellt under 80-90-talet och tidigt 2000 för den delen.

Detta ledde också till att man alltid fick spel som var på rea på Elgiganten, Siba eller ONOFF. Vilket var otroligt kul, för ibland fick man ett riktigt guldkorn man inte ens hade kikat på annars.

Ett av dem jag fick på det sättet var Adidas Power Soccer.

Vilket är ett helt underbart spel. Nu har jag aldrig varit ett större fan av fotboll överlag, eller sport för den delen. Men spelade fotboll en hel del när jag var yngre, som majoriteten av alla gjorde på 90-talet.

Inte fan var jag duktig på skiten heller, vilket inte gjorde mitt intresse mycket större direkt.

Men jag kommer ihåg att jag och morsan var inne på Siba för att jag hade lyckats tjata till mig ett valfritt spel för ett par hundralappar. Vilket i efterhand man kanske inte är så stolt över, men vafan, jag var typ 12 år.

Då vet jag att Adidas Power Soccer var på rea just den dagen, för mamma köpte det till mig för 199kr. Kommer ihåg priset för den jävla prislappen satt fast på fodralet för någon idiot hade tagit av plasten i butiken.

Det var säkert därför spelet var på rea nu när jag tänker efter. Eller så hade någon lämnat tillbaka det. Inte för att jag brydde mig, eller bryr mig nu heller för den delen, för jag ville bara ha ett nytt spel.

Nu råkar Adidas Power Soccer också vara ett av de sista spelen till Playstation som mina föräldrar köpte åt mig. För det var sommaren efter som jag började tjäna stora stålar, runt 2000kr på något sommarjobb jag inte ens kommer ihåg vad det var längre.

Idag får du inte mycket för 2000kr, men på den tiden kunde du få en hel del. Inte för att de räckte så jävla långt då heller när man gick och köpte godis, chips, pizza, läsk, glass, och snus för dem. 

Fick ju dock helt klart fan så mycket mer än jag skulle fått idag om man säger så.

Sommaren ’01: 1500 kr, en vit lögn och mindre panik på Elgiganten

Jag tror det måste varit sommaren 2001 som jag gick in på Elgiganten med 1500kr och en dröm. En dröm att köpa Final Fantasy VIII.

Men det var slut eller utgånget redan. Kommer inte ihåg vilket.

I samma ögonblick som min farbror, som jobbade där, sa att de inte hade det spelet inne, så såg jag en enda kopia av Final Fantasy IX på hyllan.

Vilket jag nästan hoppade till direkt och tog tag i innan någon annan såg det.

Nu var det nog inte någon annan där som ville ha det, men paniken av att se ett enda spel på hyllan som jag inte ens visste existerade tills det ögonblicket, i en av mina favorit spelserier, fick mig att reagera på ett sätt jag är säker på hade skrämt någon.

Efter jag betalade, vilket var 549kr, så sprang jag till bussen för att åka hem.

Det enda jag köpte den dagen, när jag egentligen skulle köpt nya byxor, var Final Fantasy IX.

Vilket mina föräldrar var mindre glada över om man säger så då morsan hade kört in mig och jag envisats om att gå själv och handla det jag ska ha. Tror det tog hela 5 minuter efter att hon körde ut från parkeringen som jag gick till Elgiganten istället för in på JC eller vad det var jag tänkt från början.

Väl hemma, vilket tog sin lilla tid då jag fick gå (läs sprang) från bussen hem, så sprang jag upp på rummet och satte igång spelet.

Spelade resten av dagen, käkade middag på under 10 minuter, och sprang upp till mitt rum och fortsatte spela. Var så inne i spelet att jag satt uppe hela natten och lirade fram till sen eftermiddag dagen efter.

I was hooked som man säger.

Upp till den dagen så hade Cloud, Tifa, Aerith och Barret från Final Fantasy VII varit gänget för mig. Men nu, efter för många timmar spelande i rad, så var Zidane, Garnet, Vivi, Freya, Beatrix och Steiner mina nya favoriter.

Inte säker på hur många timmar jag spelade det första gången, men måste varit närmre 50-60 timmar. För jag sprang runt överallt och gjorde allt man kunde göra, utforskade varenda pixel jag kunde utforska.

Troligtvis höga hundratals random encounters senare, så hade jag alla mina karaktärer på level 99, Kuja vad död, Ozma hade blivit besegrad, och Ultima hittad.

Min hemmasnickrade strategiguide slog Squaresoft’s officiella (tills morsan städade)

Senare samma sommar skrev jag även min egna strategiguide till det.

Vilket jag och min kusin hade gjort till Final Fantasy VII ett par år innan. Vi spenderade hela sommaren till att gå igenom precis allting, loggade allt vi kunde logga, och sen satte vi ihop vår helt egna 100% guide till Final Fantasy VII.

Jag följde samma princip med Final Fantasy IX, vilket tog mig flera månader att få ihop då jag gjorde det själv.

I julklapp fick jag den officiella strategiguiden för Final Fantasy IX, vilket inte gjorde mödan värt besväret om man säger så.

Tills jag läste den och insåg att min egna guide var mer detaljerad.

Nu är det dock ingen större bedrift hur pass mycket mer detaljerad min guide var med tanke på att den officiella var ”enhanced by playonline”. Vilket inte en människa använde. Inte någon jag kände i alla fall.

Däremot lärde jag mig en hel del nya trick, så blev förbannat glad över att få den i julklapp ändå. För jag tror inte den var speciellt billig då jag är säker på att EB Games var den enda butiken som hade den. Men kan ju funnits någon annan återförsäljare som hade den också.

Vet att jag gjorde ett misstag under en bossfight och slängde en item eller spell på bossen istället för någon i mitt team, och fanskapet dog direkt.

Kommer dock inte ihåg vad det var eller vart det var exakt. Men guiden tog inte upp det, från vad jag kommer ihåg, och har aldrig sett någon annan nämna det heller.

Tyvärr kan jag inte verifiera vilken boss det var heller då morsan slängde min hemmagjorda guide när hon fick för sig att städa mitt rum när jag var i skolan året efter. Den var ju helt handskriven så antar hon ansåg det vara klotter bara.

Blev ju inte direkt glad över det om man säger så dock, dels för att hon hade slängt massa andra papper och saker jag behövde och ville spara också.

Men tji fick jag.

Inte direkt ett glatt ögonblick om man säger så. Men åtminstone hade jag den officiella guiden kvar med egna noteringar i. I alla fall tills morsan slängde den vid en flytt några år senare.

Aja, jag fick i alla fall ha kvar spelet. Vilket jag är glad för.

Om du spelar Final Fantasy IX just nu och behöver guiden, så kan du läsa den online på Scribd via länken nedan.
https://www.scribd.com/document/656105790/Final-Fantasy-IX-Official-Strategy-Guide-BradyGames-2001

Var ju lite småkär i Garnet måste jag ju erkänna

Det som gjorde allting så förbannat bra med Final Fantasy IX är karaktärerna och hur mänskliga de kändes. Även idag när jag spelar det eller tittar på gameplay videos på Youtube så får jag samma känsla.

Det är något magiskt med det spelet överlag och jag har aldrig lyckats sätta fingret på varför.

Hjälpte ju inte heller att Prinsessan Garnet, var så förbannat härlig också. Snygg, söt, adorable, otroligt rolig på samma gång. Hon var hela paketet, även om hon var en lite mindre pain in the ass då och då.

Sen vore det ju dumt att säga att man inte blev lite småkär i henne. För det blev man ju.
Precis som man blev lite småkär i Tifa och Aerith i FFVII.

Slutet av spelet gjorde ju absolut inget av att förbättra känslan eller någonting heller, för god damn säger jag bara. Det var andra gången i mitt liv jag grät av ett tv-spel. Första gången var självklart när Aerith dog i FFVII, vilket nog många av er känner igen.

Sen har det ju blivit en hel del tårar och blöta ögon utöver dem två spelen också, host Mass Effect host, men inga som påverkat mig på ett så ungt plan som jag befann mig på i livet. Satt ju som tonåring, och det är ju en tid man ville vara cool, körde moppe och raggade på brudar och allt det där som egentligen inte spelar någon roll överhuvudtaget, men att gråta, och gråta för ett spel.

Ja, det hade nog varit dödsdom på det då.

Jag skulle kunna skriva en hel roman om varför det är mitt absoluta favorit Final Fantasy, och jag är nog inte ensam om det, men vi skippar den delen.

Åtminstone för stunden.

Glöm inte att du kan lyssna på hela Final Fantasy IX’s Soundtrack på vår kurerade spellista på Spotify.
Lastgen.se | Final Fantasy Soundtracks

Barndomsminnet spökar fortfarande

Hade det första spelet jag betalade egna pengar för kvar tills jag sålde min samling till Jesper, min kollega här på Lastgen.se för några år sen. Han köpte även min Japanska kopia också i samma veva. Och jag är relativt säker på att han har kvar mitt första spel jag betalade för mina egna pengar i sin hylla.

Gratulerar Jesper, du sitter på ett barndomsminne jag inte ens visste jag behövde.

Får jag köpa tillbaka det?
Bjuder 5 spänn!

Inte för att det spelar någon större roll längre, jag är ju trots allt vuxen, i den bemärkelse att man har räkningar att betala och ansvar för sitt eget liv. Vilket inte direkt är roligt eller något man kanske vill, men sånt är livet.

Den mentala biten dock, den ska vi nog inte ens börja prata om.

Men jag är nyfiken, vilket spel var det första spelet du köpte för dina egna pengar? Berätta för oss vad du kommer ihåg från den dagen, eller vad du kommer ihåg du kände.

För det jag kände, var ren lycka.

Information:

Titel: Final Fantasy IX

Release år: 2000 (Japan) / 2001 (Sverige)

Plattform: Playstation (PS1)

Utvecklare: SquareSoft tidigare (idag Square Enix)

Genre: JRPG

Serie: Final Fantasy – nionde spelet i serien

Original pris: 549 kr – 649 kr

Personlig Rekommendation:

Final Fantasy IX är en tidslös klassiker som inte kräver att man har spelat något Final Fantasy tidigare, vilket inget spel i serien gör.

Vill man ha en djup och fantastisk story, härliga karaktärer, och ett av de bästa soundtracksen som gjorts till något spel genom tiderna, så är Final Fantasy IX det spelet jag rekommenderar. Många Final Fantasy har tidlösa klassiska låtar, men Final Fantasy IX har många unika som är otroligt sköna att lyssna på.

Väljer du därför att bara lyssna på OST istället för att spela spelet så blir du därför inte besviken. Du kan lyssna på hela FFIX OST på vår spellista på Spotify.

Pricecharting, Juni 2026:

PAL: $16 LÖST, $17 CIB, $278 NYTT

JP NTSC: $10 LÖST, $10 CIB, $155 NYTT

US NTSC: $13 LÖST, $25 CIB, $267 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Final Fantasy IX: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=final+fantasy+ix&go=Go

Jag såg på mina föräldrar att de var semibesvikna över när jag sa att jag ville göra något helt annat på Liseberg. ”Han gör ju inget annat än att spela hemma också” inbillar jag mig att de tänkte. Nåväl, för en kort tjockis med Los Angeles Kings-tröja så var det i arkadens miljö som jag fick vara mig själv.

Liseberg hade en sån plats. Mitt bland allt kaos och sockervadd låg arkadhallen som ett tempel för den som visste vad som väntade innanför. Trist nog var vi alltid tvungna att gå in på Liseberg från andra sidan. Där och då irriterande, men idag minns jag det som en marsch till himmelriket.

Den finns kvar än idag, och har några guldklimpar kvar som fortarande ger fantastiska upplevelser. Men, mycket har ersatt med shuffleboards och air hockey. Såklart också kul, men det var verkligen inte därför jag sprang till arkadhallen som 10.

Luften var tung av elektrisk förväntan. Ljudet träffade en redan i dörren, en symfoni av explosioner, motorljud, ”You win!” och syntettoner som smälte samman till något som bara kunde beskrivas som arkadens egna soundtrack. Det var en värld som inte existerade någon annanstans.

För er kids som missade den här tiden kanske det är svårt att föreställa sig ”the appeal” med att spela utanför hemmet. Men under 90-talet och en bit in på 2000-talet var det hit man gick när man ville uppleva något som hemmakonsoler helt enkelt inte kunde erbjuda.

Ta Sega Rally 2. Stolen vibrerade under dig, ratten ryckte i händerna när däcken tappade greppet i en grusig kurva. Det var inte ett spel, det var en känsla i hela kroppen. Under samma period som Sega Rally 2 kördes i arkadhallarna så spelade jag Gran Turismo hemma på TVn, ett spel som verkligen imponerade, men det var ändå en helt annan sak. Arcade-perfect hade ännu inte kommit till hemmakonsolerna, och skillnaden i upplevelse var inte mätt i pixlar eller polygoner, det var en eller två generationers skillnad i hur spelet tog tag i dig.

Idag ser förutsättningarna annorlunda ut. Den fysiska arkadhallen har till stor del försvunnit, det känns lika sorgset som när man vet att videobutikerna inte existerar längre, eller att man som barn aldrig någonsin igen behöver vara på sin vakt för att spela in sin favoritmusik från radio.

Men arkadens arv lever vidare på ett sätt som vi knappast kunde föreställa oss. Emulatorer som MAME och Teknoparrot har gjort det möjligt att spela arkadklassiker från i princip varje generation.

MAME är det stora arkivet. Där finns tusentals titlar bevarade. Det är spelhistoria i sin mest koncentrerade form. Teknoparrot tar vid där MAME slutar och hanterar nyare och mer tekniskt avancerade arkadspel, titlar som Sega Rally 3, Mario Kart Arcade GP och Luigi’s Mansion Arcade, spel som aldrig fick någon riktig hemversion. Som grädde på moset har många förstått att ett modernt gränssnitt till detta behövs för att spelas på modern hårdvara. Här finns en del att välja på, men de mest framträdande är Emudeck och Launchbox. Det sistnämnda om du vill pilla en hel del själv.

Är man nyfiken på arkadens svunna värld är Arcadepunks.com ett naturligt första stopp. Sajten samlar releaser, guider och resurser för den som vill dyka djupare ner i ämnet. Värt att notera är att ett konto krävs för att ta del av det mesta som finns där.

Få förunnat så har jag en arkadmaskin hemma i källaren. Det är inte arkadmaskin i klassisk mening att den endast kör ett spel, utan har bits and pieces både från dåtid och moderna spel från exempelvis Steam. Drömmen är att spela tillsammans med min lille son, så att han också får uppleva magin av Arcade Perfect.

Det är mitt sätt att återvända till något som en gång bara existerade i ett rum fullt av blinkande ljus och höga ljud, och inse att känslan, mot alla odds, fortfarande sitter kvar.

Länksamling:

https://teknoparrot.com/en/

https://www.mamedev.org

https://www.arcadepunks.com

https://www.launchbox-app.com

https://www.emudeck.com

Enklaste sättet att kategorisera vartenda Fallout spel är att säga kaos. Men det är också kaoset som gör Fallout till Fallout.

Nu ska jag inte prata om Fallout 4, Fallout 76, inte ens om Fallout 3 och New Vegas. Eller Brotherhood of Steel och Tactics för den delen, inte för att man pratar om varken Brotherhood of Steel och Tactics, men den delen kan vi skippa.

För tillfället.

Utan jag pratar självklart om de första två spelen. Vilket en hel del av er kanske aldrig ens har spelat, men det är väldigt okej i sig. De är väldigt olika från Bethesdas versioner och vision av Fallout.

Jag spelade Fallout för första gången någon gång runt 1999, precis innan skiftet in till det nya millenniet som var år 2000.

Sommaren 1999: Piratkopiering, Videobutiker och Minsta Möjliga Budget

Det var faktiskt min kusin som introducerade det till mig den sommaren när jag satt hemma i hans rum och han visade mig en helt ny värld inom gaming. En värld så enorm, så jag var bara tvungen att ha det. En snabb rip, och tre veckor senare av väldigt mycket gaming, så var jag tillbaka hemma med en helt egen och nästan helt laglig kopia av Fallout.

Under de veckorna jag var hos min kusin så undvek vi Fallout så mycket som möjligt, för jag ville spela det själv hemma sen. Så vi spenderade en av våra veckor med att hyra runt 30 Playstation spel totalt, rippa vartenda ett, och sen spela som bara den.

Driver, Syphon Filter, och många fler var ett par av de spelen vi rippade.

Bäst av allt, butiken vi hyrde spelen i förstod vad vi gjorde och ägaren bara skrattade åt oss. Han tog dessutom bara betalt för ett enda spel då man kunde byta om man inte var nöjd eller hade roligt inom en viss tidsram. Så vi utnyttjade det ganska så rejält.

Men helvete vad det var värt det.

Vi sparade några tusenlappar generellt sett på att göra det än om vi hade köpt spelen. Och vi sparade väldigt många hundralappar än om vi hade behövt hyra vartenda ett.

Så vi tackade ägaren genom att köpa runt två kilo godis och en hel del dricka av honom då han varit så snäll. Det kostade fan lika mycket som att vi skulle hyrt fyra spel av honom dock, för billigt var det absolut inte, även om året var 1999.

Efter ett par dagar av väldigt många promenader till och från video butiken vi hyrde spelen ifrån, så hade vi en rejäl samling spel att välja mellan.

Helt klart en av de bästa somrarna i mitt liv.

Min kusin ägde en laglig kopia av Fallout, så självklart rippade han det åt mig så jag fick spela det också.

Men fy fan säger jag bara.

Interplays Fallout: 150 Dagar av Ren Panik och Brutal Svårighetsgrad

Fallout, det absolut första spelet, är en shitshow av förvirring och mindre irritation. Inga guider, ingen hjälp, bara en tidspress som gick förbannat fort när man väl lämnade Vault 13. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag dog, och hur många gånger som jag misslyckades med att ens hitta vatten chippet.

Troligtvis runt 100 gånger innan jag ens förstod vad fan jag höll på med. Och det var bara första dagen.

Varenda gång jag dog, varenda gång jag misslyckades, så svor jag. Men samtidigt så föll jag mer och mer för hur rikt spelet var i dess fattigdom på nästan allting.

För det är det som gör Fallout och Fallout 2 så unika. De var rika när det kommer till en intressant värld som man vill utforska, där man vill gå runt, där man vill prata med alla NPC’r. Däremot var dem väldigt fattiga samtidigt, i alla fall fram tills när Chris Avellone publicerade The Fallout Bible.

Och jag vet vad ni tänker, de var ju redan extremt rika med historia, lore, och allt möjligt. Absolut, men samtidigt så var det tillräckligt med plotholes och saker som inte stämde så man hade kunnat använda dem som en sil. Däremot kan jag absolut säga en sak, de var nästintill perfekta för vad de var. I dag är Fallout mer som ett stort hål snarare än en sil, så jag fördrar silen alla dagar i veckan.

Men första Fallout var svårt, extremt svårt.

Visst, man kan sitta och säga att man förstod allting och visste exakt vad man skulle göra direkt. Men det är ren bullshit. När det kommer till Fallout 3 och New Vegas, absolut, där kan man sätta sig utan en guide, utan en tutorial, utan någonting och bara spela. Oddsen är att du klarar av spelen relativt enkelt ändå.

För där handlade det om att utforska. Ingen press. Ingen tid. Bara gå runt. Följa waypoints och markeringar.

Däremot om du satte dig med det första Fallout, så är chansen att du dog inom de första 10-15 minuterna väldigt hög. Dels för att man inte visste vad man gjorde, tills man lärt sig det man behöver, men också för att man kunde springa på en Deathclaw direkt efter grottan om man hade extrem otur.

I Fallout 3 och New Vegas så kan man vända om och försöka springa därifrån. Om inte annat kan du cheesa från en höjd där de inte når dig.

I Fallout så är inte det lika lätt då det är ett tur baserat spel. Dock så kunde man absolut vända om och be till Gudarna att man hade tillräckligt med AP (action points) för att kunna göra en escape innan fanskapet nådde en.

Hade man däremot inte det och deathclaw’n nådde dig, så var du garanterat död.

Samtidigt i Fallout 3 och New Vegas så kan man skippa hela main storyn i hur många timmar som helst, det finns ingen tidspress, ingen rush, ingenting som gör att du måste spela main storyn överhuvudtaget.

Faktum är att spelar jag Fallout 3 idag, så är chansen att jag spenderar 100 timmar på att bara utforska innan jag ens tar mig till Megaton. För det är i utforskandet magin ligger när det gäller Bethesda’s Fallout.

I första Fallout har du 150 dagar på dig att hitta vatten chippet. Vilket låter som väldigt mycket när man ser siffran. Tills man inser att det kan ta mellan 15-30 dagar att nå ett litet område. Då försvinner dem 150 dagarna väldigt fort. Och spelar man det då för första gången, framförallt på 90 talet och tidigt 2000, så är det lättare sagt än gjort att klara det inom den tidsramen.

Efter några försök, eller hundratals försök, så är det absolut lättare att klara av spelet då man förhoppningsvis lärt sig vart man ska gå, vad man ska säga, hur man ska lägga alla sina poäng och så vidare.

Men första gången, nästan omöjligt.

Självklart kunde du få 100 extra dagar om du säkrade en leverans av vatten till Vault 13 när du besöker The Hub, men det hade man inte en aning om första gången man spelade.

Jag hade inte en aning om det i alla fall. Och jag är väldigt skeptisk till att jag var ensam om inte veta om det. Och ja, jag ångrade mig ganska så rejält att jag inte spelade Fallout tillsammans med min kusin den sommaren så jag fattade vad jag höll på med.

Men det var värt tårarna.

Fallout 2 däremot ger dig 13 in-game år att klara det, vilket är förbannat lång tid. Men då man har mycket längre tid på sig att utforska kartan och undersöka allting så mycket man kan, så kunde man ändå känna av en viss tidspress. Inte på grund av själva begränsningen, men för att byn (Arroyo) du kommer ifrån aldrig slutade tjata på dig via telepati.

Fick fan mardrömmar av den där snubben som bara dyker upp och säger ”Chosen” i sin raspiga röst.

Roligast av allt är att de 13 in-game åren är en kodad hardlimit på grund av att du kunde få en korrupt sparfil om du nådde längre än så. Liten intressant tidbit där.

Interplay var unika på väldigt många sätt.

Men det är allt det som gör Fallout och Fallout 2 så väldigt unika i dagens synsätt. På den tiden när de kom ut, 1997 och 1998, så var det helt annorlunda. Inte för att spelen var lättare, men för att utvecklare och studios vågade ta en risk med spelen.

Samtidigt så var marknaden mycket mer öppen mot vad den är idag.

Retro vs Modernt: När Spelutvecklare Vågade Låta Spelaren Dö

Spel var svårare då. Inte för att utvecklarna hatade spelarna, utan för att det nästan var standard på många sätt. Bara ta Ghosts and Goblins till NES som ett exempel så förstår ni vad jag menar. Eller Ninja Gaiden som ännu ett exempel på spel där man slet av sig håret. 

Samtidigt så blev många spel mycket lättare att klara av i samma veva, men PC spel var fortfarande annorlunda mot konsol.

Idag är majoriteten av spel nästan för lätta på många sätt, och man har alltid en tutorial som man blir påtvingad om nu spelet inte låter dig stänga av det. Dock är det inte många som tillåter att man stänger av det helt och hållet, tyvärr.

I samma veva så har man många olika svårighetsnivåer i spelen, förutom några stycken som Souls serien och dess like. Men i övrigt så kan man justera väldigt mycket överlag.

Absolut kunde du justera svårighetsnivån i Fallout också, Wimpy, Normal eller Rough i strid. Easy, Normal, Hard i gameplay. Men de gjorde inte så jättemycket för du fick inte mer tid på dig, utan du fick antingen +20 extra poäng vid start på Easy, eller -10 i poäng om du valde Hard. Så tidsramen ändrades inte och tiden gick inte direkt långsammare heller.

Däremot kunde strider och dylikt bli lättare. Så det är väl en win i sig antar jag. Inte för att det hjälpte så mycket, men onödigt att klaga.

Ta sen Fallout 3 och du inser att det enda som ändras är hur snabbt fiender dör, och hur mycket eller lite skada du kan ta. Det är fortfarande ingen tidspress, du har fortfarande en main story du kan skippa helt och hållet i hundratals timmar. Du får inga penalties heller för den delen beroende på svårighetsnivå.

Gör allt det Fallout 3 till ett sämre spel jämfört med Fallout och Fallout 2?

Absolut inte, för det är ett fantastiskt spel. Det är bara inte ett bra Fallout i helhet. Samtidigt som det var en ny iteration av vad det en gång varit.

När det gäller Fallout: New Vegas, vilket är väldigt mångas favorit av de nyare spelen, så är det exakt samma där för mig. Dock har New Vegas något som Fallout 3 saknade, Tim Cain och Chris Avellone som en del av teamet som utvecklade det.

Och tack vare att det var skaparna av första och andra spelet, så fick vi ett modernt Fallout som faktiskt var förbannat bra. Även om det nästan är ospelbart utan hundra moddar för att det ska funka på PC, eller konstant kraschar på PS3 och Xbox 360.

Bethesda vs Originalet: När Fallout-Loren Blev Irrelevant

För att för mig, så lever Fallout och Fallout 2 djupare inom mig själv än något Bethesda har släppt genom årens gång. Mycket av det jag lärt mig, läst, älskat, blev helt plötsligt inte ens viktigt eller relevant längre.

Lore ändrades, togs bort, eller ignorerades totalt. Hela områden har aldrig nämnts i något annat Fallout spel, inte ens i Amazon’s tv-show. Och nämner de dem så har de sprängt dem. Men vi kommer till det en annan gång.

Och det är där som de nyare Fallout spelen går under för mig. Älskar jag dem för vad de är fortfarande? Absolut, de är fantastiska spel i sig.

De är bara inte Fallout på samma sätt som jag är uppvuxen med.

Allt det ligger givetvis hos mig, och har inget med Bethesda att göra överlag. Men det är förbannat surt och tråkigt när man ser vissa saker i Bethesda’s versioner som ignorerar det som de första två spelen hade lagt som grund för hela universumet Fallout lever inom.

Men det är Bethesda’s IP, eller Microsoft’s antar jag då de köpte ZeniMax och Bethesda för ett tag sen. Så de är fria att göra vad de vill med dem, helt och hållet.

Jag har dock accepterat att Fallout troligtvis aldrig mer kommer bli Fallout. Inte riktigt på samma sätt som Fallout och Fallout 2 var. Men samtidigt så tackar jag Bethesda för att de lyckades introducera serien till väldigt många fler än som tidigare ens visste om det.

Så på det sättet är det otroligt roligt att se Bethesda utveckla spelserien. Även om de förstört mer och mer med varje release de gjort hittills och mest sannolikt släpper i framtiden också.

Men jag är glad ändå, för jag hade nöjet att uppleva de två första spelen när det var de enda Fallout spelen som fanns. Förutom Fallout Tactics, men vi pratar inte om Fallout Tactics. 

Även om det var förbannat kul när det kom.

Sen att följa upp den mindre katastrofen som var Fallout: Brotherhood of Steel med Fallout 3, är ju väldigt onödigt att klaga på i längden enligt mig. Vi fick ju åtminstone något kul och bra utav det trots allt.

Vad är dina minnen av Fallout? Blev du introducerad till serien genom Fallout 3? Eller fick du också gråta efter RNG Gudarna övergav dig i originalet? 

Oavsett vilket, dela dina minnen i kommentarerna!

Information:

Titel: Fallout

Release år: 1997

Plattform: PC

Utvecklare: Interplay

Genre: Postapokalyptiskt RPG

Serie: Fallout

Original pris: 399-549kr

Personlig rekommendation:

Har du inte spelat de första Fallout spelen så rekommenderar jag att du gör det. Inklusive Brotherhood of Steel och Tactics, för oavsett vad man tycker om dem så är de värda att spela. Mestadels för att de är en del av historia när det gäller Fallout i sig, hur mycket man än må hata dem på många sätt. Ha dock i åtanke att Tactics och Brotherhood of Steel inte nödvändigtvis är canon.

Tactics är till mesta dels inte canon, och BoS är inte canon överhuvudtaget.

Pricecharting, Maj 2026:

Fallout Anthology PC: $20 Löst, $90 CIB, $182 NEW

Steam, Maj 2026:

Fallout Franchise Bundle – Steam: €147 med -20%

Fallout Classic Collection – Steam: €19.99

Fallout – Steam: €9.99

Fallout 2 – Steam: €9.99

Fallout Tactics – Steam: €9.99

GOG, Maj 2026:

Fallout – GOG: 109kr

Fallout 2 – GOG: 114kr

Fallout Tactics – GOG: 114kr

Fallout: Brotherhood of Steel – Pricecharting:

PS2 PAL: $20 Löst, $77 CIB, $108 NEW

Xbox PAL: $34 Löst, $51 CIB, $85 NEW

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Fallout Anthology: https://www.pricecharting.com/game/pc-games/fallout-anthology

Brotherhood of Steel: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=fallout+brotherhood+of+steel