Men ett av mina favorit demon genom tiderna är helt klart demot för Toshinden.

Anledningen är enkel, förbannat enkel faktiskt. Jag och min kusin spenderade en hel sommar, bokstavligt talat hela sommaren, med att spela Toshinden demot från morgon till kväll. Inte för att vi inte hade något annat att spela, det hade vi, utan för att vi avgudade det spelet.

Från andra dagen på sommarlovet till sista veckan av sommarlovet så spelade vi det, dag, kväll, natt.

Ibland blev vi bokstavligt talat utsparkade ur huset för vi inte slutade spela det, men vad gjorde vi då? Jo vi gick och fiskade och snackade Toshinden hela tiden, försökte göra moves från våra favorit karaktärer och skrattade.

En dag så var vi ute från bara några minuter efter vi vaknat, helt själva hemma hela dagen, men vi gick ut för att vi ville göra så många moves vi kunde. Vi såg troligtvis helt jävla efterblivna ut om någon såg oss, men vi var 11-12 år gamla och levde i vår egen värld.

Ses vi idag så kan vi fortfarande prata om den sommaren, våra favorit karaktärer och alla deras coola moves.

Jag spelade alltid som Eiji eller Kayin. Min kusin spelade alltid som Ellis och Eiji. Ibland lirade vi båda även som Sofia när vi hade hela spelet senare, men mest för att vi tyckte hon var sexig. Även om hon bara var polygoner.

Men fantasin hos unga grabbar är svår att matcha.

Sen att vi lirade som Ellis var ju för att man blev smått förälskad i henne och hur söt och badass hon var. Samtidigt så avgudade vi gubbfan Fo Fai också med hans coola moves och vapen.

Idag har Battle Arena Toshinden till mestadels försvunnit från folks minne verkar det som. Även om det var det första fightingspelet till Playstation som definierade en era av fightingspel. Mortal Kombat må ha varit det första blodiga och ett av de första, Tekken må ha börjat som ett ball arkad spel, Street Fighter må ha lagt grunden till vad fightingspel kunde vara, men inget av dem var Toshinden.

Inget av dem är Toshinden än i dag.

Battle Arena Toshinden ligger mig så varmt om hjärtat att jag fortfarande tänker tillbaka på den sommaren jag och min kusin spenderade tillsammans och spelade demot dygnet runt. Året därpå fick jag ett samtal från min kusin, han hade nämligen köpt spelet. 

Så gissa vad vi gjorde det sommarlovet.

Något år efter det så köpte mina föräldrar det spelet till mig och jag spelade det som utav bara helvete.

Men idag är det nästan helt bortglömt förutom hos fans av spelet.

Battle Arena Toshinden var inte bara det första fightingspelet på Playstation här i Sverige, det var också det första spelet som verkligen fångade mitt hjärta. Karaktärerna kändes coola, episka och roliga samtidigt som de kändes verkliga på något sätt.

Det är svårt att förklara, men majoriteten av moves man kunde göra kändes inte överdrivet overkliga, även om de givetvis inte är verkliga samtidigt. Som sagt, svårt att förklara.

Toshinden var även ett av de första fightingspelen som tillät 3D-sidesteps med vapen, något Tekken inte introducerade förrän Tekken 2. Toshinden var med andra ord inte bara det första fightingspelet till Playstation här i Sverige, det var även banbrytande i genren.

Helt klart imponerande i alla avseenden.

Idag lever inte Toshinden kvar på ett sätt som någon pratar om, knappt några som känner till det. Men nämn Tekken och majoriteten har garanterat sett det eller spelat det, precis som Mortal Kombat och Street Fighter.

Personligen tycker jag det är sorgligt hur ett spel som definierade en era har glömts bort så pass mycket som det gjort. Dock är det så det funkar när andra spel som anses vara bättre kommer ut och tar över scenen.

Det kom tre mainline spel av Battle Arena Toshinden. Första som kom ut 1995, och sista som kom ut ’96-’97. Officiellt är det fyra mainline spel, men ingen räknar det fjärde som kom 1999 då det övergav original karaktärerna och introducerade nya tråkiga karaktärer istället.

Visst, nu kom det ett Toshinden spel runt 2009 till Nintendo Wii som någon kanske har spelat. Men det hade inget med originalen att göra, utan det var ett spin-off spel för att kapitalisera på namnet av en annan utvecklare.

Med andra ord, inte Toshinden.

Men nu kanske vi snart får se en ny generation av ungdomar upptäcka spelen då Edia annonserade för snart ett år sen att de ska porta Battle Arena Toshinden Trilogin som så många älskade. Och förhoppningsvis är det bra ports av spelen, för om det är något spel som förtjänar att återuppstå så är det definitivt Battle Arena Toshinden.

Toshinden må inte ha levt så länge, men det är fan odödligt i mina ögon.

Information:

Titel: Battle Arena Toshinden

Release år: 1995

Plattform: Playstation

Utvecklare: Tamsoft, Digital Dialect, Playmates Interactive Entertainment

Genre: Fightingspel

Original pris: 499kr – 599kr

Personlig rekommendation:

Är du en samlare eller fightingspel entusiast så rekommenderar jag att Battle Arena Toshinden är ett spel du ska äga och spela. Om inte annat än att det är klassiskt, utan också för att det är förbannat roligt.

Försök bemästra moves och karaktärer och njut av det episka soundtracket till spelet. Du blir inte besviken av att spela det. För det är mycket bättre än man faktiskt kan tro från första början.

Lyssna på soundtracket på Youtube här.

Pricecharting, Augusti 2026:

PAL: LÖST $10, CIB $14, NYTT $38

JP NTSC: LÖST $7, CIB $9, NYTT $45

NTSC: LÖST $12, CIB $19, NYTT $154

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Battle Arena Toshinden: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=battle+arena+toshinden&go=Go

The Maze of Galious skulle jag lägga under svårt spel, framförallt om man är barn och inte har tillgång till guider eller koder. Dark Souls serien och andra Souls-like spel skulle jag lägga på den andra kategorin, mestadels för lärokurvan och timing i dodge och attack.

Nu är det många som inte håller med mig om vad jag precis sa, men det är hur lugnt som helst. Vi är alla olika bra på olika spel, Souls spelen är för masochister och The Maze of Galious är för old-timers som mig själv.

The Adventures of Robin Hood till Amiga dock. 

Det skulle jag fan lägga i sin egen kategori. För det spelet, hur roligt och beroendeframkallande det än må vara, så är den pixel perfekta precisionen på allting så förbannat jobbig att få till. Återigen, framförallt när man är barn som jag var när jag spelade det sist.

Men fy fan vad kul det var.

Idag är det ett relativt obskyrt spel, går absolut få tag på online och även köpa både disketter samt hela boxar av det. Men det är ett väldigt bortglömt spel som inte många pratar om när det kommer till Amiga spel.

Mina minnen om spelen är väldigt många, mestadels av frustration, men också där jag lärde mig tålamod och vad en pixel faktiskt var på ett sätt jag inte hade förstått innan.

Kommer inte ihåg exakt när jag spelade det första gången, men det var garanterat på 90-talet någon gång. För det var då min farbror köpte sin Amiga 500 för skolarbete och dylikt. Han sa det var för skolarbete, men ingen hade en Amiga för skolarbete. Speciellt inte när man hade hundratals kopierade Amiga spel på disketter i sina skrivbordslådor.

Men det är en historia för en annan gång.

Först och främst, en av mina farbröder är bara 8 år äldre än mig. Vilket kanske är lustigt för många, men han har en systerdotter som är äldre än vad han är. Lite speciell familj överlag kanske, men har definitivt träffat värre när det gäller familjestruktur.

Så medans han fortfarande bodde hemma och långt innan han fick barn, så spenderade jag min barndom runt honom bara för att han hade så många coola saker som inte jag hade.

Sköt min första luftpistol när jag var runt 4 år, vilket var så förbannat kul så det finns inte. Mitt i trädgården också rakt ut mot gatan där bilar körde förbi. En helt annan tid mot i dag.

Och många mer roliga grejer som vi gjorde tillsammans.

Därför var det naturligt att han introducerade mig till The Adventures of Robin Hood bara för att han hatade hur svårt spelet var, och han ville se om jag tyckte om det. Vilket jag gjorde, jag älskade det, även om en hatkärlek växte ifrån det samtidigt.

The Adventures of Robin Hood var definitivt före sin tid om man jämför med årtalet det kom, vilket var 1991 och utvecklat av Millennium Interactive. Det använde nämligen en väldigt primitiv AI som gjorde så fienders mönster var väldigt random.

Så medan du försökte få in aimet perfekt på en fiende lite längre fram, så kunde en fiende dyka upp bakom dig eller bredvid dig, och döda dig innan du ens hinner förstå vad fan det var som hände. För alla fiender, inklusive NPC’er, levde sina egna liv. De jagade, rånade, stal, gick runt, patrullerade, utpressade, och allt mer därtill.

Nu kan jag inte med säkerhet säga att de gjorde allt det, men de var definitivt random och allt kunde hända.

Sköt du mot en fiende så kunde en NPC eller en hjort springa framför, dö, och du blev upptäckt och jagad. Det var så sjukt frustrerande när en NPC sprang framför dina pilar du sköt mot fiender, träffades, och dog. För du blev jagad av alla, inte bara fiender, utan alla NPC’er i det läget.

Det var sjukt svårt och jag älskade fanskapet.

Spelet är fantastiskt. Atmosfäriskt. Frustrerande. Ett helvete av pixlar. Men fy fan vad bra det var.

Får du chansen att spela det, ta den direkt!

Med tal på det, du kan faktiskt spela det online här, så nu har du chansen. Upplev helvetet för dig själv. Antingen älskar du det, eller så hatar du det. Oavsett vilket så är det värt upplevelsen.

https://classicreload.com/play/the-adventures-of-robin-hood.html

Funkar inte länken ovan, eller om sidan har ändrat URL, så borde denna länken fungera bättre.

https://classicreload.com/the-adventures-of-robin-hood.html

Information:

Titel: The Adventures of Robin Hood

Release år: 1991

Plattform: Amiga

Utvecklare: Millennium Interactive – Skapat av legenden Steve Grand

Genre: Action RPG – klassat som, skiljer sig dock från upplevelse

Original pris: £25.99, ~250-300kr motsvarande växlingskurs 1991

Personlig rekommendation:

Samlar du på PC big-box och dylika spel inom big-box kategorin så skulle jag till 100% rekommendera att du införskaffar The Adventures of Robin Hood till Amiga.

Just nu finns det även inte mycket information på Pricecharting när det gäller priser, vilket innebär att du kan hitta det förbannat billigt, eller förbannat dyrt. Allt beror på säljare, plats, och kvalitet givetvis.

Pricecharting, Juni 2026:

LÖST $55, CIB $121, NYTT $248

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

The Adventures of Robin Hood: https://www.pricecharting.com/game/amiga/the-adventures-of-robin-hood?q=the+adventures+of+robin+hood+amiga

Popolon och Afrodite.

Möjligtvis känner du igen det från den Japanska titeln, Majou Densetsu II: Daimashikyou Galious, fast oavsett under vilken titel du känner igen spelet, så är det ett relativt obskyrt spel överlag.

Tro det eller ej. 

Sen om det faktiskt är så obskyrt som jag upplevt det vara, vet jag ärligt talat inte. Men i detta sammanhang så är jag relativt säker på att det är ett spel som är nästintill okänt utanför Japan. Dels för att jag inte sett många prata om spelet överlag, men också för att från min vetskap så var MSX aldrig en populär maskin utanför Japan och i vissa delar av Europa.

Så i mina ögon är det en bortglömd juvel som förtjänar mer uppmärksamhet oavsett.

I Japan är det en helt annan fråga dock, då spelet har en väldigt stor följarskara samt kultstatus i spelvärlden. Utöver Japan verkar det vara mindre känt, men oavsett hur nischat eller välkänt det är världen runt, så var det ett av spelen som formade mitt liv innan jag ens förstod vad tv-spel var, eller hur tv-spel skulle forma mitt liv i helhet.

Även smeknamnet Popolon och Afrodite är jag osäker på om det var vad många kallade det i Sverige, eller om det bara var en titel som användes i mitt vardagsrum.

Oavsett vilket, så kommer det namnet från karaktärerna i spelet.

För spelet i sig har två karaktärer man kan spela som, just Popolon eller Afrodite. Båda karaktärerna har olika skillset, samt färger på sin rustning. Men det var inte det som gjorde att spelet stack ut, eller ens gör det till en kultstatus symbol i Japan, utan det är för att det är förbannat svårt.

Speciellt för ett barn som är 3-4 år gammal, och föräldrar som knappt spelat arkadspel innan.  

Ett Metroidvania före sin tid: Varför The Maze of Galious har Kultstatus i Japan

Men det som gav spelet kultstatus var inte bara svårighetsgraden eller karaktärerna. Det var hur avancerat och djupt det faktiskt var.

Faktum är att det är en typ av Metroidvania innan termen ens kom till, och att man kunde skifta mellan karaktärerna i realtid vilket var väldigt avancerat för sin tid, samtidigt som det är en typ av plattforms spel.

Det är med andra ord ett spel med enormt djup, trots de tekniska begränsningarna. Vilket gör allting mycket mer imponerande då det var publicerat av Konami 1987 till hemdatorn MSX.

Kopian jag spelade var importerat från just Japan, tillsammans med MSX datorn. Exakt hur de vi lånade allting av fick tag i det vet jag inte. Det de kommer ihåg är att det var importerat, fast de kommer inte ihåg om det var via någon som varit i Japan, eller om det var via postorder. Dock fick de både spelet och MSX’n samtidigt tillsammans med flera andra spel.

Hur det än var, så spelar inget av det någon större roll för spelet i sig. Men det är något som är ett minne för mig, och potentiellt sitter du på ett liknande minne om ett annat spel eller konsol.

Idag är Youtube fullt av gameplay videos för nästan alla spel som existerar, The Maze of Galious är inget undantag. Och tittar man på videos från spelet så börjar man undra om det egentligen är så svårt som det sägs att vara eller som man själv upplevde det att vara. Samtidigt får man ha i åtanke att personen som spelar troligtvis har lagt in otaliga timmar i spelet, och i många lägen använt ett TAS (Tool-Assisted Speedrun) verktyg för att hitta optimala routes och dylikt.

Oavsett så är det förbannat kul att se på gameplay från det. Musiken och ljudet frambringar alla minnen från min barndom direkt, och det gör det värt det för mig.

Barndomsminnen: När morsan och farsan väckte mig för att de dog i The Maze of Galious

Det som kommer till mig först och främst när jag tänker på denna guldklimp, är hur jag och mina föräldrar satt och spelade det tillsammans. På en MSX som farsan hade lånat av sin halvsyster runt 1987-1988 någon gång. Jag var runt 3-4 år gammal när jag spelade det med mina föräldrar, exakta året kan ingen av oss komma ihåg idag, men det formade hela min uppväxt kring spel.

Jag hade aldrig några syskon jag växte upp med, inte förrän jag var 11 år gammal när syrran föddes. Innan dess hade jag bara min katt, mina föräldrar, min farbror, och min farmor. Min farbror spelade inga spel alls förrän runt 1990 när farmor köpte en NES åt honom, som sedan förde in mig på konsoler framför hemdatorer/PC som MSX var.

Vi har alla olika historier om vilka spel vi växte upp med, vad vi spelade på först, och vi har alla olika historier om vilka spel vi spelade med våra föräldrar.

Mitt första spel jag spelade med mina föräldrar var Penguin Adventures, vilket vi pratar om en annan gång, för det är Maze of Galious som sticker ut mest för mig.

Dels för att mina föräldrar väckte mig mitt i natten när de satt och svor över att de dog när de försökte klara av en del i spelet, men också för att det var min första all-nighter. Fast jag tror jag somnade av ren trötthet runt 4 på morgonen.

Jag var trots allt inte så gammal om man säger så. 

Men om jag minns korrekt, vilket är en dimma i sig då det var ett bra tag sen detta skedde, så har jag för mig att morsan har sagt pappa hade burit in mig till sängen runt 4 då jag hade somnat med huvudet på tangentbordet. Vid 05 hade farsan åkt till jobbet, och morsan gått och lagt sig.

Som jag alltid gjorde när morsan sov längre än mig, vilket skedde den dagen, så smög jag upp till farmor i lägenheten ovanför och käkade frukost. Vilket skedde var och varannan dag i och för sig, men det är vissa dagar som sticker ut mer än andra. Bästa med den dagen dock var när pappa kom hem igen, för då blev det mer spelandes hela vägen till läggdags.

Jag har många liknande barndomsminnen när det gäller andra spel, men The Maze of Galious är helt klart det som sticker ut mest för mig.

Inga Sparfiler eller Lösenord: När MSX:en fick stå på över natten

Roligast av allt, ingen av oss visste om att man kunde använda koder för att ”spara/fuska” vart vi var någonstans, så vi började om från början nästan varje gång vi spelade. Vissa dagar, när vi alla var igång på riktigt och envisades, så lät vi allting stå på över natten innan vi fortsatte på morgonen. 

Jag tror en hel del av er som läser detta känner igen er själva i att låta ett spel stå på över natten bara för det inte gick att spara, eller för man inte skrivit ner koden.

Idag är det förbannat enkelt att hitta ett fusk eller en level kod för nästintill alla spel som finns. Google är king när det gäller den delen. Samtidigt så är det inte lika roligt att spela när man vet om allting det finns att veta om, för då försvinner charmen en hel del på grund av hur enkelt allting blir istället.

Så spelar du The Maze of Galious på MSX idag, så rekommenderar jag att du tar på dig fulla utmaningen att klara det utan fusk och koder, lovar att det blir mycket mer intressant då.

Om inget annat så blir det mycket mer frustrerande, men även det har sin charm i sig.

Jag råkar äga en komplett kopia av spelet, men har dock ingen MSX, tyvärr. Fast det är inget jag gråter över, att bara ha en komplett kopia av ett spel som bara är 3 år yngre än mig själv, är allt jag behöver för att komma ihåg mycket av min barndom som jag annars skulle glömt bort. 

Och för mig så räcker det.

Tradera-fynd och gratis Emulering: Så spelar du The Maze of Galious online idag

Här är min kopia jag köpte på Tradera för många år sedan nu. Fick den för ett kap, runt 600kr, om mitt minne stämmer.

Vilket spel från din barndom sticker ut mest för dig? 

Är det The Maze of Galious? Penguin Adventures? Super Mario? Kanske Zelda? Eller är du en yngre eller äldre generation där andra spel var din barndom?

Låt oss veta i kommentarerna!

Är du sugen på att prova spelet men råkar inte äga en MSX, en gammal Windows dator, eller har ekonomin att köpa allting, så kan du spela det online helt gratis. På min tid krävdes en MSX, en kopia av spelet, och ett tangentbord, men det gick med joystick också. Idag behöver du bara en browser och du kan spela det på din dator eller mobil via länken nedan.

https://www.file-hunter.com/MSX/?id=mazeofgalious

Information:

Titel: The Maze of Galious / Majou Densetsu II: Daimashikyou Galious

Release år: 1987 Japan/EU

Plattform: MSX Home Computer, senare Microsoft Windows, Famicom (Famicom versionen skiljer sig en del från originalet på MSX)

Utvecklare: Konami

Genre: Action Adventure

Serie: Andra spelet i Knightmare Trilogy

Original pris: 4,900 JPY, ~210kr motsvarande växlingskurs 1987

Personlig Rekommendation:

Spela även Knightmare till MSX, första spelet i trilogin, samma karaktärer som i The Maze of Galious. Spelade även det i min barndom. Samtidigt rekommenderar jag att du spelar Shalom: Knightmare III som kom i slutet av 1987 för att avsluta trilogin, även om det inte följer Popolon och Afrodite utan en helt nya karaktärer 100 år efter The Maze of Galious.

Knightmare: https://www.file-hunter.com/MSX/?id=knightmare

Shalom: Knightmare III: https://www.file-hunter.com/MSX/?id=shalom

Pricecharting, Maj 2026:

PAL MSX: $74 LÖST, $192 CIB, $385 NYTT

JP MSX: $59 LÖST, $130 CIB, $265 NYTT

Famicom: $4 LÖST, $13 CIB, $40 NYTT

För uppdaterade priser på Pricecharting, kolla här:

Maze of Galious: https://www.pricecharting.com/search-products?type=prices&q=The+Maze+of+Galious&go=Go