Skivan i sig fungerar fortfarande precis som förut. Du har inte betalat en krona extra.

Det är, rent krasst, ett av de mest spelarvänliga initiativen Microsoft tagit på länge. Disc to Digital-programmet blev officiellt den 26 augusti 2026 och rullas ut till Xbox Insiders från den 31 augusti, med tusentals titlar tillgängliga redan från start och fler på väg. Tidiga rapporter tyder på att spel från exempelvis SEGA inte går att claima, så gissningsvis sker någon förhandling bakom kulisserna kring licensavgifter.

Mekaniken är enkel.

Du sätter i en Xbox One- eller Series X-skiva, startar spelet, och en digital licens knyts automatiskt till ditt konto. Säljer eller lånar du ut skivan förs den digitala rättigheten vidare med den, precis som det alltid borde fungerat med fysiska medier i en digital tidsålder.

Så långt hyllningskören, och den är förtjänt. Men innan vi låter internetarmén fortsätta hylla den nya favoriten Asha för det här, är det värt att backa bandet ett drygt decennium.

När Microsoft trodde TV var det nya svarta

Att Microsoft överhuvudtaget kan binda en enskild fysisk skiva till en enskild digital licens är ingen slump eller ny uppfinning. Den tekniska och juridiska infrastrukturen för att koppla ihop ett spel, ett konto och en rättighet fanns på ritbordet redan när Xbox One presenterades 2013, bara med den lilla detaljen att det var med rakt motsatt syfte.

Planen då var något helt annat än spelarvänlighet.

Microsoft ville i praktiken göra skivan överflödig genom att kräva regelbunden internetuppkoppling för att konsolen skulle fungera alls, knyta spel till ett enskilt Xbox-konto snarare än till skivan i handen, och kraftigt begränsa möjligheten att låna ut eller sälja begagnade spel.

Kinect skulle vara obligatoriskt i lådan, och lanseringen fokuserade lika mer på TV och underhållning än på spel. Reaktionen blev ett skolboksexempel på hur man inte lanserar en konsol.

Sony behövde bara stå stilla och le under sin egen E3-presentation samma år för att vinna generationen innan den ens börjat. Microsoft vek sig inom loppet av någon vecka och skrotade i princip hela DRM-visionen.

How to share a game on PS4 blev en viral klassiker… för att sen komma tillbaka och bita Sony i arslet, men mer om det snart.

Poängen är att de tekniska grundbultarna, dvs att en licens kan knytas till, spåras och flyttas mellan ägare via ett system som Microsoft kontrollerar, försvann aldrig. Den las bara på is i tretton år, för att nu plockas fram igen och paketeras om som något spelaren ska tacka Microsoft för.

Samma verktyg, stick i stäv med syftet.

Varför just nu? I’m looking at you Sony.

Timingen är knappast en slump. Sony har bekräftat att man skrotar fysiska skivor för PlayStation 5 senast 2028, utan något som helst konverteringsprogram för att mjuka upp övergången. Den dagen blir fysiska PS5-samlingar rent bokstavligt värdelösa som spelbara objekt för de som saknar en konsol med skivfack om några år. Det viskas i korridorerna att Sony är villiga att skjuta upp sina planer, då inte bara konsumenterna gjort uppror, utan nu även utvecklarna.

Det är precis samma konsumentfientliga besked som Xbox själva serverade för tretton år sedan.

Nu är det Sony som trampat i skiten, och Microsoft – ett varumärke som befinner sig i en identitetskris, med sjunkande (läs obefintlig) hårdvaruförsäljning och osäker position i nästa konsolgeneration, ja de ser sitt gyllene tillfälle.

När en tidigare Sony-topp som Shuhei Yoshida offentligt hyllar draget som ett smart drag av Xbox-teamet, då har PR-avdelningen på Redmond fått exakt den validering de betalar konsulter dyrt för att åstadkomma.

Att göra sin egen skandal till sin konkurrensfördel

Det är här artikeln egentligen börjar, för den som jobbat med PR känner igen mönstret på en kilometers håll. Det är inte ett nytt grepp att ta sin största blunder och vända den till en styrka, det är en läroboksmässig krishantering, fast utsträckt över ett decennium istället för en presskonferens.

Microsoft behövde inte uppfinna något nytt. De behövde bara vänta ut rätt ögonblick, låta konkurrenten göra samma misstag de själva blev utskällda för 2013, och sedan positionera sig som den goda parten genom att göra motsatsen, med hjälp av teknik som redan låg och samlade damm i en byrålåda sedan Xbox One-eran.

Det är bra PR. Riktigt bra PR, faktiskt.

PR av det slag som bygger på tajming och kontrast snarare än på uppfinningsrikedom. Men det förtjänar att kallas vid sitt rätta namn. Det är inte ett omvänt hjärta hos ett bolag som ”lärt sig sin läxa”.

Det är ett företag som identifierat ett PR-vakuum hos sin största konkurrent och fyllt det, med samma tekniska DNA som en gång skulle användas för att beröva spelare deras ägarskap.

Det gör inte programmet i sig sämre för slutanvändaren, som sagt så är det genuint positivt för den som har en skivhylla att digitalisera. Men det förtjänar inte att läsas som ett bolag som plötsligt fått en själ.

Det förtjänar att läsas som exakt vad det är.

Ett varumärke på dekis som lärt sig att kapitalisera på nostalgi, goodwill och en konkurrents självmål, i precis den ordningen.

Och när internetarmén imorgon vänder kappan efter vinden igen – för det kommer de göra, det gör de alltid. Ja, då är det värt att minnas att applåderna aldrig riktigt handlade om Xbox. De handlade om kontrasten mot Sony.

Ta bort den kontrasten, och kvar står ett företag som återanvänder ett gammalt verktyg för ett nytt syfte. Vilket, ärligt talat, är precis vad bra PR ska göra.

Förresten, ni som vill digitalisera er Xbox One-samling men har sålt er maskin, försök att köpa en Series X.

Det går inte, för det finns inga till salu, inte ens av Microsoft själva. Det finns några Series X25 på Ebay för ca dubbla MSRP. Chock.

Good luck.

Det var tänkt att vara kulmen på veckor av förväntan. Istället blev det kulmen på något annat.

Nästan två veckor av läckta klipp från spelet har redan cirkulerat på nätet, spridda av en person eller grupp som kallar sig ”CyberLeek”, ett namn som säger ganska mycket om vad det här egentligen handlar om. Samtidigt som klippen släppts har varje video vattenstämplats med en QR-kod till ett eget kryptomynt, $CYBERLEEK, byggt på Solana.

Narrativet som såldes in var bekant och, ärligt talat, inte helt fel i sak.

Att storbolag som Microsoft, Ubisoft, Rockstar och Take-Two allt oftare struntar i fysiska releaser (en nedladdningslicens på skiva räknas ej), att spel försvinner den dagen servrarna stängs, och att spelare i praktiken aldrig ”äger” det de betalar för. Vi har skrivit ett antal artiklar om vår syn på den frågan och visat på lösningar.

Det är en viktig och växande diskussion i spelbranschen. Men i det här fallet är det också där likheterna med en legitim protest tar slut.

Ett mynt, inte en manifestation

Myntet $CYBERLEEK gick från noll till en toppnotering på runt 25 miljoner dollar i market cap den 23 augusti, betydligt lägre än de 50 miljoner som cirkulerat i vissa stories, men fortfarande en ansenlig summa för något som i grunden är ett spekulationsobjekt byggt på stulet material.

Dagen innan Rockstars officiella gameplay-reveal på Netflix kassade läckaren in sina tokens och avgifter från skaparfonden, uppskattningsvis mellan 125 000 och 270 000 dollar i SOL, beroende på vilken del av transaktionshistoriken man räknar.

Myntet rasade omedelbart efteråt.

Det mest avslöjande är att en central del av läckarens egen ”bevisning” för sitt principiella hot, en skärmdump som skulle visa ett meddelande till Rockstar om att spelet automatiskt släpps fritt om denne grips eller stängs ner. Coolt att lägga i sin egen story, man känner shit ”Stick it to the man, fuck you Rockstar”.

Power to the players, right?

Take-Two har redan fått en federal domare i New York att godkänna stämningar mot Microsoft och Discord för att få ut kontouppgifter, med deadline i början av september, och har sedan dess utökat kravet till X. Något som IGN rapporterade om redan förra veckan.

I sig sjukt om de skulle få igenom det, men är tveksam att de skulle lyckas, det känns mer som en åtgärd från Take-Two att lugna aktieägarna.

Jag själv har piratkopierat för eget bruk under större delen av livet. Oftast när jag inte haft råd med spelet i fråga, som när jag var student eller att spelet inte funnits att spela i vår del av världen. Jag har nog en av södra Sveriges största spelsamlingar idag, så skulle inte påstå att min sjörövartid på nåt sätt har skadat branschen eller en enskild utvecklare.

Men, att piratkopiera för att tjäna pengar, och speciellt det i här fallet, ser jag som en ekonomisk brottslighet maskerad med aktivistretorik. Man förstår att det också blir framgångsrikt då det riktas mot ett av de mest efterlängtade spelen i branschens historia. Cyber är bra på PR, helt enkelt.

Källkritiken hos de som hejade fram det här är obefintlig

Det som gör hela historien värre är hur villigt stora delar av spelarkollektivet svalde CyberLeeks version rakt av.

Klippen spreds i tusental, manifestot om bevarande och fysisk media citerades som om det vore en sanning, och den fabricerade skärmdumpen om ett ”automatiskt släpp”-hot fick cirkulera oemotsagd i flera dagar innan den avslöjades.

Väldigt få stannade upp och frågade sig varför en person som säger sig kämpa för konsumenträtt samtidigt bad om pengar i varenda vattenstämpel.

Förklaringen är knappast komplicerad. Rockstar och Take-Two är inte särskilt populära bolag att försvara just nu, och den bredare vreden mot att fysisk media försvinner från Sony och Microsoft sitter kvar i bakhuvudet.

Detta gjorde läckaren till en bekväm hjälte att heja fram. Om budskapet råkar bekräfta vad man redan tycker om ett bolag man ogillar, blir det plötsligt mycket mindre viktigt om avsändaren är trovärdig.

Det är ren bekräftelsebias.

Man behöver inte gilla Rockstars policy för digital distribution eller Sonys skivlösa konsoler för att inse att det är ett dåligt skäl att okritiskt förstärka en person som samtidigt kör ett pump-and-dump-schema med stulet material som lockbete.

Att man ogillar avsändarens motståndare gör inte avsändaren pålitlig, och just den distinktionen verkar ha runnit iväg fullständigt i hur det här spreds.

En second opinion: Richard

Förlåt att jag avbryter, det är alltid intressant att höra en annan persons perspektiv. Jag väljer att lägga mer vikt på varför han faktiskt gjorde som han gjorde och varför folk investerade pengar i coinet.

Men let’s face it: Vi vet alla, om man är normalbegåvad, att cryptomynt som poppar upp som svampar i tusental varje dag enbart är pump and dump project. Har man valt att investera en mängd pengar i projektet så har man gjort det av egen fri vilja och sans. Med det sagt, så var ingen tvungen att göra det. Materialet han hade kommit åt låg liksom inte bakom någon betalvägg. Hörde att betalande kunde få förtur att se klippen före hela världen fick se dom, men still, inget tvång.

Många kan dra slutsatsen att han hackade Rockstar för att tjäna pengar. Jag ser främst ett djupare syfte före det.

Han representerade mig, dig, du och jag, och alla gamers som känner sig enormt svikna och handfallna av big techs girighet på monopol och licenser, med överpriser inkluderat.

Om bolagen kan säga: ”You don’t own your Game”, så har vi en röst, en röst från folket, som säger: ”Neither do You.” Punkt.

Han gjorde det för oss.

Sedan kan man låta sig ställa frågan: Var det rätt att även ta emot donationer? Det är kanske en diskussion för sig. Men enligt mig gjorde han en otroligt våghalsig grej, som till och med gjorde att hela underrättelse apparaten plus advokater i USA gick på högvarv, då kanske det finns lite folk som vill bidra till honom och stötta honom. Just saying.

Men om jag ska säga min åsikt: Han kanske kunde gjort det snyggare, ja absolut. Kanske genom att skriva att han gärna tar emot frivilla donationer via PayPal eller någon crypto wallet. Men som jag skrev ovan, folk tar egna vuxna beslut av egen sans.

Vill man investera, liksom investeringar i alla andra spekulativa meme-coin med för den delen, så gör man det alltid med en viss form av högrisk. Det är så kryptobranchen ser ut och har alltid gjort.

Sedan vill jag, peppar peppar, avsluta med ett sista uttjatat citat, och det är endast min (och jag respekterar fullt ut alla andras åsikter) åsikt:
”If Buying isn’t owning, then Piracy isn’t stealing.”

Tack för mig. På återseende Lastgen.

Back to Jesper: What about Alan Wake 2?

Det som gör hela situationen extra avslöjande är att vi redan har sett den här debatten utspela sig, utan krypto och utan stöld. När Remedy 2023 meddelade att Alan Wake 2 skulle bli en helt digital release, även på konsol, möttes det av precis samma argument som nu upprepas i CyberLeeks vattenstämplar.

Att fysisk media behövs för bevarande, att spelare förlorar kontrollen över sina köp, att branschen rör sig åt fel håll. Och jag håller med till 100%, då som nu.

Men, reaktionen då var påtagligt mer begränsad till irriterade kommentarer under Remedys tweets och önsketänkande om att någon annan utgivare skulle komma och rädda situationen. Det blev aldrig något uppror. Inget bojkotthot fick något faktiskt inflytande på hur spelet till slut släpptes.

Spelet sålde bra, fick pris efter pris, och den digitala frågan försvann ur samtalet inom någon vecka efter lansering. Spelet fick senare en fysisk utgåva för de få (som jag) som fortfarande ville ha en sådan. Jag tycker det är pissigt beteende, men jag hade inte önskat att Remedy skulle drabbats av exempelvis Cyberleek som straff för att de gör sina val, om sina spel.

Det säger något om hur den här typen av ”internetindignation” fungerar.

Den blossar upp snabbt, är genuint förankrad i en rimlig poäng, men saknar nästan alltid uthållighet eller organisation nog att faktiskt förändra branschens beteende. Det gör den samtidigt till perfekt bränsle för någon som vill använda uppmärksamheten till något annat, i det här fallet ett pump-and-dump-schema. Snack som att Cyber förtjänar vartenda öre får mig att häpna. Varför förtjänar han pengar på stöld? Vad har Cyber åstadkommit? Jo, blivit rik.

Piratkopiering för välbärgade är inte civil olydnad

Här behöver man skilja på två helt olika saker. Piratkopiering för privat bruk har historiskt kunnat fylla en demokratiserande funktion, för den som inte har råd att köpa en konsol eller ett spel, i länder eller hushåll där det är en reell ekonomisk barriär, har det funnits ett rimligt moraliskt argument för att kopiera hellre än att exkluderas helt.

Det argumentet väger dock allt lättare i takt med att inträdesbarriären sjunker.

Med en spelkonsol för runt 10 000 kronor eller en gaming-pc för 40 000 kronor tillgänglig för den absoluta majoriteten i vår del av världen, blir ”jag har inte råd” i praktiken en efterhandskonstruktion snarare än ett verkligt hinder för de flesta som ändå väljer att piratkopiera.

Och när piratkopiering dessutom kombineras med ett rent vinstsyfte, som att pumpa upp ett spekulativt mynt på ryggen av material man stulit från ett annat företags anställda och sedan sälja av innan bubblan spricker, försvinner varje spår av civil olydnad.

Det är inte protest. Det är stöld som marknadsförs som aktivism, för att generera cash flow åt en enda person innan den försvinner. Det är, om något, en av de mer respektlösa formerna av intrång i andras immateriella rättigheter man kan tänka sig.

Inte för att sprida tillgång, utan för att suga ut pengar från andras uppmärksamhet och andras arbete.

Just nu sprids en rad snabbt som svar på det här. “If buying isn’t owning, then piracy isn’t stealing.” Smart tills man testar samma logik på CyberLeek själv. Att sälja piratkopierat innehåll för egen vinning är fortfarande ren och skär girighet klädd i aktivistjargong.

CyberLeek sålde aldrig tillgång till GTA VI. Han (gissar att det är en dude) sålde ryktet om att ha tillgång, förpackat som ett mynt som tusentals människor bokstavligen köpte in sig i. Det är inget svar på “If buying isn’t owning…”. Det är ett bevis på att man kan tjäna riktiga pengar på stulet material även när materialet i sig påstås bli gratis.

GTA VI släpps i november oavsett. Det enda CyberLeek har bevisat är att stöld fortfarande är stöld, oavsett hur många lager kryptoretorik och krystade liberalismargument man lindar in den i.

Om ni vill läsa om rimliga åtgärder och manifestationer som förhoppningsvis kan ha riktig bäring på branschen, läs vår artikel om Stop Killing Games.

“If selling shitcoin to idiots isn’t stealing, well fuck me then.”

Vi fick fasta kameravinklar, hatkärlekens”tank controls”, dåligt med ammo och en atmosfär av ständig utsatthet. Det var relativt långsamt, men samtidigt skräckinjagande på ett sätt som kändes helt nytt, och det blev en av PlayStations mest ikoniska spelserier.

Tricket som gjorde PSX vackrare än den hade rätt till

En stor del av seriens tidiga visuella slagkraft låg i ett tekniskt kringgående. Istället för att rendera miljöerna i realtid, vilket PSX (old school-benämning på PlayStation) hade svårt att hantera med någon större detaljrikedom, så målade Capcom upp varje rum som en semi-statisk, förrenderad bakgrund. Karaktärsmodellerna i 3D lades sedan ovanpå denna i praktiken ”bild”.

Tricket gjorde att utvecklarna kunde lägga mer kraft på belysning, skuggor och detaljer i varje enskild vy, utan att behöva kompromissa för realtidsprestanda. Resultatet blev spel som kändes filmiska och atmosfärstäta på ett sätt spelaren sällan annars såg på konsolen.

Baksidan var förstås att kameran blev fast, men det utnyttjade Capcom till sin fördel. Du visste aldrig riktigt vad som väntade utanför bildkanten, vilket byggde en unik, ständigt närvarande spänning.

Steget till 100 % 3D

Med Resident Evil – Code: Veronica tog serien ett rejält tekniskt kliv. Här bytte Capcom ut de förrenderade bakgrunderna mot helt realtidsrenderade 3D-miljöer, kompletterat med ett betydligt mer dynamiskt kamerasystem. Det var ett steg bort från den statiska bildspråksformel som definierat de tre föregångarna.

Det som gjorde språnget än mer ovanligt var plattformsvalet. Code Veronica lanserades ursprungligen som en exklusiv titel till Segas Dreamcast.

Att en av PSX:s mest ikoniska serier var otrogen med konkurrenten Sega var ett tydligt avsteg, men det gav Capcom tillgång till Dreamcasts starkare hårdvara för att möjliggöra den nya, helt 3D-baserade visionen.

REunion

Storyn i Code Veronica fyller en viktig lucka i seriens kronologi. Det utspelar sig tre månader efter händelserna i Resident Evil 2 och Resident Evil 3: Nemesis.

Claire, som i sitt sökande efter sin försvunna bror Chris Redfield hamnar rakt i Umbrellas Europeiska experiment. Efter tillfångatagandet i det maffiga introt (som dock var delvis förrenderat) förs hon till en avlägsen fängelseö, där den excentriska och maktgalna familjen Ashford styr.

Därifrån eskalerar handlingen till en hemlig anläggning i Antarktis, där det experimentella T-Veronica-viruset släppts löst. Här återkommer seriens mest ikoniske bad guy Albert Wesker, som troddes vara död. Hans comeback var dock en superhuman comeback med några subtila referenser till The Matrix och slowmotion-sparkar.

Vi hamnar i delvis en mörkare och mer familjedramatisk historia än föregångarna, med Ashford-syskonens dysfunktionella dynamik som en särskilt minnesvärd ingrediens.

Spoiler: Det var inte varje dag en galen snubbe sprang runt och låtsades vara sin ”döda” tvillingsyster.

Filmiskt, men fortfarande stelt

Rent gameplaymässigt bar Code Veronica på både seriens klassiska DNA och dess första stapplande steg mot något nytt.

Den rörligare kameran och de realtidsrenderade miljöerna gav en känsla att världen var större än något tidigare RE-spel, och greppet att varva mellan Claire och Chris som spelbara karaktärer tillförde variation till berättandet.

Samtidigt behöll spelet många av seriens mer daterade mekaniker. Tank controls, begränsat inventory och en generell tröghet i rörelseschemat. Det gjorde Code Veronica till ett tekniskt mellansteg, ett försök som pekade mot framtiden utan att helt lämna det förflutna bakom sig.

Från Dreamcast till nästan allt annat

Code Veronica lanserades först på Dreamcast år 2000. Ungefär ett år senare kom en uppdaterad version, Resident Evil: Code Veronica X, till PlayStation 2, och därefter till GameCube.

Versionen fortsatte sedan att portas vidare till PlayStation 3 och Xbox 360 på vissa marknader, och slutligen till PlayStation 4, där det fortfarande går att hyra idag. Ja, hyra, ett digitalt köp hos Sony är inte ett köp.

Det var sannolikt SEGAs katastrofala försäljningssiffror som låg bakom beslutet för Capcom att lämna maskinen bakom sig. Jag minns att många kompisar som inte hade en Dreamcast, inte heller ens visste om att spelet fanns när det utannonserades till PlayStation 2, så beslutet kanske inte var helt fel av Capcom.

Det finns dock en pusselbit som saknas i den annars omfattande portningshistorien: Code Veronica har aldrig fått en officiell lansering till PC. Ett beslut som stuckit ut alltmer i takt med att övriga klassiska RE-titlar successivt gjort resan över till Steam och andra digitala PC-butiker.

REmake

Efter åratal av rykten och pekulationer blev det till slut officiellt. Den 5 juni 2026 avslöjade Capcom Resident Evil Veronica under Summer Game Fest, en fullständig remake av originalet, byggd i studions egna RE Engine, samma motor som legat till grund för det senaste tillskottet i serien Resident Evil 9.

Remaken följer Claire Redfield, vars resa enligt den första trailern inleds i en lägenhetskomplex i Paris innan handlingen oundvikligen leder henne vidare till Rockfort Island och Umbrellas anläggning.

Capcom har beskrivit projektet som en trogen, men omarbetad version.

Originalets kärna bevaras, men med en nytolkad handling, moderniserat spelflöde i en betydligt mer detaljerad värld. Trots att den inte är en numrerad huvudtitel räknas Resident Evil Veronica officiellt som en del av seriens kanoniska huvudhistoria.

Givet hur Capcom har utvecklats rent dramaturgiskt skulle jag gissa att Alfred inte kommer ta det lugnt med cosplay av syrran i remaken heller.

Spelet är planerat att släppas under 2027 till PlayStation 5, Xbox Series X/S, Nintendo Switch 2 och PC. Jag har inte varit överförtjust i varken 7, 8 eller 9 i serien, men jag måste erkänna att när Capcom ger mig i en remake på ett 27 år gammalt favoritspel, så känner jag mig både lite hoppfull och lite gammal.

Var tog tiden vägen?

Vi kan ju alltid hoppas på en chockutannonsering av Dreamcast 2 med detta som lanseringstitel.

Press X to doubt.

Dessutom har jag aldrig varit ett större fan av Skyrim, men diggade Morrowind någorlunda förr. Även om jag inte spelat vare sig Skyrim eller Morrowind på väldigt många år så rekommenderar jag definitivt att spela dem om man gillar fantasy.

När Oblivion kom så tänkte jag inte ens på att det existerade. På något sätt missade jag nog alla nyheter om det, eller så sket jag helt enkelt i dem. 

Chansar på det sistnämnda faktiskt.

Skyrim kom ut 2011, runt 5 år efter Oblivion och har fått re-release på re-release på diverse konsoler och hårdvaror. Till och med Amazon Alexa har en spelbar tal version av spelet. Skyrim har blivit en meme på helt fel sätt och det är helt och hållet självförvållat från Bethesda.

Så när snacket om Elder Scrolls VI började nästan direkt efter Skyrim kom ut, så började jag fundera på vad fan som hände med fjärde delen av Elder Scrolls, vilket är Oblivion.

Dock så intresserade det mig inte att kolla in eller ens ge det en chans. Mestadels för jag var upptagen med annat under samma tidsperiod, och för att jag hellre spelade andra spel som Mass Effect istället. Jag må älska fantasy överlag, men det är sådär på många sätt då de alla oftast är väldigt lika varandra i både utseende och utförande, vilket är på både gott och ont.

Det finns några guldklimpar och jag tror Baldur’s Gate 3 faktiskt är ett av de mest unika på länge jämfört med andra. Inte för att det erbjuder mycket nytt inom fantasy, utan för att story och karaktärer är otroliga.

Men för bara några veckor sedan så ploppade Oblivion upp i skallen på mig igen. Varför vet jag inte, men ville helt enkelt spela det.

Så jag pingade min kollega Jesper, fick låna hans kopia och sen körde jag igång.

Och måste faktiskt säga att Tamriels värld är magisk och otroligt vacker för ett så pass gammalt spel som Oblivion faktiskt är.

Oblivion är fartfyllt men tomt

Det jag gillar med Oblivion är att det faktiskt tar fart direkt. En dungeon och fiender bara några minuter in i spelet, svärd och sköld lika snabbt. Vilket är väldigt onödigt att klaga på om man säger så.

Dock är det långt ifrån ett fantastiskt spel i många avseenden, men det har några av de bästa miljöerna jag har sett i något spel. Vilket är väldigt imponerande för ett spel från 2006, speciellt med tanke på hårdvaran från den tiden och hur svår den var att utveckla för.

Det är märkbart att Bethesda var i sitt esse när de gjorde Oblivion, för världen är helt fantastisk och det skiner Bethesdas prime rakt igenom.

Bethesda är inte kända för spel med substans eller speciellt bra stories, men de är otroliga på världar och utforskning.

Sen att Oblivion är lika tomt som Skyrim, samtidigt som det är mer befolkat, säger nog mer om Bethesda än man faktiskt tror. För det är mer än märkbart att Bethesda hade sina prioriteringar rätt när de gjorde Oblivion, även om det märks att de tog sig vatten över huvudet vid fler än ett tillfälle med spelet.

Först och främst, världen är tom men utforskbar.

Det jag menar är att du kan springa i 5-10 minuter åt ett håll utan att stöta på någonting alls, inte ens en fiende. Men när fiender, som vargar mer specifikt, ser dig så jagar de dig över hela kartan så länge du inte går in i en stad.

Vilket är väldigt roligt på ett sätt, samtidigt som det är jobbigt för du kan ha flera vargar som jagar dig om du skiter i att döda dem. Och ingen av dem ger upp eller försöker något nytt. Sen kan man självklart springa till närmsta stad och låta vakterna och soldaterna där ta hand om dem så du slipper slösa durability på ditt vapen.

Allt sånt är dock överkomligt acceptabelt för mig.

Däremot så kan du springa på flertalet ruiner med dungeons på bara några få minuters avstånd till varandra och varenda dungeon påminner om den andra. Inte nog med det, rummen och områden inne i dem förvirrar dig till gränsen att du går vilse även om du bara gått igenom två tre rum. Vilket är förbannat irriterande efter ett tag och gjorde så jag undvek dungeons så mycket som jag kunde.

Visst, man har en karta och allt det, men att behöva ta upp kartan hela tiden för att se vilket av alla håll du måste springa åt för att komma ut är inte roligt. Framförallt så berikar det inte direkt upplevelsen av spelet.

Därför är Oblivion tomt.

Inte för att dungeons och städer inte finns, det finns massor, utan för att majoriteten av alla dungeons är identiska med skit loot och ingen är direkt värd att ens utforska.

Städer är annorlunda samtidigt som de alla är lika.

Dock så älskar jag att springa runt i Imperial City och utforska, för du kan sno väldigt många nycklar av folket och gå in i en hel del olika hus och loota om man vill, utan att åka dit för inbrott för du lockpickar. Samtidigt så är områdena i staden olika samtidigt som de ser lika ut, för varje del fyller en egen funktion.

Men bortser vi från identiska dungeons, en hel del städer och mindre byar, så är Oblivion helt fantastiskt att utforska.

Du kommer stöta på väldigt många ruiner, den ena större än den andra, men även om de ser väldigt lika varandra ut så är det alltid intressant att spekulera för sig själv vad som funnits där tidigare.

Chansen är dock att du aldrig får svar på det, tyvärr.

Osammanhängande storyline och episka questlines

Själva storyn i Oblivion är inte dålig, men den är långt ifrån bra. Mestadels för att det är Bethesda och stories har aldrig varit något de har varit bra på överhuvudtaget.

Dock är den acceptabel även om den inte går ihop alls.

Ni som spelat spelet vet exakt vad jag pratar om, så för att undvika spoilers för er som inte spelat det, så säger jag inte mer än så. Men spela spelet, pay attention till storyn och sen förstår ni exakt vad jag menar.

Min personliga favorit questline i Oblivion är helt klart Dark Brotherhood.

Fy fan vad bra den är. Osammanhängande och lustig, absolut, men förbannat jävla bra överlag.

Man blir investerad, man vill veta mer, man kan även bli en vampyr om man vill. Fast rekommenderar inte vampyr delen för helvete vad jobbigt det blir med hur du inte kan göra mycket på dagarna om du inte ”ätit” innan och har full kraft.

Rekommenderar dock starkt att prova vara vampyr, för den är rolig med hur du får välja om du vill bita eller stjäla från någon som sover, oavsett vem det är också.

Förbannat roligt även om det känns mer som cosplay vampyr än något annat.

Däremot är jag inget större fan av DLC questlines och dylikt, mestadels för de är helt ointressanta för mig. Även om jag måste erkänna att Shivering Isles har ett par olika vägar att gå som gör det lite roligare, även om det mest beror på att man ser väldigt fort att Bethesda slutade ta sig själva på allvar med den.

Överlag dock, storyline suger men questlines har vissa guldkorn.

Och spelar du Oblivion bara för Dark Brotherhood’s questline så är det mer än värt det. För den delen är något jag till hundra procent rekommenderar att spela, även om du faktiskt kan skita i resten av spelet.

Vad tycker jag då om Cyrodiil och Oblivion?

Cyrodiil är ett magiskt men tafatt område i Tamriel. Jag önskar det fanns mycket mer än det faktiskt gör, även om det finns en hel del.

Men själva storyn var en besvikelse, speciellt när man hört så många som spelat det säga det är den bästa storyn i Elder Scrolls, vilket jag inte kan förstå alls. Skyrim’s story är bättre och den är fan urusel jämfört med 99% annat som finns.

Dock så älskar jag att springa runt i Cyrodiil och utforska, för det är där spelet skiner och verkligen känns levande jämfört med Skyrim. Skyrim är fint, men förbannat tom, även om man jämför med Oblivion som är ett nästan sex år äldre spel.

Överlag så är Cyrodiil magiskt.

Tafattheten hamnar i dåliga questlines, dålig main story, identiska dungeons och fiender som kan jaga dig över hela kartan utan rast.

Magin ligger i hur det ser ut, vad världen berättar när ingen story finns, hur man tittar på alla Oblivion Gates första gången man ser dem, och hur mycket man vill utforska även om man vet att det knappt är värt det.

Så Cyrodiil och Oblivion må vara tafatt, men det är fan magiskt samtidigt.

Är Oblivion värt att spela 2026?
Absolut, speciellt om du är ett fan av Skyrim samtidigt som du inte behöver vara det alls. Men Oblivion är utan tvekan peak när det gäller Elder Scrolls serien, och Bethesda var definitivt i sin prime när de gjorde det.

Även om du bara skulle spela det för en enda questline så är det värt det. Spelet är dessutom billigt och lätt att få tag på. Speciellt om du utgår efter original versionen jämfört med remaster som jag rekommenderar att man gör.

Vart kan du spela det utan att äga en fysisk kopia eller köpa det?
Du kan självklart emulera spelet. Men ha i åtanke att PS3 och Xbox 360 kräver en ganska bra dator för att kunna flyta på bra, så rekommenderar PC versionen om du ändå ska emulera det. Annars kan du självklart hitta det på diverse ROM sidor.

Pricecharting, Augusti 2026:

GOTY PS3: $9 LÖST, $11 CIB, $28 NYTT

GOTY XBOX 360: $10 LÖST, $10 CIB, $26 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Oblivion: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=Oblivion&go=Go

Du kan vara i dina tidiga tonår och känna en viss nostalgi runt något spel du och dina föräldrar satt och spelade när du var fem eller sex år gammal. Du kan vara över fyrtio som jag är och känner nostalgi om hur spel var bättre förr.

Vi sitter med kompisar, eller så sitter vi och småfnissar för oss själva när vi ser en komedi där någon sitter och säger ”Back in my day” i den där gnälliga raspiga rösten som äldre gubbar alltid har i filmer och serier.

Men sanningen är att vi är den gubben. Vi är alla den äldre mannen som sitter där och beklagar sig över hur världen ser ut idag jämfört med hur den såg ut när vi var unga.

För nostalgin som vi alla känner över ett spel, en film, en serie, ett jobb, familj, vänner, bekanta, födelsedagar och allt annat som existerar. Det är den som gör att vi anser det var bättre förr.

Och på många sätt så var det bättre förr.

Inte I terminologin att livskvalité eller löner var bättre förr, utan i terminologin där världen kändes annorlunda. Såg annorlunda ut. Musiken var bättre, spelen var roligare, talangen vi ser i filmer var bättre på ett helt annorlunda sätt mot vad det är i dag.

Samtidigt så är det också nostalgin som gör att allting var bättre förr när det på många sätt inte var det.

För titta på DOOM, GTA, och tusentals andra titlar som exempel.

Vi sitter och pratar om hur vi spelade dem när vi var unga, hur balla de var, hur coola de var, hur verkliga de kändes, och allt mitt i emellan. Sen sätter vi oss och kikar på spelet idag, kanske spelar det till och med och inser inom 5 minuter hur jävla fel vi faktiskt hade.

Även om spelet inte suger även i dag, så är det fan inte bra heller. Kontrollerna är skit, miljöerna ser ut som skit, svårighetsnivåerna är hemska, och grafiken ser ut som ett hopkok av jpg’s och polygoner.

Men för oss så är det bland det vackraste som finns.

Oavsett om vi stänger av efter 5 minuter, eller spelar igenom det igen även om vi kanske avskyr det halvvägs för vi har såna jävla problem med det.

Efteråt dock så är det som att vi aldrig spelade om det igen. För det enda vi kommer ihåg i slutändan är hur det fick oss att känna från början, hur det fick oss att må, hur det fick oss att skratta. Hur allting vi tittade på kändes verkligt, ballt, coolt, episkt, även när det egentligen såg förjävligt ut.

Ändå så älskar vi det. Hur det än ser ut, hur kasst det faktiskt än må vara, så får det oss att le och må bra. För spelar vi om dessa gamla nostalgitrippar i dag så är chansen att vi känner oss som barn igen. Om än för bara 10 minuter innan vi inser hur jävla dåligt det egentligen är.

Men den lilla stunden, de få minuterna vi får innan verkligheten slår oss i ansiktet, är en livstid av minnen som får oss att känna oss levande, känna oss unga igen.

Och det är helt jävla underbart.

Samtidigt så får det en att vilja gråta när man väl inser hur förbannat dåligt spelet, filmen, eller serien faktiskt är egentligen.

Fast det är exakt som med förhållanden och relationer.

Man kommer aldrig ihåg det dåliga efter man gjort slut. Det är alltid de bra stunderna man längtar efter, man saknar, man ser tillbaka på. Tills verkligheten slår till och man inser att de bra stunderna inte var så många egentligen.

För många av oss så inser vi inte det förrän vi går tillbaka till det.

Då kan verkligheten slå till på några minuter, medan för andra av oss så kan det ta flera månader eller även år av samma skit utan att vi tänker på det för att det är helt naturligt mot vad det egentligen borde vara.

Men samtidigt finns det saker som faktiskt var bättre förr också. För det handlar inte bara om nostalgi.

Vi ägde spelen vi köpte, vi fick hela spel vid lansering, och vi behövde aldrig oroa oss för DRM eller utvecklare som försökte få en att spendera mer pengar för något kosmetiskt eller något annat helt meningslöst.

Sen kan vi absolut sitta och argumentera hur spelen är bättre idag, mer välgjorda och hur grafiken är tusen gånger bättre. Och på många sätt har vi all rätt att tycka det, men samtidigt så måste vi också inse att du aldrig kan äga en digital kopia av ett spel, oavsett vilken plattform du köpt det på.

Inte ens Steam. 

För skulle Valve gå under, eller förändra hur tjänsten fungerar i framtiden, så sitter du inte med samma kontroll över dina spel som om du ägde dem på en fysisk skiva. Ditt ägande bygger i slutändan på att plattformen fortsätter existera i den form den existerar i idag.

Än mindre om du skulle glömma bort vilken email du registrerade ditt konto med. För förlorar du tillgång till ditt konto, så kan du inte bara sätta i en skiva och spela spelet, utan då sitter du där och kan ha förlorat tiotusentals kronor för att du totalt glömt bort din inloggning. Och har du glömt allt det, då kan inte ens Steam Support hjälpa dig att få tillgång till ditt konto igen.

Tyvärr.

Dock så innebär inte fysiska versioner i dag att du knappt äger det heller. För många av dagens moderna spel är så pass trasiga vid lansering att de kräver en day-one patch för att det ens ska starta första gången. Men har du skivan, vilket oftast innebär att du kan starta och spela spelet ändå, så har du alltid tillgång till det även om det kanske inte skulle starta längre.

Och har du glömt ditt konto för Playstation, Xbox eller Nintendo vid det laget, så kan du bara skapa en ny profil och sätta i skivan eller kassetten/minneskortet och installera det för att sen spela det. Inte svårare än så.

Det var uppenbart redan med PS4 generationen när PS4 lanserades att industrin var på väg dit.

PS3 och Xbox 360 hade fortfarande spelbara spel vid lansering. Sen kunde de självklart få en patch eller uppdatering som gjorde dem bättre och stabilare, men spelet du köpte var alltid ditt och var alltid spelbart utan en day-one patch.

Spelindustrin idag är inte som den en gång var.

För låt mig vara helt ärlig. Vi kommer alla vid något tillfälle i våra liv sitta där på verandan och säga ”Back in my day” till våra barn och barnbarn.

Det är en oundviklig verklighet när det kommer till nostalgi.

Och för min del, så välkomnar jag det, även om jag blivit den där gubben som sitter där och svär över hur allt var bättre förr.

På många sätt har Early Access faktiskt tagit över demon.

Men det var något speciellt när man köpte en ny konsol, eller ett nytt spel, prenumererade på en tidning och fick ett demo av ett spel man aldrig ens hört talas om innan.

Demoskivor till Playstation var nog en av de mest framgångsrika marknadsföringsverktygen någonsin.

Kompisar lånade dem, många stal dem ur inplastade tidningar i kiosker och affärer, men hur du än fick tag på dem så vet du att det var något speciellt varje gång du satte i skivan i ditt Playstation.

Jag hade privilegiet att få Demo-1 med mitt Playstation när jag fick det i Julklapp för många år sen.

Fick inga spel till det, för mina föräldrar visste inte att man behövde köpa spel för att man skulle kunna spela. Även om jag hade haft ett NES tidigare. Fast för mig gjorde inte det någonting, för jag kunde spela demoskivan som följde med.

Den där sjukt underhållande lilla skivan blev så använd så man nästan kunde se igenom den.

Jag hade flera favoriter jag spelade hela dagarna. Destruction Derby, Battle Arena Toshinden, och Loaded. Det blev också en hel jävla del Wipeout, om jag ska vara ärlig. För det var något speciellt med den episka musiken i Wipeout som gjorde spelet så fantastiskt roligt.

De spelen jag fick av dem jag spelade på demon var Wipeout, Loaded och Toshinden. Men Destruction Derby fick jag aldrig nöjet att äga hela spelet utav. Inte förrän många år senare.

Jag har hundratals minnen från alla de där spelen, men då hade den här Skitsnack-artikeln blivit en novell istället.

Nu finns det mycket att klaga på med mycket om tv-spel överlag. Framförallt hur allting ser ut idag med Early Access som aldrig släpps, eller demon som har en limit på en timma.

Självklart förstår jag begränsningar på demon, men varför sätta det på max en timma eller två? Är det för att ni inte tror någon skulle tycka spelet är roligt längre än så? Eller är det för att ni inte har tid eller ork till att bara ta en liten del av spelet och låta oss spela sönder det tills fingrarna blöder?

Ni vet, som man gjorde förr?

I många fall, även med digitala demon som släpps till och från från större utvecklare, så är det som att ett demo av ett spel har blivit en förlorad konstform.

Vilket är förbannat tråkigt att se.

Däremot så älskar jag demot från det nya Onimusha som visades upp på State of Play här nu för bara någon vecka sen.

Har grindat det demot en hel del. Inte för att det är något speciellt, för det är bara mer Onimusha från förr i ny tappning, och inte för att det verkar speciellt bra heller för den delen.

Nej, jag har spelat det för att få tillbaka lite av min barndom.

Barndomen med demon som kunde ge en hundratals timmar av underhållning, hela sommarlov spenderade på ett eller flera små delar av spel man kanske aldrig köpte eller fick.

För det var något speciellt med dem.

Förr så fick man glatt välja vilken sparfil man skulle offra när man inte hade plats på minneskortet.

Allt för många gånger under min långa karriär som en gamer så har jag fått offra sparfiler som inneburit timmar av spelande man helst inte skulle vilja förlora. Dock krävdes det titt som tätt.

Värst av allt var när man hade köpt ett nytt spel och sen insåg att spelet krävde tre slots på minneskortet för att kunna spara ens framsteg.

Det innebar oftast att man antingen inte hade tillräckligt med lediga slots och var tvungen att offra en eller flera sparfiler, samtidigt som det innebar att man kanske var tvungen att köpa ett nytt minneskort. Och minneskorten var inte direkt billiga när man levde på veckopeng.

Dessutom kändes det som att de alltid var slut i butikerna när man väl behövde ett.

I det läget så saknade man hur utvecklare för Nintendo gjorde förr med koder för att kunna ”spara” vart man var. I dag saknar man paniken att inte ha tillräckligt med utrymme på minneskortet istället.

För idag kan du radera ditt spel, installera ett nytt, sen installera samma spel senare igen och dina sparfiler är automatiskt där. Du tänker inte ens på dem längre. Samma om du inte spelar spelet på ett år eller mer, sparfilerna ligger i en mapp på din PC, konsol, eller så ligger dem i molnet på den tjänst du har. 

Paniken finns inte där alls.

Även om saknaden finns där, så är något jag verkligen inte saknar de där små knapparna vissa minneskort hade som kunde formatera hela minneskortet utan att du tänkte på det. Oftast så innebar dock en sån liten gummiknapp att det fanns mer slots.

Jag kommer ihåg en gång efter jag hade spelat Ridge Racer som en idiot en hel helg, för hade lånat det av en klasskompis, och sen hade jag lyckats på något sätt formatera hela minneskortet när jag skulle visa samma klasskompis hur många coola bilar jag hade hunnit låsa upp.

Förstår fortfarande inte hur det gick till, men det var inte bara Ridge Racer som var borta från minneskortet.

Allt var borta.

Mina Resident Evil sparfiler, Tekken 2, allt borta. Fy fan vad ledsen jag blev.

Men på något sätt så motiverade det mig att klara alla spelen igen. Så på många sätt är jag tacksam för att jag hade lyckats formatera minneskortet, för det innebar att jag fick nöjet att spela om dem.

Idag pratar man om replay value för spel, på den tiden kunde ditt minneskort ge dig replay value.

Även när du inte ville. För ibland gav det dig inget val.

Sparfilen var borta och det var bara att börja om.